Reblogg / What´s new?

Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.

Ingenting har hänt, ingenting.

Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…

…elvetet!

Läs även andra bloggares åsikter om besöksförbud, Thomas Bodström, Angela Beauseng, ROKS, kvarskrivning, sekretessmarkering, skyddad id, debatt, mäns våld mot kvinnor, samhälle, rättsväsende, kvinnofrid

Rädslan är naken

Nästan, känns det som.

Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.

Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.

Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film.  Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!

Skrattar högst som skrattar sist!

Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur

Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna,  jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?

Läs även andra bloggares åsikter om mördare, rättsväsende, mord, mordförsök, caroline stenvall, toni allden, förlåtelse, bibeln, gömda, sanningen om gömda, mediabevakning, psykopater, flashbacks, psykologi, domstol,

Inte en spänn

Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;

Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!

Anonym sa…

”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.

Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!

Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.

Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.

Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”

Peter

en medmänniska sa…

”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”

Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.

”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”

Läs även andra bloggares åsikter om gömdabråket, osama awad, ingrid carlqvist, monica antonsson, journalist, insamlingar, kriminellt, fonder, bedrägeri, misshandel, pengar

En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om intressant

Läs även andra bloggares åsikter om terror, härskartekniker, rättegång, mäns våld mot kvinnor, osama awad, antonsson, lögner, sanning, brottsoffer, sabra shatila, muslim, kristna, gömda, liza marklund, skandal

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: engla, pernilla, rättegång, eklund, psykologi, ptsd, flashbacks, mördare, rättsväsende, golgata, skyddad identitet, kvarskrivning, brottsoffer

Stugsittardag / Midsommarafton

08, inte bara ett riktnummer, utan också en midsommarafton som jag för en gångs skull har möjligheten att fira var jag vill. Eftersom Mördarjäveln har avstått från permis. Å andra sidan vet jag inte vilka ”polare” han har fått på kåken; hjälpsamma polare kanske. Min gamla paps som har alzheimer, kommer inte ihåg det som ligger närma i tiden, men dock mordförsöket, kom med en ny vinkling jag aldrig tänkt på. Ur en psykopatvinkling. Han skulle tamejfan blivit ”profiler”.

– Han ser det här som ett misslyckande, han kommer alltså inte att använda sig av samma metod nästa gång. Det gick inte att försöka döda dig med kniv,

men du måste vara uppmärksam på alla andra möjligheter, att döda dig. Att få tyst på dig.

Och jag tror att han har rätt, min pappa som mött mördarjäveln och redan vid första mötet sa åt mig att skippa honom. Fler har instämt i kören. Alla visste, t.om jag själv, fast jag måste ha varit tillfällig döv.

Inte död, som han vill_e…..

Och bara för att jag har möjligheten att fira en storhelg var jag vill, valde jag hemma, i min mojsiga soffa, framför tv:n, i sällskap med Kissebus som fått en ny klädsel till fåtöljen, som passar den lilla mjuka svarta pälsen som ett karamellpapper. (här hade jag tänkt lägga upp en bild, men WP strular som fan, FAN!)

Go och glà Midsommar till er, här sitter jag i Midsommarstassen och mår……bra!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommarafton, mördarjävel, hemma, helg, profiler, samhälle, val, familj, skyddad id, mordförsök, misslyckande, kvinnofrid

Mjuka fast hårda drömmar

Alltid när jag varit i ”hem till Byn”, där jag skulle behöva bo för att kunna hjälpa och umgås med farsan, får jag flashar.
Ibland mer, ibland bara hintar.

Den här gången är dom skoningslösa. Tack och lov för inköpet av den nya bäddmadrassen, får inte lika ont i kroppen när jag vaknar.
Jag såg en glimt från ovan när jag rökte en cigg på paps balkong av Mördarjävelns f.d fru, nuvarande fästmö. När MJ och jag träffades, var han gift och bodde i huset strax bredvid, skilde sig så småningom, men brukade när mina stålar var slut eller han bara ville ha trygghet och inte ville ha några krav på sig, så gick han gick han hem till Mördarfrugan. Hon som i förhören blev tillfrågad vad hon gjorde när MJ kom ner efter mordförsöket till hennes/deras lägenhet och berättade att han huggit ner mig svarade;

-Jag rökte en cigarrett och drack en öl, sen la jag mig!

