Mjuka fast hårda drömmar

Alltid när jag varit i ”hem till Byn”, där jag skulle behöva bo för att kunna hjälpa och umgås med farsan, får jag flashar.
Ibland mer, ibland bara hintar.

Den här gången är dom skoningslösa. Tack och lov för inköpet av den nya bäddmadrassen, får inte lika ont i kroppen när jag vaknar.
Jag såg en glimt från ovan när jag rökte en cigg på paps balkong av Mördarjävelns f.d fru, nuvarande fästmö. När MJ och jag träffades, var han gift och bodde i huset strax bredvid, skilde sig så småningom, men brukade när mina stålar var slut eller han bara ville ha trygghet och inte ville ha några krav på sig, så gick han gick han hem till Mördarfrugan. Hon som i förhören blev tillfrågad vad hon gjorde när MJ kom ner efter mordförsöket till hennes/deras lägenhet och berättade att han huggit ner mig svarade;

-Jag rökte en cigarrett och drack en öl, sen la jag mig!

Hon som skulle ha åtalats för med medhjälp sa förundersökningsledaren mellan raderna, när det hade gått ett år, och vi snackade om besöksförbud. Hon som la sig att sova när det var påställ av sex snutbilar och ambulans, avspärrningar och teknikerna slutligen ”knackade på dörren” och väckte? henne i Törnrosasömnen för att undersöka lägenheten. Blodspår i trappen ner till dörren….in i kvarten.
Synen av den bredarslade, pojkklippta tanten från Potatisträsket ger mig kväljningar och jordbävning i nervsystemet. Jag undrar hur man, det gäller både Mj och den här subban där han tillbringar sina permisar hos, bara kan gå där i området som om ingenting hade hänt?

Kanske ingenting har hänt? Det kanske bara är en mardröm och jag vaknar snart? Tänker jag med min nya fönstervy.

( i mitt fönster hänger dotterns handsydda dopklänning, min farmors handgjorda bröllopsskor i siden och små silversprayade barnskor, tror det är favoritbrorsans, förutom dekorationer och lyktor från Indiska)

Läs även andra bloggares åsikter om mördarjäveln, vendettanbettan, mördarfruar, mordförsök, brottsoffer, mäns våld mot kvinnor, samhälle, psyke, ptsd, flashbacks

Utkast eller inlägg

Kaosteori är mitt motto. Har hur många utkast i bloggen som helst, halvfärdiga. Orsaken följer nedan.

I något patetiskt att sätta ner bopålarna i den relativt nya lägenheten, med omtapetsering och nya golv överallt, sista rycket på tisdag med parkettslipning har tröttat ut min bloggnerv. Har så mycket annat att tänka på, städa och städa. Och städa igen. Smida planer, se om mitt hus. Lever som i ett ekorrhjul; runt springer jag med möblerna, kisseBus är helt färdig av allt oljud på kvällarna och ligger tättintill mig på kvällarna i soffan och tittar anklagande på mig ibland när hon orkar lyfta ögonlocken.

Och varför håller jag på så här? Fåfänga försök att hitta hem, ett ställe att stanna upp i och på. Här vill jag leva, här vill jag dö. Samtidigt som jag är så medveten om att tiden håller på att rinna ut. Om mindre än ett år är MJ på villkorlig fot och jag har djupt inne i hjärnan planen klar, bättre fly än illa fäkta. Den här faran är inte ”bara” något som är in my head. En real rädsla finns snart därute.  Känslan av att vara så långt borta som möjligt blir intensivare än någonsin. I början av mitt bloggande drev ilskan och oförrätterna mitt skrivande, nu känns det som om det mesta av hatet, det befogade hatet har runnit av och överlevnadsinstinkterna tagit över.  Bloggandet har fyllt sitt syfte. Jag har kommit till den punkt att jag accepterat vad som hänt. Inget kan ändra på det. Men jag kan ändra på vad som händer just nu, kanske till och med sträcka mig så långt som till morgondagen. Livet är att acceptera förändringar och gå vidare på sitt eget sätt. Klyschigt kan man säga, men det duger gott;

