Kategoriarkiv: dagbok

Mellan två flyttar (Från Bagbabe till Bushbabe)

Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?

I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,

Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!

Gör det ni också,

varma soliga hälsningar

Vb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Atlantsol

Hoppas jag på!


Solresor söker just nu resereportrar, jag satsar på Azorerna. Anmäl dig du också, här är reglerna;

Berätta vilket av våra resmål du helst vill resa till. Resmålen hittar du här:
www.solresor.se/resa-till/

Vad går uppdraget ut på?
Om du blir vår utvalde resereporter bjuder vi dig + eventuella medresenärer på resa och boende. Du skriver resedagbok i din blogg under hela resan där du berättar om hotell, resmål, utflykter, mat, stämning etc…Vi vill även att du dokumenterar med hjälp av bilder.

Vad behöver du?
En laptop, en digitalkamera och en blogg. Och ett öppet sinne! Gratis är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Lust

Idag är en sån där dag jag bara har lust att att langa ner ett par trosor, cigg och plånis i byxfickorna; ja passet också förstås och öppna dörren, hasa ner för trapporna utan att låsa efter mig och bara lämna allt gammalt till den som vill ha. Den som vill ha ett liv som inte blev som jag tänkte mig. Tänkte jag alls? Drömde jag ens en gång om någonting? Mer än mardrömmar.

Jag får nöja mig med att gå ut med soporna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Blöder

Har så mycket jag vill skriva så fingrarna blöder, ja ögonen också för den delen att jag måste samla mig och stycka upp dagarna. Låter som en slaktblogg men inget kunde vara mer felaktigt. Jag känner mig glad i sinnet, det var ett tag sedan.

Återkommer; måste läsa ikapp både bloggar och blaskor. Mail också, har ni inte fått svar så vet ni snart varför. Lite förhandsinfo:

Besökt Tonårsmorsa och fixat hennes dator
Min egen stationära krashat, laptopen utlånad
Två jävla översvämningar på två veckor
Startat Twitter utan att fatta ett jota, är den nån som kan tala om hur man lägger in en snygg widget får ni gärna hjälpa mig via mail, jag hinner inte om jag ska sitta och snoka i kulisserna. (var det jag som hjälpte Tonårsmorsa med hennes dator?:)

kissebus,vänner,hemma,familj, 046 Har precis plockat av mattallrikarna, indiskt.Onion Baji med myntasås, Rogan Josh på kyckling och naanbröd. Livet känns mumsigt nu!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

sapbubbla_1154873448

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , ,


Gurgel

Vatten fick jag i ett brev idag. Ett brev som vägde 1,8 kilo och krävde avhämtning med avi. Posten är konstig. Ännu konstigare för mig som får papperskorrespondansen från Skatteverket, det betyder i det här fallet med ”brevförsändelser” alltså det posten kallar alla försändelser under två kilo som ska signeras av mig med det namn som jag egentligen heter, men brevet har stuvats om av ovan nämnda instans och adresserats till min förmedlingsadress med namnet jag för tillfället har på dörren, samma sak på avin.Eru mé?

Nu löste sig storyn ändå,  och nu sitter jag här med en stor dunk Listerine och åtta mindre provförpackningar som jag ska dela ut till vänner och rapportera till marknadsansvarig på Gurgelkontoret. Jag behöver inte dela med mig till några som vill vara polare med mig, jag har väl inte personlighetsklyvning för skojs skull!:-)

Gurglar vidare, fick så´n fadd smak i truten för nå´t inlägg sedan.
listerine_total_care_medium

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Shoppa loose

Igår på förmiddagen hade jag diskat och tvättat håret, redo för att shoppa loss.Matvaror. Måste ladda upp mentalt innan jag pallrar mig ut. Brukar diska innan jag gör några längre utsvävningar om jag inte skulle komma hem, och mamma sa att man skulle vara hel och ren. Om någon olycka händer vill jag åtminstone ha någorlunda snygga trosor på mig på akuten. Då

kommer jag på att det inte är paytime. Lönedags. Det är idag. Och idag vaknar jag med skallebank och allmänt taskigt hälsotillstånd.Magen har varit körig, från och till efter operationen. Känner mig risig och blek. Trött, för jag bara sovit på ytan. Varken kvalitets eller kvantitetssömn. Har varit så ett längre tag. Uppe och vankar, i mörkret smyger jag upp och röker, dricker vatten, frossar i jordnötter eftersom Propavanen som skulle gett mig längre sömn gör mig störthungrig. Det är för varmt, det är för kallt. Jag vaknar med fotsvett,

Jag tror jag skippar den här dagen. I affären. No business today. Out of orderskylten hängs på dörren. På insidan så jag inte glömmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Schhhh !