Hon som skulle ha åtalats för med medhjälp sa förundersökningsledaren mellan raderna, när det hade gått ett år, och vi snackade om besöksförbud. Hon som la sig att sova när det var påställ av sex snutbilar och ambulans, avspärrningar och teknikerna slutligen ”knackade på dörren” och väckte? henne i Törnrosasömnen för att undersöka lägenheten. Blodspår i trappen ner till dörren….in i kvarten.
Synen av den bredarslade, pojkklippta tanten från Potatisträsket ger mig kväljningar och jordbävning i nervsystemet. Jag undrar hur man, det gäller både Mj och den här subban där han tillbringar sina permisar hos, bara kan gå där i området som om ingenting hade hänt?

Kanske ingenting har hänt? Det kanske bara är en mardröm och jag vaknar snart? Tänker jag med min nya fönstervy.

( i mitt fönster hänger dotterns handsydda dopklänning, min farmors handgjorda bröllopsskor i siden och små silversprayade barnskor, tror det är favoritbrorsans, förutom dekorationer och lyktor från Indiska)

Läs även andra bloggares åsikter om mördarjäveln, vendettanbettan, mördarfruar, mordförsök, brottsoffer, mäns våld mot kvinnor, samhälle, psyke, ptsd, flashbacks

På förekommen anledning

Vill jag förklara det ringa narkotikabrottet jag skrev om här;

Jag är inte en knarkare, fyllo passar bättre. Men jag blev alltså gripen för att mina ögon var röda, glansiga och hade stora pupiller. Jag är tvärallergisk, ett tag så hade jag t.om sårskorpor under under ögonen, sår i näsan, överläppen såg ut som en misslyckad botoxshot, rösten försvann av astmahostattackerna. Och i Sverige är det ett brott att ha narkotika i kroppen, ja checkat med snuten! Jag skrev på en s.k förenklad delgivning som innebär att polis/åklagare med några dagars mellanrum skickar anmälan/åtal vilket inte skett, för givetvis hittade dom ingenting i urinprovet. Så var det med det, ska föreslå att dom utbildar sina pajaser lite bättre. Sen ska jag begära ersättning för armen dom vridit ur led, bildbevis finns. Jag kan inte sträcka ut armen rakt, värker. Ena skalmen på mina älskade Pradabågar fick bytas ut, man undrar varför dom använder detta övervåld på en mycket liten tant, som bara var på väg hem från krogen? Undersökningsledaren hade vid förhöret slagit på mig i krimregistret och hittade ingenting, eftersom jag inte är kriminell. Att jag sedan har skyddad id borde väl också vara en hint. Att jag ska skyddas!

Är det den här kåren som jag ska tvingas ha tillit till när jag behöver om MJ står utanför dörren? Skulle inte tro det, leja nå´n jugge verkar mer betryggande……

Läs även andra bloggares åsikter om polisvåld, övervåld, narkotikabrott, alkohol, samhälle, tillit, lagens väktare

Slaktarbänken

Igen blir det framöver.

Inte nog med hålet i skallen och dom där två norrut, så har jag två hål i magen sa häx bråckdoktorn. Glömde jag säga att jag hellre går till min vackra tandläkare och fyller hål (i tänderna snuskis) än till den här listiga jäveln. med en rävblick tittade han på mig och säger;

– Du förstår att vid bråckoperationer av den här digniteten, dom ska öppna nästan från hakan till ett av ovanstående hål på framsidan av kroppen och sätta in ett stort nät, så måste du vara rökfri någon tid innan och efter!

Tal om för mig i vilken jävla lagbok står det? Paragraf? Djurskyddsbalken? Eller? Tänker jag, och svarar;

– Ja, det ordnar jag surrö! Och förresten det gäller alla operationer, cirkulationsrubbningar och blödningsrisk, jag vet, yadayadayada…..
– Vill du ha en remiss till rökavänjning frågar pappskallen. Varför det tänker jag, jag ska inte lägga av, bara göra ett kort uppehåll. Med kort menar jag i paritet med en livstid, som jag höll på att loosa, som gör att jag måste lägga mig på slaktarbänken igen.

Dunka mig gul och blå, strimla mig som stroganoff, men be mig INTE SLUTA RÖKA!!!!!!!