All sätt är bra utom dom dåliga.
Bloggen har givit mig så mycket glädje, stöttning av helt okända personer, värme och vänskap utöver det vanliga. Senast inatt satt jag i ett Skypesamtal a lá maraton med andra sidan jordklotet. Ett möte som har någon mening. Och ingenting kan väl vara oföränderligt? Att ha kvar kakan eller bopålarna här, fast på distans? Kära bloggläsare, nu har min tid kommit att vila, bloggvila. Nu är det dags att smida järnet klart. Men vi ses nog snarare än du vet i någon kommentar eller så. Och så vill jag önska Tina som mailade mig mig häromdagen ett underbart liv utan våld och destruktion, kärlek till dig och alla medsystrar som lyckas ta sig ur ett våldsamt förhållande, och ännu mer kärlek till er som ännu inte kommit loss.

Avslutar med ett helt underbart citat jag hörde häromdagen;

– Kärleken till ett barn, är vetskapen om hur det är att leva med hjärtat utanför kroppen.

Hej på en stund

/Vb

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, bloggosfär, bloggavslut, bloggvila, medveten närvaro, acceptans, vänskap, överlevnad, världsliga saker, fly, kärlek, barn,

Det här är riktiga män

Det började i Piteå, när en kvinna blev brutalt mördad med en yxa av sin sambo. Då reste sig männen i Piteå och startade ett upprop till män i Sverige att göra som dom. Sätta foten i backen för mäns våld mot kvinnor och barn, dom startade manifestioner och gav ”stafettpinnen” vidare till män i andra städer att göra likadant. Jag trodde att dessa nätverk mer eller mindre gått under jorden, tappat kraften för det är lätt att göra när det handlar om att stångas mot myndigheter och inte få några större bidrag att driva den här viktiga frågan. Vi lever i ett patriarkat, det är bara så, så när män ställer sig på vår sida med parollen:

• Vi är emot kvinnoförnedring i alla former, t.ex våld, porr, skällsord, osynliggörande etc.
• Vi vill öka den almänna kunskapen genom att utbilda oss till ickevåldsambassadörer som sprider vår kunskap vidare till kollegor, vänner och bekanta i våra egna nätverk.
• Vi anser att män har ett kollektivt ansvar att säga ifrån och verka för en attitydförändring i samhället, (och här kommer dom viktigaste raderna), Vi män har inte en kollektiv skuld för våldet mot kvinnor, men vi måste ta en aktiv del i kampen mot våldet.

• Vi vill verka för en förnyad dialog mellan kvinnor och män, där tilliten ska stärkas och kampen för ett våldsfritt samhälle ska förena och befria oss från förtrycket vi själva har skapat.

så kan man inte mer än att börja tro på mänskligheten igen, den manliga mänskligheten. För oss som drabbats är det den största svårigheten, att ha tillit till just män. Under veckan som gått har det pågått manifestationer över hela landet, b.la i Stockholm, i samband med FNs Internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor den 25 november. Under en av dessa dagar träffade jag på ett mansnätverk för kvinnofrid, jag trodde faktiskt att dom försvunnit, har i tankarna undrat var i hela friden dom tog vägen. Desto mer tacksamt blev mötet, bland andra aktivister som Amnesty, Kvinnojourer osv. En av deltagarna och jag började tala om att jag skulle komma till dom för en ”föreläsning”, komma och berätta hur livet efter våld gestaltar sig. Träffade på en psykolog/terapeut som jobbar med männen som brukar våld, vi ska också höras av och se vad vi kan göra för varandra. Kanske blir det något, kanske inte. Men vi vet att vi finns och verkar på vårt eget vis, i detta stora samhällsproblem som kallas Operation Kvinnofrid.

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, mansnätverk, piteuppropet, mäns våld mot kvinnor, FN, amnesty, kvinnojourer,

Tankar om rädsla….

Jag har fattat att MJ får stöd och hjälp av AA, via Kvvs omsorg, ingår i programmet sas. Satt och läste en blogg om just AA. Personen hade kommit till åttonde och nionde steget.

”8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.
9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.”

