Exakt så sa en person i myndighetsutövning till mig för ett tag sedan.-Varför inte det svarade jag.För här på vischan, i mitt underbara paradis; här, där jag hör vad jag tänker och kan fokusera utan distraktioner, är den rätta platsen att agera och hävda mina rättigheter som gång på gång tas ifrån mig.Ifrån oss som tydligen ”valt” att leva med kvarskrivning och sekretessmarkering.Vi behandlas ofta som vi är dom kriminella, inte faktiskt dom offer (hata ordet) vi är.Det minsta vi gjort är valt vår utsatta situation.
Är man en rättshaverist för att man hävdar sina rättigheter?Dom få som finns i myndighetsSverige. Nä, inte i min värld. Att vara påläst i Sveriges snåriga lagdjungel är en belastning för en del myndigheter. Anses som ett hot, man blir bedömd rent subjektivt attitydsmässigt. För att jag inte grinar och ber om förlåtelse, fläker upp knäskålarnas skinn och blottar mitt blod, som jag förvaltar noga eftersom det inte fanns så mycket kvar i blodbankerna efter Anna Lind till mig. Inte slickar deras fötter, och dessutom är en amazon förklädd till en vän varelse i miniformat, så kan dom inte hantera mig. Då blottar dom sina svagheter och ställer sigi försvarsställning som alla rädda personer gör. Rädda personer är också dom farligaste. Tror dom!
Här på vischan, där jag äntligen är hemma, ger mig den kraft jag behöver för att vi som blivit drabbade av relationsvåld ska få åtnjuta dom lagar och regler som gäller. Som att Fk ska skita högaktligen i att kräva kvarskrivnas fysiska adress. Annars faller lagen 2009:400 första stycket. Sociala myndigheter ska tamefan inte ”beställa” riskanalyser från Polisen för att man tvingats ansöka om försöjningsstöd, pga bl.a FKs jävla dribbel. Om snuten och Skatteverket sköter sitt, kräver jag att soc/särskilda insatser sköter sitt och inte ens ifrågasätter mitt skydd! Ja, du läser rätt. Så gör man i den här kommunen.Hur går särskilda behov ihp med riksnorm? Förhoppningsvis inte snart, eftersom jag begärt en inspektion/revision från Socialstyrelsen.
Det skapas lagar som vissa myndigheter anser sig inte behöva följa. Varför? Hur mycket stålar kostar det inte det? Som skulle kunna läggas på oss, vars liv aldrig blir detsamma. I mitt fall efter mordförsöket.
Rättshaverist. Pyttsan, möjligen rättsrådig. Maila mig om du har problem med Fkassan och bostadsbidrag eller tillägg när du är kvarskriven, så får du ett referensnummer att det räcker med en underskrift av hyresvärden och ett endaste kvitto på inbetalning av hyra, så är du fullt berättigad till bidragen.
För övrigt, är vädret idag som gjort för rättshaverister, hahahaaaaa. Eller plocka kantareller som dräller i bushen. Aj säger ryggen.;)
Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.
Ingenting har hänt, ingenting.
Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…
Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.
Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.
Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.
Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!
Råttan trodde du va?
Nä, men ryggskott trodde läkarna på akuten eller njursten när jag åkte in för ganska exakt två veckor sedan.Alldeles lagom till papsens flytt skriver jag ironiskt.Jag som är så kort har ju ingen rygg att ha ont i, så jag blev överraskad av den jävelusiska smärtan.har dessutom en ganska hög smärttröskel, så att jag åker till akuten tillhör sälsyntheterna. Ja, anyway fick jag komma in till en binge ganska snabbt eftersom jag knappt kunde stå på benen, knappt ligga ner för den delen heller men då ramlar man inte. Det var som om nån slagit in en expanderspik strax nedanför skuldrorna, rätt in i ryggraden och ett bakvänt nitbältesatt runt fläskläggen ända runt till isterbuken.Aj är bara förnamnet.Passade på att få ett krampanfall och bet sönder tungan och en framtand, ska det vara nåt så ska det göras ordentligt eller hur?:/
Jaja, det blev en datormografi och inläggning på lättintensiven. I bakhuvet snurrade tankarna om pappa, hur f-n skulle flytten gå och han svarade inte i luren. Jag fick moffe och kunde äntligen däcka när smärtorna dämpades, efter ett par timmars sömndvala kom tre läkare in på rond, dom påminde om Knatte, Fnatte och Tjatte och sa att jag skulle på ultraljud och gastroskopi under dagen. Ryggsmärtan var bara ett ryggskott. Hallå sa jag, kan det verkligen vara möjligt att lumbago gör så förbannat ont? Ja blev svaret. Men dom granskade plåtarna lite till och hittade en kotkompression.