Hittade boken jag tror han läst 

Läs även andra bloggares skrifter om sjukvård, bukoperation, komplikationer, mordförsök, rökning, bråckoperation, läkare, nätfiske, adel, hertig

Det här är riktiga män

Det började i Piteå, när en kvinna blev brutalt mördad med en yxa av sin sambo. Då reste sig männen i Piteå och startade ett upprop till män i Sverige att göra som dom. Sätta foten i backen för mäns våld mot kvinnor och barn, dom startade manifestioner och gav ”stafettpinnen” vidare till män i andra städer att göra likadant. Jag trodde att dessa nätverk mer eller mindre gått under jorden, tappat kraften för det är lätt att göra när det handlar om att stångas mot myndigheter och inte få några större bidrag att driva den här viktiga frågan. Vi lever i ett patriarkat, det är bara så, så när män ställer sig på vår sida med parollen:

• Vi är emot kvinnoförnedring i alla former, t.ex våld, porr, skällsord, osynliggörande etc.
• Vi vill öka den almänna kunskapen genom att utbilda oss till ickevåldsambassadörer som sprider vår kunskap vidare till kollegor, vänner och bekanta i våra egna nätverk.
• Vi anser att män har ett kollektivt ansvar att säga ifrån och verka för en attitydförändring i samhället, (och här kommer dom viktigaste raderna), Vi män har inte en kollektiv skuld för våldet mot kvinnor, men vi måste ta en aktiv del i kampen mot våldet.

• Vi vill verka för en förnyad dialog mellan kvinnor och män, där tilliten ska stärkas och kampen för ett våldsfritt samhälle ska förena och befria oss från förtrycket vi själva har skapat.

så kan man inte mer än att börja tro på mänskligheten igen, den manliga mänskligheten. För oss som drabbats är det den största svårigheten, att ha tillit till just män. Under veckan som gått har det pågått manifestationer över hela landet, b.la i Stockholm, i samband med FNs Internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november. Under en av dessa dagar träffade jag på ett mansnätverk för kvinnofrid, jag trodde faktiskt att dom försvunnit, har i tankarna undrat var i hela friden dom tog vägen. Desto mer tacksamt blev mötet, bland andra aktivister som Amnesty, Kvinnojourer osv. En av deltagarna och jag började tala om att jag skulle komma till dom för en ”föreläsning”, komma och berätta hur livet efter våld gestaltar sig. Träffade på en psykolog/terapeut som jobbar med männen som brukar våld, vi ska också höras av och se vad vi kan göra för varandra. Kanske blir det något, kanske inte. Men vi vet att vi finns och verkar på vårt eget vis, i detta stora samhällsproblem som kallas Operation Kvinnofrid.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, mansnätverk, piteuppropet, mäns våld mot kvinnor, FN, amnesty, kvinnojourer,

KS och patientsäkerhet

Läser bl.a här om Karolinska Sjukhusets dribblande med patienternas journaler, tillgängliga för dom flesta som jobbar där. Blir inte ett dugg förvånad.

Jag anlände till traumaavdelningen en natt till lördag; man ringde till dotterns boende eftersom jag uppgav tydligt och klart hennes telenummer i ambulansen och meddelade att jag låg på operationsbordet och att utgången var oviss. Familjehemsmamman talade lika klart och tydligt att dom skulle ringa till min pappa och berätta vad som hänt, att betrakta som närmast anhörig efter dottern. Det lovades.
En vän som såg på tidningslöpet i kommunen (löpsedlarna anpassas efter var och vad som hänt), och fattade på en gång att det var jag, ringde till min pappa efter att hon förvissat sig genom att ringa sjukhuset som gladeligen upplyste att jag var där på intensiven, och förstod att pappa visste inte ett skit. Det var på lördagens eftermiddag strax före en andra operation, levern ville inte sluta blöda. På söndagen ringer hon min farsa igen, och fattar att han vet fortfarande ingenting, och får ta på sig rollen att berätta. Hon var så rar och klok, att hon också efter arbetstiden hämtar pappa och kör till KS intensiven med honom. Jag låg fortfarande nersövd. Efter någon dag till, så fraktar man upp mig till traumaavdelningen, och pappa kom varje dag, trots sina egna smärtor. Jag tror det var på onsdagen kommer han in på salen och ser nedslagen ut, nästan lite skamsen och säger att en bekant, en granne som jag bara inte orkar med, en ytlig bekantskap, en skvallerkärring utan Guds nåde undrar om hon får komma in.

Jag nerdrogad och allmänt chockad, förstod inte varför jag låg där alls om jag ska vara ärlig, svarar; -en liten stund då. Sen kommer ”dramaqueenen” in och börjar spelet.