Det här skrämmer skiten ur mig; jag tror inte att jag vill ha en förlåtelse av fanskapet. Jag vill inte förlåta. Jag tror inte att jag mår bättre av att förlåta en sån avskyvärd handling. Måste jag det? Inte för att jag egentligen tror att tanken ens slagit honom, att be mig om förlåtelse, men om…
Åh, har snöat in på det nu. Hur ska jag isåfall hantera det? Ponera att det dimper ner ett brev med frågan. Och ska jag vara ärlig, svarar jag att det kan jag inte sorry. Vad händer då? Med mig. Väcker jag en björn som sover? Svarar jag inte alls, utan bara får ett bryt av hans s.k ånger, för det (om) är inte för min skull, utan bara för hans egen, riskerar jag att få honom ännu mer på halsen, att jagas till han får ett svar? Som han jagade fatt på mig innan mordförsöket.

Jag har så många frågor som aldrig kommer att få ett svar; en del har jag accepterat. Varför han ville döda mig för att ta ett exempel. Jag vill inte veta, det ändrar ingenting.

Hur kan någon förlåta en Mördarjävel? Inte jag. Måtte jag slippa höra av honom alls.

Andra bloggar om: aa, förlåtelse, kvv, behandlingsprogram, samhälle, kriminalvård,

Snaskigt som fan

Idag är en sån där dag som man helst skulle velat att det var igår. Och med mitt taskiga minne skulle jag glömt bort hela jävla dagen. Tungsinne. Känner mig som en finne utan sisu. (Maggan, jag menar inte sushi! 😉

Sirener har ljudit från bygden ovanligt mycket idag, wew wew, tut tut. Även om jag inte minns ambulansfärden för fyra år sedan känns det inte bra att höra oljudet. Signalerar fara. Hoppas att faran är över denna gång med Mjs jävla permis. Efter midnatt kan jag börja tagga ner. Under tiden vräker jag i mig choklad och ostar och lakrits, snask lindrar.

Ambulanspersonalen hade langat in mig i bilen på en gång, inget stay and play där inte för att stabilisera mig. Jag var vid medvetande, men i prechock av blödningarna. Jag hade uppgivit min dotters namn och personnummer vid förfrågan om mina uppgifter, jag skulle till varje pris ringa henne. Innan jag dog. Det gjorde jag för en stund, tryck och puls försvann. Anna, ambulanstjejen använde ett ganska nytt preparat för Sverige, Rescue Flow ett slags inre bandage i blodet som fyller ut blodvolymen och skonar dom inre organen vid stor blodförlust. Färden till Ks Traumaakut tog enligt loggen 6 minuter. Där väntade traumateamet, 11 personer som visste exakt vad och vem som skulle göra vad. Teamwork på högsta nivå, på en mycket liten yta. Fortfarande hade jag tjatat om att ringa dottern, ända tills dom sövde mig enligt huvudoperatören. Och jag minns ingeting alls av dom få ”diabilder” jag har kvar i huvudet. Skramlet jag minns är antagligen när dom langade in mig. Tacksamhet till er hjältar som valt att jobba med det svåraste av allt, med liv och död oerhört närma varandra. Tacksamhet till pappan och son som sprang ner när jag skrek så nejden vaknade, ni som tack vare er snabba insats hjälpte mig att överleva. Som hade modet att ställa upp i rättegångarna som vittne. Tacksamhet för att min gamla paps kom varje dag och hälsade på när jag vaknat efter några dagar. Kommer du ihåg pappa när jag sa till dig; – Nu är jag i säkerhet, du behöver inte med dina skruttiga ben och rygg komma varje dag. – Du sa bara, jag gör det för att jag att vill. Och den största tacksamheten för att du min älskade dotter var det som höll mig kvar i livet. Kärlek.

Idag är det fyra år sedan jag skrevs ut från Karolinska och åkte till Röda Korsets Sjukhus för mobilisering och rehabilitering, där jag stannade ytterligare fyra veckor.