För att göra en lång story kort; så sitter jag här med en fraktur på kota nio i ryggbröstbenet antagligen pga osteoporos (benskörhet som man får när man strax fyller halvsekel och röker)och förändringar i tolvfingertarmen som det ska tas biopsi på senare och bukspottskörteln mådde inte heller så bra och tackochlov sköt papsen upp flytten så där tar vi nästa tåg!
Jag måste avsluta med nåt positivt, personalen på lättintensiven var outstanding! Ordnade cigg (sic!) eftersom man inte kan köpa det i kiosken, Dom var snabba och lyhörda, ingenting var omöjligt.dom t.om torkade rumpan när man fick göra sina behov i en toastol vid sängen, hade så ont att jag knappt kunde gå, fick rullstol först sen rullator, dessutom hade dom nästan lika sjuk humor som jag.Tusen tack till er.
Nu fokus på att bli frisk, bloggen har låg prio så God Jul och Gott nytt År önskar jag er och mig själv för den delen oxå…
Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.
Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,
Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?
Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.
Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.
Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.
Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.
Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.
Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.
Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.
Tusen tack!
Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?
Bloggvärldsbloggen Sofia harhjältarsom tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.
Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.
Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.
Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.
Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.
Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.
Aktuellt inom bloggvärlden just nu är näthat och nätkärlek, finns en uppsjö av inlägg om du klickar på orden längst ner i mitt inlägg.
Jag skulle vilja skriva om nätblajjet däremot eller blogglarvet whatever.Det finns några blogguttryck i kommentarsfälten och inläggen som det verkar ha gått troll i!:) Ex;
Det säger mer om den personen än om mig är ett av uttrycken jag avskyr.Att kalla kommentatorer för falska och att ha dolda agendor för att dom bloggar anonymt eller helt enkelt inte har en blogg eller site att hänvisa till är en annan grej jag blir sne på.Att blogginnehavaren inte kan läsa kommentaren för vad den är är också ett jävla sätt.Gå i taket för att den går stick i stäv med bloggarens uppfattning och framförallt, vem som skrivit kommentaren.Har man något gammalt groll med den som svarar, så måste det givetvis vara ett påhopp.Eller hur?Att kalla dom som inte delar ens uppfattning för häxor eller annat nedvärderande, alla över en kam bara!
Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.
Väl?
Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.
Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna, jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.
Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.
I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.
Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?
Skrattar så jag pinkar på mig samtidigt som jag blir ledsen för kissens skull. Men kunde inte låta bli kopplingen! 😉 Och på tal om droger och missbruk, så ska grannarna jag skrev om här flytta! Yippie, hoppas att dom får den hjälp och stöd som dom behöver. Och att oron i kåken försvinner.
Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-) Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.
Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;
Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!
Anonym sa…
”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.
Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!
Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.
Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.
Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”
”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”
Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.
”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”
I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.
Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;
Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?
Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.
Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.
Statistiken talar om att min blogg läser folk eller fä, eller fi?:-) på veckodagarna. Eight to fiveblogg Under helgerna ekar det i statistikdalarna. Dessutom verkar den självgående, när det är glest mellan inläggen så kikar läsarna ändå in i en jämn ström. Tack för det! eller ska jag sluta skriva undrar man ibland? Tant Rasch och Psykbryt skriver om ett annat ämne i samma kategori; rubriksättning av bloggar, hur väl speglar blogginlägget rubriksättningen? Antar för andra gången en utmaning, det kära läsare är en bloggsensation! Bara för att jag inte direkt blev utmanad antar jag, kärringen mot strömmen you know. Dom vill veta vilka tre rubriker man själv diggar bäst, jag vänder på det och ber dig skriva en kommentar vad du tycker är mina tre bästa rubriker, dom som bäst matchar själva inlägget.