– Åh Vb! Hur mår du? Jag lallade väl nå´t, flummig som en skyskrapa, jag har lite ont och log snett.
– Vilken vecka jag haft, säger hon. Först min syster (cancer) har fått läggas in igen, sen Anna Lindh.(nu stortjuter hon)

– Och sen DU! Men du ser i alla fall bättre ut nu än vad du gjorde på intensiven. Du var alldeles uppsvullen, och alla maskiner runtomkring dig.

Först fattade jag inte vad fan hon snackade om, talgdanken ramlade ner när hon äntligen gick. Personalen på intensiven hade alltså släppt in den här människan att komma in och titta på mig när jag låg och kämpade för mitt liv, nersövd. Icke kontaktbar. Hon hade presenterat sig som en ”nära väninna” och på frågan från sjuksyrran om hon trodde att jag skulle uppskatta besöket, så öppnades dörrarna alltså. Och här pratar vi om ett offer som blivit utsatt för ett mordförsök. Det kunde varit någon som skulle avsluta ”jobbet”. Fortfarande hade inte min pappa fått ett enda samtal, trots två påstötningar, men den här okända människan fick komma in, för att direkt efteråt åka upp till det lokala schappet, där samtalsämnet var mitt öde och äntligen få fokus på sig själv, genom att berätta högt och detaljerat hur eländig och uppsvullen jag var…..
När vetskapen om det här sjönk in, så bad jag personalen på avdelningen att avvisa hennes samtal och besök, då var hon vänlig nog att berätta för alla att jag önskade inga ”kondoleanser” av någon, så ingen vågade höra av sig. Det är och var henne jag inte ville veta av.

Äh, usch mår skit när jag skriver om det här, så jag avslutar för nu. Men det drogs till högre ort, advokaten ville stämma sjukhuset, jag orkade inte, det räckte med rättegångar och att försöka bli frisk. KS tog dock kritiken på allvar och har lagt om rutiner för patienter vid liknande fall. Deras egna jurister skickade ett brev med en tafflig förklaring osv.

Karolinska är ett sjukhus som är fantastiska med oerhört kunnig och duktig personal, men säkerheten kan jag vittna om är under all kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om karolinska, patientsäkerhet, samhälle, sjukvård, intensivvård, journaler, anna lindh, mordförsök, trauma

Free Burma!

Andra bloggar om: free burma,

Kan hundar få skyddad id?

Läser en lysande debattartikel idag i Aftonbladet. Marianne som skriver är en ny bekantskap för mig, vi har träffat på varandra genom gemensamma ”intressen” kunde man tänka lite syrligt. Vi lever med s.k skyddad identitet. Jag skriver så kallad, för skyddet fungerar inte i praktiken. Hon har dessutom barn som tvingas leva under flykt i det som kallas deras hemland. Sverige. Präktiga Sverige, som värnar om medborgarnas säkerhet. På pappret! På flykt från sin egen pappa, Mariannes f.d man. Hennes historia och kamp fylld av mod är en tragik för inte bara familjen, utan ett nederlag för våra beslutsfattare, röda eller blå. Det är också en historia som inte slutat än, full av svek från myndigheters sida.

I vårt präktiga land, har vi yttrandefrihet. Det är Lars Vilks frihet och rättighet att göra sin högst personliga tolkning av en rondellhund. Som retar upp en hel värld av muslimer som anser sig kränkta av hans tolkning, för enligt deras ”bibel” Koranen förbjuder avbildningar av Mohammed.
I Sverige är det förbjudet att misshandla, psykiskt eller fysiskt; att förfölja och hota, man bryter mot lagen, vår ”bibel”! Ställ Vilks ”kränkning” mot Mariannes, min, alla kvinnors fridskränkning och ställ frågan;

På vem eller vad ska våra myndigheter lägga sina resurser på? När ska det komma till en ändring i lagstiftningen, så att t.ex Marianne och hennes barn kan få nya identiteter, så barnen kan registreras i en skola, och inte vara rädda för att försäga sina riktiga namn? Var är deras frihet och rättigheter?

Att ni skiter i oss kvinnor vet vi, men barnen då. Barnens bästa klingar ihåligt. Kanske vi får rabatt Marianne, om vi börjar en hel grupp på ABF och ritar karikatyrer……..