För att en mördarjävel som inte ångrar sig gick över gränsen till galenskap. Bara en dåre kan utföra en sån gärning utan att ha velat ha något ogjort. Bara en samvetslös jävla dåre kan ha permissioner och sätta sig helt jävla ogenerat på den lokala sluskpuben. Medans jag och andra kvinnor och barn som blivit utsatta för våld, tvingas leva i ständig rädsla och gömda och glömda. Av myndigheter som stiftar lagar som inte efterlevs, som är omöjliga för oss att leva med. Istället för en omvänd kommunarrest som Birgitta Ohlson (fp) föreslog, skulle jag vilja att vi får ett besöksförbud som är livslångt, det ska slås fast i den fällande domen. Och förbudet ska utgå varifrån vi befinner oss. Inte var den den dömda förövaren befinner sig. Han har redan förbrukat allt vad förtroende heter. Nu pratar jag grova våldsbrott, upprepade hot eller våldsbrott.

Uppdaterar 29/4 2010, Thomas Bodström och Roks ordförande har vaknat. Det här gäller inte bara besöksförbud, det måste lagstiftas om när gärningsmannen döms till fängelse eller rättspsykiatrisk vård att det är dom, inte vi brottsoffer som ska behöva bryta upp och flytta för att känna oss säkra. Se över hela skyddet för oss! NU!

Andra bloggar om: mordförsök, trauma, ptsd, tröstäta, samhälle, sjukvård, myndigheter, omvänd kommunarrest, besöksförbud, minnen, mäns våld,

Kan hundar få skyddad id?

Läser en lysande debattartikel idag i Aftonbladet. Marianne som skriver är en ny bekantskap för mig, vi har träffat på varandra genom gemensamma ”intressen” kunde man tänka lite syrligt. Vi lever med s.k skyddad identitet. Jag skriver så kallad, för skyddet fungerar inte i praktiken. Hon har dessutom barn som tvingas leva under flykt i det som kallas deras hemland. Sverige. Präktiga Sverige, som värnar om medborgarnas säkerhet. På pappret! På flykt från sin egen pappa, Mariannes f.d man. Hennes historia och kamp fylld av mod är en tragik för inte bara familjen, utan ett nederlag för våra beslutsfattare, röda eller blå. Det är också en historia som inte slutat än, full av svek från myndigheters sida.

I vårt präktiga land, har vi yttrandefrihet. Det är Lars Vilks frihet och rättighet att göra sin högst personliga tolkning av en rondellhund. Som retar upp en hel värld av muslimer som anser sig kränkta av hans tolkning, för enligt deras ”bibel” Koranen förbjuder avbildningar av Mohammed.
I Sverige är det förbjudet att misshandla, psykiskt eller fysiskt; att förfölja och hota, man bryter mot lagen, vår ”bibel”! Ställ Vilks ”kränkning” mot Mariannes, min, alla kvinnors fridskränkning och ställ frågan;

På vem eller vad ska våra myndigheter lägga sina resurser på? När ska det komma till en ändring i lagstiftningen, så att t.ex Marianne och hennes barn kan få nya identiteter, så barnen kan registreras i en skola, och inte vara rädda för att försäga sina riktiga namn? Var är deras frihet och rättigheter?

Att ni skiter i oss kvinnor vet vi, men barnen då. Barnens bästa klingar ihåligt. Kanske vi får rabatt Marianne, om vi börjar en hel grupp på ABF och ritar karikatyrer……..

Andra bloggar om: skyddad id, samhälle, myndigheter, media, debatt, rondellhundar, yttrandefrihet, barnens bästa, rättigheter, skyldigheter, beatrice ask

När det handlar om stålar

Brukar folk fatta vad det handlar om.

Socialstyrelsen gjorde en samhällsekonomisk analys förra året hur mycket våldet mot kvinnor kostar. Här är den.

Och den som säger att, detta inte är ett samhällsproblem kanske vill betala hela kalaset själv!

Måste tillägga att ingen av dessa slantar går ner i min eller andra brottsoffers plånbok. Det här är kostnader som kunde sparats in i många fall om samhället arbetat med gemensamma krafter i preventivt syfte. När det går så långt att många kvinnor och barn måste flytta och leva med skyddade uppgifter, har det i regel pågått under en längre tid, indikationerna har funnits men ingen har lyssnat.

Detta inlägg dedikerar jag dom män och andra som så fort jag skriver om mäns våld mot kvinnor tvångskommenterar med att, det omvända förhållandet pratar minsann ingen om. Låter som små ”kärringar”. Ni har ett annat problem egentligen. Jag undrar också vart tog Piteågrabbarna vägen, och alla andra mansnätverk som hängde på deras upprop. Det här är problemet, ingen orkar fullfölja sin intentioner.