Kom igen nu! Antagligen får ni sparken från jobbet för att ni bloggar på arbetstid. Men vad gör det? Då kan du starta en bloggkarriär, trava i bloggträsket med oss andra klassens journalister och bli en bloggmurvel. Utan ära och helt fria händer att förtala och misskreditera andra, fördumma och fördöma helt gränslöst, skapa egna sanningar, konspirationsteoretisera och sist men inte minst;
Framförallt tyst. Ljuvliga tystnad. Stängt av tvn som brukar skramla i bakgrunden, mobil och telefon avstängda, stereon på off. Nästan ingen granne är hemma, eller så sover dom utan snarkningar. Det är tyst och jag gillar det.
Bor i ett hus med ett gruppboende, LSSlägenheter i trappen och huset mittemot. Det är mindre angenämt eftersom kommunen har stoppat in brukare med trista dubbeldiagnoser. Tror att det är s.k vuxna (obehandlade) ”bokstavsbarn” som självmedicinerar och rent ut sagt, inte är klara för den här sortens boende. Det är en ständig oro i kåken som är överjävligt lyhörd.Man ringer för skojs skull på våra ytterdörrar dag som natt när man ”springer” förbi, som barn drar dom nycklar eller liknande utefter trappräckena. Balkongen har jag fått plocka fimpar från, nyårsafton lekte dom med smällare; en kanonsmäll och rökutveckling resulterade i att pappersförpackningen (rykandes) hamnade på min balkong. Det var Fireworks från China, 1,4 kilo. Brukaren ovanför som flyttade in i somras; en heffaklump på två meter och korridortjackstjock á la 150 pannor springer fram och tillbaka. Det skallrar i rutorna och mitt huvud när han drämmer igen dörrarna i sin kvart. Speciellt ytterdörren. Varför kan unga i allmänhet inte stänga en dörr nuförtiden? Han går som om han skulle braka in genom mitt tak. Hos honom brukar hela ligan samlas. Företrädevis kvällar och nätter. Springer fram och tillbala i trappen, mellan husen finns en ”JoakimvonAnkagång” av rännandet. Basplagget träskor langar man av sig så det låter bowlinghall, om man nu orkar ta av sig alls. Som värst ca. 10 ggr i timmen. Samma med pinkerierna, låter som dom häller skurvatten i muggen och spolar med en trasig flottör med samma intervaller, och för säkerhets skull spolar man en extra gång efter besöket. Av någon outgrundlig anledning så drabbas våra källarutrymmen av inbrott, med nyckel in till själva förråden sedan maffialedaren ovan mig flyttat in. Av samma konstiga anledning så utnyttjas tomma förråd av förvaring av bildäck och cykellik. Brukarna brukar åka till Åland med personalen och bunkra ölplattor, men dom låser man in serru! Kulmen på detta problem för mig var att jag tjatat på elleverantören om mina skyhöga räkningar. Det visade sig att jag sedan inflytten för ett år sedan betalat gruppboendets el!!!
Hur i hela friden tänker kommunen när dom placerar sina brukare? Möjliggörarna för att citera sekten. Iaf att dricka sprit och ägna sig åt småkriminella tjuvtricks. Men sedan tisda´n har mina klagomål tydligen gett resultat. Det har varit en hyfsad nivå på dessa ständiga störningar. Och jag får ersättning för elen. Men det som stör mest är grannarna som inte är brukare. Dom ”normala” som gnäller. Till mig (!) angående brukarna, för i den här byn har man inget civilkurage. Gnäll gärna, men gör inget åt problemen. Låt någon annanskötadetmentaliteten.