Söndag. Sabbat. Stilla.

Framförallt tyst. Ljuvliga tystnad. Stängt av tvn som brukar skramla i bakgrunden, mobil och telefon avstängda, stereon på off. Nästan ingen granne är hemma, eller så sover dom utan snarkningar. Det är tyst och jag gillar det.
Bor i ett hus med ett gruppboende, LSSlägenheter i trappen och huset mittemot. Det är mindre angenämt eftersom kommunen har stoppat in brukare med trista dubbeldiagnoser. Tror att det är s.k vuxna (obehandlade) ”bokstavsbarn” som självmedicinerar och rent ut sagt, inte är klara för den här sortens boende. Det är en ständig oro i kåken som är överjävligt lyhörd.Man ringer för skojs skull på våra ytterdörrar dag som natt när man ”springer” förbi, som barn drar dom nycklar eller liknande utefter trappräckena. Balkongen har jag fått plocka fimpar från, nyårsafton lekte dom med smällare; en kanonsmäll och rökutveckling resulterade i att pappersförpackningen (rykandes) hamnade på min balkong. Det var Fireworks från China, 1,4 kilo. Brukaren ovanför som flyttade in i somras; en heffaklump på två meter och korridortjackstjock á la 150 pannor springer fram och tillbaka. Det skallrar i rutorna och mitt huvud när han drämmer igen dörrarna i sin kvart. Speciellt ytterdörren. Varför kan unga i allmänhet inte stänga en dörr nuförtiden? Han går som om han skulle braka in genom mitt tak. Hos honom brukar hela ligan samlas. Företrädevis kvällar och nätter. Springer fram och tillbala i trappen, mellan husen finns en ”JoakimvonAnkagång” av rännandet. Basplagget träskor langar man av sig så det låter bowlinghall, om man nu orkar ta av sig alls. Som värst ca. 10 ggr i timmen. Samma med pinkerierna, låter som dom häller skurvatten i muggen och spolar med en trasig flottör med samma intervaller, och för säkerhets skull spolar man en extra gång efter besöket. Av någon outgrundlig anledning så drabbas våra källarutrymmen av inbrott, med nyckel in till själva förråden sedan maffialedaren ovan mig flyttat in. Av samma konstiga anledning så utnyttjas tomma förråd av förvaring av bildäck och cykellik. Brukarna brukar åka till Åland med personalen och bunkra ölplattor, men dom låser man in serru! Kulmen på detta problem för mig var att jag tjatat på elleverantören om mina skyhöga räkningar. Det visade sig att jag sedan inflytten för ett år sedan betalat gruppboendets el!!!

Hur i hela friden tänker kommunen när dom placerar sina brukare? Möjliggörarna för att citera sekten. Iaf att dricka sprit och ägna sig åt småkriminella tjuvtricks. Men sedan tisda´n har mina klagomål tydligen gett resultat. Det har varit en hyfsad nivå på dessa ständiga störningar. Och jag får ersättning för elen. Men det som stör mest är grannarna som inte är brukare. Dom ”normala” som gnäller. Till mig (!) angående brukarna, för i den här byn har man inget civilkurage. Gnäll gärna, men gör inget åt problemen. Låt någon annanskötadetmentaliteten.

Men idag, njuter jag bara av tystnaden.Schhh…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Oh my SOS

Någonting. Gud? Nej, Godness oxå nekande. Oh my…save my soul. Somebody. Jag själv.

Är den enda som kan rädda mig själv. Till ett liv utan rädsla, från ett liv med rädsla; ett jävla avslut på något som kallas kärlek. Har kommit nu. Nästa vecka går Mördarjäveln som du och jag, han kanske är din granne; omkring bland oss dödliga.