Men vi som drabbats måste, vare sig vi vill inte. Är det så här vi ska ha det? Hur många kvinnor har fått sätta livet till i sommar? Högsäsongen för mäns våld mot kvinnor. Jag är mer än dödligt less på min situation, med betoning på dödligt.

Andra bloggar om: kvinnofrid, samhällsekonomi, mäns våld mor kvinnor, barn, samhälle, myndigheter

Turqoise not blue

Vet inte vad det är med mig idag. Vaknade och hade en hel bomullsbuske i bollen och näbben. Fick lirka och dona för att rensa kanalerna. Fräste ut nå´t som såg ut som Venedigsvatten. En jävla sörja. Några alvedon senare och;

La mig i ett varmt bad, bakom mitt nya duschdraperi. Släckte ner och tände (!) dom doftande värmeljusen.Doft av ocean, och ser varför jag valde just det draperiet. Det har samma färg som lagunen i Aliki. Det skimrar av turkos och en ljus ambraton och dom vita schatteringarna påminner om krossade snäckskal. En invasion av Medelhavet svepte in mig i en annan dimension. Där jag kan tänka helt ut, inget stör mig bakom ridån. Jag kan tänka en tanke i taget, och följa den. Höra mig själv tänka ut svaren på många frågor jag ställt till mig själv. För jag känner mig döv i bruset, därute i den värld som kallas riktig. Den knastertorra världen där jag hör och ser för mycket, ofrivilligt men nödvändigt. En del kallar det kanske paranoida tankar, jag vill nog kalla det vaksamhet. Men där nere i det ljumma vattnet, långt borta men nära verkligheten, kunde jag låta mina tankar flöda fritt. Lika fritt som vattnet flödar, önskar jag att mitt liv skulle vara-

-Och alla brottsoffers liv skulle vara. Därför ser jag fram mot hösten, då jag ska träffa en företrädare för Riksdagen och lägga fram mina förslag till förbättring för oss som lever med ”skyddad identitet”, äntligen har någon i maktposition förstått att vi som lever i den vidriga verkligheten, vi som blivit utsatta för mäns våld mot kvinnor är experter på hur det skulle kunna se ut i paragrafer och lagar.

Där i badet blev det så klart. Vi som tvingats fly, lämna våra familjer. Lämna allt det som var tryggt och basalt. Eller leva ett liv på flykt med barnen. Det är ganska enkelt i slutändan, det handlar om barnens bästa. Det står redan i lagen och FNs barnkonvention, vi kan inte ha lagar som säger emot andra lagar! Utvecklar inte detta mer just nu, men jag tror att det är dags nu, det är vår (min) tur nu! Att höras. Kanske synas, slut på kurragömmaleken. Att inte gömma sig bakom rädsla, utan att synas bakom en skyddsmur. Så vill jag ha det.

Badet, känner jag mig rätt ok. Det var kanske inte snor, utan igenslammade tankar som behövde ut?

Andra bloggar om: skyddad id, omvänd kommunarrest, riksdagen, barns rätt, samhälle, rättsväsende, lagar,

Dagen efter

Mår jag bra. Kanske att ta i, men inte bakis. Tyglade ångesten med städning igår, verkligen att rekommendera när marorna rider på dagstid också. Och i midsommartider kan allt hända.

En del säger: It´s all in your head. Sant, men min inre verklighet kom utifrån. En real rädsla. Befogad. Hur terapiserar man bort såna rädslor? Den senaste tiden har jag fått samma råd av olika personer. Samma råd som min hjärna tänker, men inte tillåtit mig att tänka ända ut. För man kan inte fly från sina problem?!

Men problemet är inte jag, problemet är på G, ut i verkligheten. Den yttre verkligheten, som redan är in my head.

Bättre fly än illa fäkta…………………….

Andra bloggar om: psyke, vänskap, ptsd, flashbacks, rymma, straff, terapi

Vi har fått en egen portal!