Andra bloggar om: skyddad id, samhälle, myndigheter, media, debatt, rondellhundar, yttrandefrihet, barnens bästa, rättigheter, skyldigheter, beatrice ask

Upprättelse / Mordförsöket

Vad jag känner för den här tjejen. Igen mig, fast det är två helt olika historier, två helt olika brott med en gemensam nämnare. Vi har blivit utsatta för värsta tänkbara kränkning mot våra egna personer. Av någon/några vi trodde hade oss kära. Vår tillit är stukad i grunden. Tilliten till andra människor som är villkoret för att leva ett liv.

Ett liv med hedern i behåll.

Och precis som i hon beskriver i sitt öppna brev i VeckoRevyn, har jag också blivit ifrågasatt om min skuld i brottet. Ja, du läser rätt! Min skuld att någon bestämde sig för att döda mig. Med uppsåt köra in en kniv i buken fem gånger. Köra in den och vispa runt, så skadorna skulle bli precis som förövaren beskrivit många gånger innan,  med all säkerhet dödliga; eftersom han hade en kärlek till sitt egen machoman. Och sin paranoida beredskap som dokumenterades i rättspsykläkarens intyg. Vapenfixerad. En jävligt farlig kombination. Läser man i rättegångsprotokollet och tror att hans vittnesmål är sanningen har man fattat fel. Viklen åtalad brottsling blåljuger inte om vad som hände? Kör sin version, speciellt när det är ett så grovt brott som renderar i många års frihetsberövande som står på spel. Han sa bl.a att jag skulle ha skrikit och gormat, pangfull, varit hotfull och sagt att jag skulle ställa till ett helvete för honom och hans exfru (!), där han för tillfället bodde. Då undrar man varför inga grannar hört något. Mordförsöket skedde på öppen gata. Och om så vore, ger det honom rätten till att döda en människa? Hur fan skulle vårt samhälle se ut om det vore så? Ett meningsutbyte med resultat att döda människor ligger till höger och vänster.

Jag fick höra redan på sjukhuset när jag vaknade efter ett par dagar, ”glada” tillrop som;
– Hon får skylla sig själv, hon är vass i näbben
– Det där har hon gjort själv för att få ett skadestånd (vem får skadestånd då?)
Osv.
Inte speciellt upplyftande. En gick så långt så att efter första rättegången, när domen från Tingsrätten kom. Tio (10) års fängelse; skrek till mig – Är du nöjd nu när du förstört en människas liv i tio år framåt? ÄR DU NÖJD NU? Det enda jag var nöjd med var att jag lyckades överleva och att jag kände en viss upprättelse. En enad tingsrätt trodde inte ett enda ord på vad MJ sagt och den tekniska bevisningen bedömde hans ord som icke trovärdiga. Det märkliga är att precis som i våldtäktsmål handlade hans försvar till stor del av min klädsel. Lite skrattretande är det. En del av rättegången handlade om skadestånd, som man förresten inte får om man anses ha provocerat fram brottet, och kostnader runt sjukhusvistelse, kläder som blev förstörda. Jag hade en gammal hipp skinnkavaj, en sån där raritet som jag hade blivit erbjuden många lusentappar för. Advokaten och jag bedömde en summa för nyinköp. Men mördarjävelns advokat hade inget att ta på när det gällde mitt vittnesmål, att sänka min trovärdighet mer än; att ifrågasätta jackans värde, är inte inte det en paradox till våldtäktsmålen där kvinnans styling är ett tungt vägande skäl till att bjuda in till brottet?

Åter till kvinnan som blev våldtagen av s.k Stureplansprofilerna. Jag skriver våldtagen för att det har konstaterats, många varma tankar till dig. Jag hoppas att du finner kraft att gå vidare. Du, precis som jag har rätt att leva ett liv utan dömanden och okunskap från människor med en mycket inskränkt syn. Men ofta, kommer tankarna. På nätterna, vad var det jag överlevde till?