Känns som jag sitter med fossingarna i en varsin balja, den ena är ljum och lindrar, den andra baljan är iskall. Lika kall som en permafrost. Det är så förbannat lätt att fastna i den kyliga hinken. Den lindrande kallnar för fort, och jag vet inte om jag ska orka byta vatten.
Jag är så hjärtinnerligt less på att sitta här och vara värdelös. Det går inte ens inflation i värderingarna. Dom är konstanta, precis som lasterna.
Dom väger tungt just nu.
Jag vill se ljuset igen, kan någon maila mig det, så vore jag tacksam. Skicka gärna med en balja vitt. Skum.
Dags att knyta ihop årets bloggår 2008; och jag vill dela med mig av lite personliga highlights!
Det är det bloggår som jag raderade min blogg på Aftonbladet, en befrielse. Ab med sina ständiga ”bloggkrig” och alla bekräftelsedårar som bara tävlar i vem kan skrika högst, en vuxenchatt som i alla fall jag vuxit ur. Men jag glömmer inte bort att det finns pärlor i sandlådan.
2008 är också bloggåret då det exploderade ut en massa bloggbebisar t.ex Bitterbloggen/Linda som gått från klarhet till klarhet, den ”kaxiga” fil magen som hade is i magen och klarade av att gifta sig, föda barn, flytta inom loppet av ett år. Puppelito och svamliga Eva gjorde likadant, fast ännu bättre bloggmässigt, dom båda träffades via bloggen och sitter nu i ett hus och med en lillChipp! Grattis återigen till er lycka.
Så har vi Nina och Bibbi. Som båda fick nya hjärtan på riktigt när deras egna inte orkade längre. Bloggens riktiga hjärtebrudar! Kära Njurpajen Livsglimtar som inte hann få sin väns njure får vänta till nästa års ihopknytning.
Englas mamma som bloggar om sorgen efter sin mördade dotter vill jag ge en extra eloge för att hon orkar gå vidare trots att folk anklagar henne på bloggen för än det ena och andra.Linneas mamma Ludmilla som bryter tabun i sin blogg om dotterns självmord, modigt självutlämnande.Tack.
Rosababe som fick kicken från sitt jobb för att hon bloggade om Knaschefen bl.a. Han visade sig vara en riktig Knaschef, märklig historia och ett nytt bloggfenomen.
FRA får dom initierade bloggarna skriva om, jag skrev en liten blogg hur det kan påverka oss med skyddad identitet. Och apropå det; så gungar det rejält i bloggen Monica Antonsson. Hon gick i Mia Ericssons fotspår, hon som figurerar i Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Böckerna som Antonsson och Mias anhöriga menar är en stor fet lögn. Hur kommer det att påverka oss som verkligen behöver skyddet?
Så det sorgligaste i Bloggåret 2008, bloggerskan Helené Almgren aka Alma Mater, Alter Ego Resonerar avled i cancer efter en kort tids sjukdom. Helené som generöst delade med sig av sina kunskaper i bloggeriet,inspirerade oss bloggrookies; hon bloggade in i det sista om brister i sjukvården. Helené var den första bloggare jag vågade träffa , vi gjorde en oförglömlig Helsingforstur på midsommaren 2006. En riktig vän, precis som alla andra blivit jag träffat. Ingen nämnd, ingen glömd! Personligen kan jag tycka att Helené skulle få Hederspriset postumt för sina insatser i bloggvärlden som Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungqvist utser i Det Stora Bloggpriset som instiftades i år och utser nästa år i februari. När jag läste kriterierna för både bloggpanelen och dom snäva kategorierna fick jag mig ett gott och rått skratt, dom mest inflytelserika bloggarna! Jo, jag tackar jag:-) Men en del av er har jobbat hårt för att hamna högt i bloggstatistiken så för all del, väl bekomme!