Villkorligt frigiven. Smaka på den.

Jag har tappat matlusten, tappat förtappat gammalt jävla liv som vaknade ur sin koma. Det är allvar nu. Aldrig förut har rädslan varit så allvarlig.

Den allvarsamma leken är över nu,

Nu måste jag plocka fram det som skrämmer mig mest. Min livsvilja, som fick mig att överleva med hjälp av läkare och blodgivare. Nu måste jag ta tillvara på mina egna intressen, nu är det jag som tycker, hugget som stucket. Hans dödsönskan.  Nu är det jag som bestämmer i mitt liv. Det liv som jag glömt, kan man be någon med överlevnadsinstinkter att komma ihåg det mest smärtsamma som finns? Den som skulle trösta mig och hjälpa mig efter min upplevelse

är den som gjort det.
En jävla Mördarjävel!

det räcker inte bara med vilja, man måste våga, visa mod även om man är så liten på  jorden. Svårare uppgift finns inte

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Μαμά Mia

Det kom en ung vacker kvinna genom ytterdörren. och med raka bestämda steg gick hon fram till mig;
Det kastanjefärgade håret svepte förbi mitt ansikte när hon sträckte sig ner och omfamnade mig. Hon bär en parfym som inte kan inte kan köpas för pengar, det är hennes rena klara sinne,  som slår igenom hela hennes väsen som doftar så ljuvligt. Som vitt linne. Oskuldsfullt. Och det är mitt privilegium.

Grattis på 14årsdagen mitt hjärta, min dotter

mamma

Edit; Bloggtiteln är på grekiska Mama Mia, dottern har ett grekiskt namn och mamma äääälskar Grekland. 🙂

, , , , , , ,


Inget klämmigt inlägg

Kom hem i måndags kväll från kroppsverkstan, dvs sjukhuset. Så in i bombens trött och ont efter kirurgens fileande i kistan. Vaknade undrade på uppvaket flera timmar mer än vad doktorn planerat.
Efter en stund kom han med förklaringen att det blev lite mer komplicerat när dom väl öppnat buken, fler bråck och sammanväxningar, som en sladdhärva, fast med tarmar och bråcksäckar ihoptrasslade. -Jag fick gå genom fler lager ner i magen sa han. Och kände jag. Aj! Blev kvar på uppvaket tills kvällen, smärtorna och syresättningen var svåra att tampas med, för i kroppen sitter minnena, minnen jag inte kommer ihåg ifrån uppvaknandet av mordförsöket. Men kroppen kom ihåg…

Och nu sitter jag här med en korsett, känner mig som en tandkrämstub som nå´n slarvig jävel klämt ihop på mitten och skruvat åt hatten för hårt. Huvudet är fullt av gråt och sorgsenhet; för mig själv, för Helene, för Rosababe, ja t.om för Mördarjäveln som paradoxalt opererades nästan samtidigt med mig på ett helt annat sjukhus för något jag inte vet, men kräver lång eftervård, för den unga kvinnan som kom in med akuta buksmärtor och fick en mer eller mindre dödsdom som remiss till onkologen. Känns att den här klämman får ta mer plats än bloggen nu, tack för era rara och stöttande kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
– Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Portad

Hajar till och stelnar mitt i en rörelse. Det tar en stund att förstå var ljudet kommer från. Ett hårt bzzzzz igen, det är porttelefonen som låter. Tassar ut i hallen, som om jag tror att mina steg ska höras genom säkerhetsdörren ett par trappor ner ut på gatan. Lyfter på luren och säger med en myndig ton;

Hallåja!
Hej, det är Oskar. Vilken jävla Oskar tänker jag, men han hinner fortsätta med från låsochlarmföretaget, har du några problem med porttelefonen?
– Uppenbarligen inte,
svarar jag lagom syrligt,

– Dessutom får jag sällan besök tillägger jag och öppnar minsann ingen port!