Vi brottsoffer har fått en alldeles egen portal, som BroM (Brottsoffermyndigheten) ligger bakom. ALLA brottsoffer kan hämta nyttig information, vare sig det gäller sexbrott, våldsbrott,kvinna eller man, ungdom. I samarbete med andra myndigheter och ideella organisationer startade Brottsofferportalen i början av maj.

Kika in och sprid gärna detta i bloggvärlden!

                                                                                          

Andra bloggar om: brottsoffer, samhälle, myndigheter, portal
Läs något: intressant

Man till Man…

Hittade den här underbara texten på nätet, en del av vinsten från plattan går till Kvinnojourerna, om jag är rätt informerad. Tack MCP, för ditt engagemang!

Läs och begrunda!

Man till Man – text och musik: Magnum Coltrane Price (klicka, så kan du höra låten på hans hans hemsida)

Världen är en ond och kall plats för någon som henne
Livet blev ett tomt skal efter det som hände
Det finns inte mycket i ett liv, som inte längre känner
Och liksom min mor fick hon ärr, som inte längre läker, och det är
alltid Någons dotter någons mor
Någons syster, någons bror
Måste försöka höra, istället för att förstöra,
Vart fick du det onda blod som i ditt hjärta bor?
Jag har försökt men slutat att förstå, såMan till man, ska jag skämmas för att va en man
Man till man, är det inte dags att hjälpa varann
Man till man, vore det min familj, såg jag nog till att du försvann
man till
man…så du tycker att du är stor och stark, men du är så liten som behöver
sån makt
det är så litet att välja blod och slakt för ett ögonblick av någon
slags
tillfredställelse,
till priset av en människas ödeläggelse, och svea reserverar för kort
tid i fängelse,
men det är väl så det är, det är väl så dom vill ha det, blatte till
kvinna med
utländsk bakgrund,
är lite sämre än en svensk kvinna i från Lund, men ändå sämre än en
vit man,
så kanske den mannen ville visa vad han kan, dom vill hålla oss nere
med lagar
men jag klipper band,
jag är inte religiös men jag kan claima bibeln sann, det blir öga för
öga och
tand för tand.

Någons dotter någons mor, någons syster någons bror…

Andra bloggar om: samhälle, kvinnovåld, brottsoffer, magnum coltrane price, kvinnojourer

Reflektion

Denna hjärna som aldrig pausar…..

Funderar på om ni tror att jag är en manshatare? Nope, jag är en mördarjävelhatare!!! Hata är väl att ta i, men jag menar att, min avsky är riktat endast till våldsutövande män; i synnerhet kräket MJ! Män som använder psykiskt eller fysiskt våld i nära relationer. I syfte att stärka sina svaga egon; använder härskartekniker, nävar och i värsta fall vapen för att förtrycka ”sina” kvinnor. Dom känner jag avsky för, rent ut sagt förakt.

Annars, är jag en mansälskare. Människoälskare, men män smäller högt! Som svart och vitt, som Yin och Yang, vi är formade som vi är rent fysiskt för att pusslas ihop. Vi tänker inte likadant, för att män och kvinnor ska komplettera varandra. Så tänker jag, men….mitt psyke trasades sönder så, och det läker långsammare än huggen i buken. Idag skulle jag inte orka starta en relation, kroppen och knoppen har stängt av behoven, så det är ingen längtan. Det enda jag längtar efter är dottern, och ett drägligt liv, lugn och ro.

Ja, bara en reflektion som sagt, eftersom dom flesta som kommenterar är kvinnor……så får jag för mig att männen inte känner sig bekväma med min blogg.

Andra bloggar om: relationer, blogg, män, kvinnor,

Manlig feminist

Claes Decker hörde jag talas om första gången, när Tugba; den svenska, turkiska unga kvinnan som blev svårt skottskadad av sin kusin, för att hon vägrade gifta sig med den man som familjen utsett till henne, vid ett besök i Turkiet. Han gick in och betalade sjukvårdsräkningarna som svenska staten inte pyntade. Hedersmord och en Hedersknyffel! Tack och lov överlevde Tugba, men får antagligen tillbringa resten av sitt liv i rullstol. Senast läste jag att, hon inte ens får berätta sin version i den rättegång som hålls i Turkiet, läs mer om det här.