Andra bloggar om: kvinnofrid, stureplansprofiler, våldtäkt, mordförsök, tingsrätt, vittnesmål, samhälle, lögner, skadestånd, domstol, kränkning, vänner

Tappat andan

Det känns som att jag tappat andan. Eller ande m-e-n-i-n-g-e-n med livet. Försöker så gott jag kan med promenader i höstsolen för att blåsa ur hjärnan. Snart, mycket snart är det fyrårs”jubileum” av mordförsöket. Att leva med ptsd innebär också att såna dagar precis som en del intryck kan trigga igång rädslan, flashbacksen som jag inte minns i huvudet, gör sig påminda på andra sätt. I kroppen. Magen där knivsticken gick in gör sig påminda. Det känns som när levern och tarmarna läktes ihop på riktigt. Drar och sliter, precis som ångesten, dödsrädslan gör i skallen. Att ständigt gå och vara på sin vakt, vara rädd är påfrestande. Lockelsen att supa skallen i bitar eller att ta en massa bedövande piller ligger nära till hands. Men då förlorar jag skärpan jag behöver så väl. Något händer definitivt med kroppen när man lever med under press. Jag har inte olyckligtvis tappat 5 kilo, diabetesen har märkligt nog blivit bättre, tar bara insulin till natten nu. Chocken hela kroppen fick vid knivattacken gav mig i kombination med att levern skadades så svårt, ämnesomsättningsrubbning. Förutom detta helvete med ptsd:t. Sånt som man bara tror drabbar krigs, tsunamioffer. Dom som får omedelbar och adekvat behandling för det är många som drabbas. Men vi, enskilda individer som drabbas av ett trauma vet man tydligen inte hur man ska behandla. Det är kanske inte så viktigt, vi syns ju inte lika mycket som en stor grupp. En del av oss som drabbas kan inte synas alls. Vi som lever med en ständig hotbild,vi som lever med skyddad identitet. Dessutom kan jag tänka då och då, hur terapiserar man bort en real rädsla? Som att gå i KBT för ormrädsla och bota den med att låta en skallerorm bita en för att sedan räddas till livet med serum. Om man hinner.

På tal om KBT och andra terapiformer så såg jag att Anna Kåver och Åsa Nilsonne som arbetar som terapeuter inom DBT kommit ut med en ny bok efter storsäljarna Att leva ett liv, inte vinna ett krig (acceptans) och Vem bestämmer i ditt liv (medveten närvaro). Tillsammans.
En bok i att träna sig till medkänsla och respekt. En bok inte bara för borderlinepatienter att läsa, en bok för alla att lära sig vad det betyder. Att leva tillsammans. Ensam är inte stark. Att lära sig att inte tycka och tänka åt andra. Respekt kallas det. Läs och begrunda kära läsare! Själv tar jag en promenad till.

Andra bloggar om: ptsd, terapi, böcker, mindfulness, empati, respekt, brottsoffer, skyddad id, tsunami, samhälle, sjukvård

När det handlar om stålar

Brukar folk fatta vad det handlar om.

Socialstyrelsen gjorde en samhällsekonomisk analys förra året hur mycket våldet mot kvinnor kostar. Här är den.

Och den som säger att, detta inte är ett samhällsproblem kanske vill betala hela kalaset själv!

Måste tillägga att ingen av dessa slantar går ner i min eller andra brottsoffers plånbok. Det här är kostnader som kunde sparats in i många fall om samhället arbetat med gemensamma krafter i preventivt syfte. När det går så långt att många kvinnor och barn måste flytta och leva med skyddade uppgifter, har det i regel pågått under en längre tid, indikationerna har funnits men ingen har lyssnat.

Detta inlägg dedikerar jag dom män och andra som så fort jag skriver om mäns våld mot kvinnor tvångskommenterar med att, det omvända förhållandet pratar minsann ingen om. Låter som små ”kärringar”. Ni har ett annat problem egentligen. Jag undrar också vart tog Piteågrabbarna vägen, och alla andra mansnätverk som hängde på deras upprop. Det här är problemet, ingen orkar fullfölja sin intentioner.

Men vi som drabbats måste, vare sig vi vill inte. Är det så här vi ska ha det? Hur många kvinnor har fått sätta livet till i sommar? Högsäsongen för mäns våld mot kvinnor. Jag är mer än dödligt less på min situation, med betoning på dödligt.