Kommer ner till shrinken som jag lyckats tjata till mig en tid hos och tamejafan verkar jag  portad där. Receptionissan hittar inte mitt namn, men via en bakväg så funkar det, men inte vilken tid, att jag ska träffa dottore X Xxxxx idag 8/9 är ok, men som sagt inte vilken tid och han hade ”tids”bokade besök strax efter min ankomst. Som vanligt så ska det strula, jag blir så jävla trött. Det löste sig eftersom den patient som skulle in efter mig inte dök upp, så jag kunde framföra mina önskemål för hundrande gången, för det är väl för mycket begärt att dom ska läsa bakåt i journalen?
Jaja, han var åtminstone stockholmare och svor minst lika mycket som jag; han är ny på mottagningen och kom inte riktigt överens med datorn.


Gårdagens veder (värdiga) mödor

Uppe i ottan, okristligt tidigt för att åka till hospitalet som ska karva bort bråcket som jag ådragit mig efter knivhuggen i kistan. Hoppas nu att det blir av ganska snart, men allvarligt så förväntar jag mig ingenting. Al Qaida kanske bombar sjukhuset eller en koleraepidemi härjar i dom trakterna? Vavetja?

Flera timmar på buss med minst lika trötta medpassagerare som mig själv, kom jag fram och efter en kort promenad från busstationen var jag framme i god tid för en cigg innan jag stämplade in på kirurgmottagningen. Det första jag konstaterar är att här kan man sköta sekretessen, skyddade identiteter. Frågade inte efter namn, bara vem jag skulle träffa, i loggboken stod endast skyddad id och personnumret, haffade en syrra i korridoren och sa att jag var på plats, – ropa inte ut mitt efternamn sa jag. -Inga problem sa hon, jag har ditt relativt vanliga förnamn som jag tänkt säga! Snyggt jobbat tänker jag och minns det stora sjukhus jag vanligen besöker där dom prompt måste ropa efternamnet som är ytterst ovanligt.

Träffar en sympatisk ung läkare som förhoppningsvis också opererar, han hade gått sin specialistutbildning på KS med min underbara, kära livräddare dr Mats som handledare. Bara det! Så iväg till provtagning efter honom, som vanligt problem med mina sytrådar till ådror. Labmadamen tillkallar förstärkning; och vad skådar mitt norra öga? Hon som var bäst av alla ”stickerskor” jag träffat. Träffat på den vårdcentral jag kommer ifrån, från inavelsbyn eller det jag fortfarande ibland kallar hemma. Som en kobra in med butterflynålen, så var det klart!

En cigg till hann jag med på väg till narkosen, som var minst lika trevlig som resten av gänget. Det här sjukhuset har uppenbarligen gått många charm&effektivitetskurser. Allt detta inom loppet av en timme och två cigaretter, som dom bara en gång påpekade att det vore bra om jag minskade på! 😉

Allt går så mycket fortare och smärtfritt om man inte hänger upp sig på detaljer och prestige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Ljus

Va vare han sa den däringa Holmer;

Jag ser ljus i tunneln!

Ser ut att ordna sig med bråckoperationen ganska snart. Slaktarna här hade ju ”glömt” att skicka mina journaler till det sjukhus jag ville operas i mitt hemlandsting, så dom var helt uppbokade tills efter jul, likadant med mitt andrahandsval. Så nu blir det undersökning och provtagning redan nästa vecka på ett sjukhus i tredje landsting. Lite trist för hade jag varit i mitt gamla landsting hade en del riktiga vänner kunnat komma och hälsa på mig. Tyckt synd om mig och kommit med massor av choklad och blommor. Haha.

Har också fått en liten slant av en vänlig fond, så jag får gå på valfri kvällskurs nu under hösten. Måste välja något som inte är så ”gymnastiskt”, det misstaget gjorde jag efter förra bråckoperationen. Lyfte och bar, för vem skulle hjälpa mig? Funderar på meditation eller någon datakurs…

Och idag tänker jag på kära Livsglimtar som har varit på transplantionscentret för sina njurar. Och jag tänker på Emma Jangestig, mamman i Arboga som förlorade sina barn och blev svårt skadad i huvudet, på både utsidan och insidan. Det senare är väl det jävligaste. Den  här planeten innehåller alldeles för många mördarjävlar!

Men tack och lov flest vänliga själar, som här på nätet, på bloggen. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,