Svd har en lång intervju med Claes Decker idag, som jag läser med glädje. För han vågar vara en riktig man i det som skrämmer män mest,

I en Feministisk Värld. Han har fattat vad det handlar om. Dom sista orden i intervjun tycker jag säger allt, om denna modiga man:
–Jag hade trott att folk skulle bli mer provocerade än de faktiskt blev. Männen som inte förstår någonting lämnar jag därhän, de får mogna i den takt de klarar av.

Hatten av för dig Claes och för Elisabeth Fritz.

tillägg: Min modiga, engagerade advokat David Massi är bror till Elisabeth Fritz, hatten av för dig också!

Andra bloggar om: media, samhälle, feminism, fi, hedersvåld

Halkade

Tillbaka till mordförsöket på ett bananskal. Ett ruttet, stinkande bananskal.

Kom iväg på den numer dagliga promenixen, längre och snabbare för varje dag. Nästa vecka tänker jag två rutter per dag. Sista biten är ett riktigt klafsande i snövattensmält sörja, stånkar sista backen upp och;

Kliver in i affären, idag med bestämda steg till bara det jag egentligen behövde. Dasspapper och kattmat. Men givetvis när jag langat ner lite Whiskas i kundkorgen, glömmer jag pappret. Sneglar på dom syrliga karamellerna som jag passerar på vägen till kassan, och tanken på hur bra jag är som avstår från snasket suddar ut kommande toabesök.

Det är lunchtid, och dom där gängliga typerna i det fulaste av allt, stuprörsjeans med insparkade arslen; som kallas tonåringar, har lunchrast och trots sina magra kroppar, står dom i klungor i kön till kassan med bullpåsar och chokladkakor.
Suckar lite, för dom låter illa och flänger fast dom står stilla. Och störde den eventuella lilla minnesrest jag kunde ha anammat angående dasspappret.

Då ser jag löpsedlarna. HÄR KÄMPAR HAN FÖR SITT LIV…..en suddig bild. Hjärnan säger till mig, vänd på huvudet, titta inte, minns vad min gamla teraputta sa: -undvik! Men jag vill undvika både snorvalparna och löpsedlarna! Samtidigt suger den suddiga bilden in mina ögon, kroppen följer efter. Som den mest närsynta måste jag titta. Bara måste…..bilden visar en taxichaufför tror jag, med en kniv på strupen. Svoschh så halkar jag på det där ruttna bananskalet tre år tidigare tillbaka i känslan. Blir så rädd att jag blir förbannad, arg istället för att vara bara ledsen. Fräser åt ungjävlarna att flytta på sig om dom inte ska handla, kassörskan får inte ens ett leende eller tack av mig. Här gäller det bara att komma ut fortare än fort, innan jag imploderar….

Hemma några timmar senare, efter ett varmt bad och lunch, kan jag äntligen se vad som hände egentligen, där i butiken. Jag har en lång bit kvar att gå, tills jag hittar hem igen.

Andra bloggar om: ptsd, flashbacks, kvinnofrid, våld, överleva, livet

Internationella Kvinnodagen

Det har väl inte ungått er att den är idag?

Vis av skadan väljer jag att skriva om mäns våld mot kvinnor denna dag. Om vi kvinnor vore mer jämställda, är jag övertygad om att våldet mot kvinnor skulle minskas drastiskt.

Jag vill  göra mina läsare uppmärksamma på den kampanj som Roks  (Riksorganisationen för kvinno och tjejjourer) som heter;

När det blir Allvar! Klicka på länken ovan och beställ hem kampanjmaterial och sprid på gator och torg, offentliga inrättningar, som frön i vinden. För som vanligt gäller det att ideélla insatser krävs.

Låt den Internationella dagen bli Nationell så det sprakar om det, för i allt för många länder får kvinnorna inte ens öppna munnen. Låt oss sprida budskapet åt alla dom, som inte kan!

Det är allvar nu!