Slutligen vill jag tacka alla ni goa bloggare som oförtrutet kommenterat och tröstat mig när det varit dippar, glatts med mig när det varit lycka, ni anar inte vad det betyder för mig. Och eftersom jag inte kan nämna alla här, så plockar jag en kommentar från en av det manliga könet som värmde extra. Var é grabbarna? Myllis skriver i detta inlägg;
Du blir bara tuffare med åren. Klyscha så det bara skriker om det: Det som inte dödar dig….. Vem vill höra det? När det finns: Kram på dig och du kan luta dig mot mig om det hjälper.
Så kram på dig i allt elände som lagts till det tidigare. Men minns att jag tittar in då och då för att ta del av bördan. =)
Detta inlägg dedicerar jag Alma/Heléne på Resonerar.se.Bloggaren som lärde mig och många andra bloggkonstens mysterier…ser du nu att jag länkat ordentligt Heléne? R.I.P
Hedra henne gärna genom en slant till Cancerfonden, märk talongen Heléne Almgren 12 januari Fonus Öst adress här!Läs gärna mer i dotterns blogg Drakungen
Kommer upp i tö, sjöng han Robban Broberg.
Här har det töat ordentligt verkar det som. Jag tror att det sitter rätt många kvinnor och barn med skyddade personuppgifter runt om i landet och biter på naglarna.Hela storyn oavsett vem som talar sanning eller ej ger i alla fall mig en fadd smak i munnen, i hela nervsystemet. Jag har noga fått uppge till Skatteverket orsaker till varför jag ansöker om ”skyddad identitet”, domar bifogats osv. Jag vill göra er uppmärksamma på att kvarskrivning och spärrmarkering inte på något sätt ger en ny identitet, i praktiken är det bara så att adressen är en förmedlingsadress för post, bostadsadressen ligger alltså kvar på den adress och församling man flyttar från. För flytta måste man göra i dessa sammanhang. Annars är det ingen vits med det hela. Den eventuella förmedlingsadress som Skattekontoren skickar posten till, behöver alltså inte nödvändigtvis vara detsamma som bostadsadressen för den som skyddas. Och det är det dilemmat som jag tror att JK ska utreda.
Jag har lusläst Antonssons bok, men jag väljer att inte rescensera den.Det gör andra så bra.Eller dåligt. Jag bara noterar att ”Mia” är 47 och Levi ska vara 22 år äldre än henne, han är alltså 69 år vid här laget.En del äldre får sämre minne.Kan det vara så här? I ett av kapitlen när Antonsson möter ”Mia” i Stockholm, kommer sonen Mikael (vuxen ålder) in och möter upp på ett café.Där lägger han ömt armen om sin mamma. Dom verkar vara goda vänner då.Trots allt.Har det hänt något nytt som fått grollet att dra igång igen? För det är väl samma visa som dragits hela tiden?
”Mia” uppges ha pension i boken via Försäkringskassan. En del har skrivit att dom tror hon har en psykiatrisk diagnos. Det har nämnts borderline bl.a. Kan det vara orsaken till sjukpension? Ja, en massa frågor skriver jag, kommentera gärna. Vilka blaskor och journalister har ratat dessa uppgifter? Boken är så generös med uppgifter i övrigt så det är väl det minsta man kan begära att få veta.
Får en annan fundering som jag ofta tänkt på när jag läser om kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer; hur klarar dessa kvinnor att nästan per automatik skaffa sig en ny man vid sin sida? Som ”Mia”, vid henne och Antonssons första möte på releasen av Gömda hajar till när det är en manlig fotograf.-Å, nej en man, ska hon ha utbrustit.Allvarligt, hur många män har den kvinnan inte bangat med? Själv blev jag nästan asexuell efter mordförsöket, å andra sidan älskar jag män…hur nu det går ihop? Det är inte manshat, det handlar om tillit till människor, också hänsyn till andra.Jag kan inte kräva att någon ska förstå mig, jag fattar inte riktigt själv vad som hänt. Och det senaste utspelet av ”Mannen med dom mörka ögonen” gillar jag inte alls, vem fan vill frivilligt ta på sig en offerroll? Vill han verkligen bara ha rättvisa? Jag tycker det luktar stålar överallt om den här storyn, från samtliga inblandade.Usch!
VendettanBettan 