Andra bloggar om: kvinnofrid, samhällsekonomi, mäns våld mor kvinnor, barn, samhälle, myndigheter

Turqoise not blue

Vet inte vad det är med mig idag. Vaknade och hade en hel bomullsbuske i bollen och näbben. Fick lirka och dona för att rensa kanalerna. Fräste ut nå´t som såg ut som Venedigsvatten. En jävla sörja. Några alvedon senare och;

La mig i ett varmt bad, bakom mitt nya duschdraperi. Släckte ner och tände (!) dom doftande värmeljusen.Doft av ocean, och ser varför jag valde just det draperiet. Det har samma färg som lagunen i Aliki. Det skimrar av turkos och en ljus ambraton och dom vita schatteringarna påminner om krossade snäckskal. En invasion av Medelhavet svepte in mig i en annan dimension. Där jag kan tänka helt ut, inget stör mig bakom ridån. Jag kan tänka en tanke i taget, och följa den. Höra mig själv tänka ut svaren på många frågor jag ställt till mig själv. För jag känner mig döv i bruset, därute i den värld som kallas riktig. Den knastertorra världen där jag hör och ser för mycket, ofrivilligt men nödvändigt. En del kallar det kanske paranoida tankar, jag vill nog kalla det vaksamhet. Men där nere i det ljumma vattnet, långt borta men nära verkligheten, kunde jag låta mina tankar flöda fritt. Lika fritt som vattnet flödar, önskar jag att mitt liv skulle vara-

-Och alla brottsoffers liv skulle vara. Därför ser jag fram mot hösten, då jag ska träffa en företrädare för Riksdagen och lägga fram mina förslag till förbättring för oss som lever med ”skyddad identitet”, äntligen har någon i maktposition förstått att vi som lever i den vidriga verkligheten, vi som blivit utsatta för mäns våld mot kvinnor är experter på hur det skulle kunna se ut i paragrafer och lagar.

Där i badet blev det så klart. Vi som tvingats fly, lämna våra familjer. Lämna allt det som var tryggt och basalt. Eller leva ett liv på flykt med barnen. Det är ganska enkelt i slutändan, det handlar om barnens bästa. Det står redan i lagen och FNs barnkonvention, vi kan inte ha lagar som säger emot andra lagar! Utvecklar inte detta mer just nu, men jag tror att det är dags nu, det är vår (min) tur nu! Att höras. Kanske synas, slut på kurragömmaleken. Att inte gömma sig bakom rädsla, utan att synas bakom en skyddsmur. Så vill jag ha det.

Badet, känner jag mig rätt ok. Det var kanske inte snor, utan igenslammade tankar som behövde ut?

Andra bloggar om: skyddad id, omvänd kommunarrest, riksdagen, barns rätt, samhälle, rättsväsende, lagar,

Sladdar runt

Mellan åska och skyfall, har jag roddat lite i ”hemmet”. Spikat sladd och finlirat städningen, med att tvätta element och lister, fläckar på tapeten, ja sån´t där finlir. Då kan jag vara i medveten närvaro, minnas mindre trevliga saker,utan att må illa, något meditativt tillstånd. Kroppen är upptagen av annat. Minnena ligger bredvid mig där jag sitter på golvet i skräddarställning och fejar lister. Precis som om vi vore två personer som för en diskussion.

Minnet säger till mig; du har pedantiska drag, kommer du ihåg när du var liten? Du bodde nästan i badrummet. Vad ville du tvätta bort? Kommer du ihåg att du sjöng alltid den där låten med Lena Andersson i badet? Är det konstigt att man längtar bort nångång, varför gjorde jag det? Var det ett medvetet val? Kan barn göra medvetna val, frågar jag mig själv, eller var det bara ett uttryck, en signal till min vuxna omgivning att något var snett?

Isåfall sjöng jag inte tillräckligt högt eller tydligt, jag frågade mn pappa för några år sedan hur jag var som barn. Han som jobbade dygnet runt för att försörja en fyrabarnsfamilj svarade:

– Du var alltid glad!

Ja tänker jag, när du kom hem blev jag glad. Trygg. Det finns fler minnen, ett upptäckte jag att jag glömt när fly(k)tten till den här byn skulle ske. I ett träsyskrin från min mormor, där jag var varje sommarlov, hade jag ritat en hand som sträcktes upp ur en havsvåg. Ovanför med sykritan har jag skrivit HJÄLP. Hur kommer det sig att ingen inte ens fick för sig att, sy i en knapp; och öppnade skrinet? Kanske dom inte ville se?

Idag ser jag, att om någon sett mina signaler då, fångat upp mig; så kanske jag hade gjort bättre val av partner. Inte valt en mördarjävel.

Inte suttit här jag sitter,
stundtals bitter

Andra bloggar om: barndom, övergrepp, minnen, medveten närvaro, psyke, våld, syskon