 

Länka eller trackbacka gärna,

Andra bloggar om: internationella kvinnodagen, mäns våld mot kvinnor, roks, , samhälle, media, jämställdhet

En börda lättare

Förlängningen av besöksförbudet klart! Puh, alltid ett stressmoment. Har många funderingar hur jag ska göra sedan.
Att leva på det här undantaget, resten av mitt liv håller inte. Magdalena Graaf valde det som jag tänkt på en längre tid. Att kliva ut i offentligheten. Bara vara. Jag.

Kanske inte genom att skriva en bok, men på något sätt göra mig ”offentlig” i mitt rätta namn, släppa på den sköra anonymiteten som inte är så anonym, och använda det som en sköld.Störst av allt är kärleken sägs det. I sex år var det så. Hur många gånger frågade inte MJ varför jag fastnade för honom? Än idag kan jag inte sätta ord på det. Jag vet bara att vi var sjukligt beroende av varandra. Kunde inte släppa taget, han då, och jag nu. Men nu av rädsla. Störst av allt är rädslan.

Ibland ser jag en silhuett som påminner om dig, någon som går som dig. Hela jävla livet stannar. Ser som i en tunnel av torr is, tunneln börjar snurra. Måste backa eller står jag kvar? Vet inte. Tumlar runt i tunneln och får inget grepp om vare sig tid eller rymd. Känns som någon spänner ett gummiband om skallen, ögonen håller på att tränga ut, magsäcken krymper för att komma upp ur strupen. Tystar det redan tysta ångestskriket. Skakar som en jordbävning inombords. Hela innanmätet förvandlas till gelé, framför allt hjärnsubstansen.

Jag har backat, vänt mig om. Och vet att nu tar det ett par dagar att landa igen. Och den överdrivna vaksamheten har vaknat igen.

Nu har jag några månaders respit att ta kommandot över mitt liv igen. Att bestämma i mitt liv, inte leva i ett krig……….

Andra bloggar om: flashbacks, besöksförbud, kvinnofrid, ptsd, rädsla

Bakom notisen

Skriver Svd idag och följer upp vad som hände sedan efter, när alla glömt bort den lilla blänkaren.

Här är notiserna efter mordförsöket, skillnaden är att ni kan läsa om tiden efter, här i min blogg.

Klicka på bilden så förstoras den

Mannen på bilden är Mördarjäveln, Expressen hade häng på polisen, och så mycket koll på var dom var, att kommunen blev fel…..

Andra bloggar om: notiser, svd, mordförsök, mördarjävel, blogg
Läs något intressant: intressant

Skadestånd

Läser om fallet Ulf. Pappan som blev oskyldigt dömd för sexella övergrepp mot sin dotter. En av dom få, vill jag påpeka som blir oskyldigt dömd i Sverige. Sen får JK säga vad han vill! Men nu var det inte det jag hängde upp mig på, utan summorna som diskuteras i skadeståndsfrågan. Visst fan är det för jävligt och Ulf ska ha sina stålar. Jag vill ställa hans skadestånd i paritet med det som brottsoffer får, när dom drabbats av våldsbrott.

Jag tilldömdes skadestånd i rättegången. Maxbelopp för mordförsök, kränkning, fysisk och psykisk skada osv. Det beloppet som utdöms i rätten är endast en fingervisning, alltså inte det beloppet som betalas ut av Brottsoffermyndigheten BroM, där man ansöker om inte andra försäkringar finns. BroM gör en egen bedömning, skadeståndet som utdömts i rätten kan sänkas alternativt men nästan aldrig höjas. I mitt fall höjde dom med ca 100.000, pga 15% invaliditet som en följd av skadorna. Läs mer på deras sida, eller fråga gärna i kommentarerna om du undrar något.

Till pointen!
Jag sitter här,  med Ptsd och utvecklat insulinkrävande diabetes pga skadorna i lever och andra vitala organ. Känslan av att sitta av ett straff är påtagbart, trots att jag är oskyldig. Ett livslångt straff! På flykt med skyddade uppgifter. Jag fick använda det mesta av stålarna att lösa mina kronisskulder, för att kunna få en lägenhet på säker ort. För att det inte finns en handlingsplan från samhället att hjälpa oss som flyr, från våld i nära relation.

Det var alltså värt ca 230.000 kronor! Att ställa mot dom 2,4 miljoner som Ulf fått.

Det är snett nånstans. Sen tycker jag rimligtvis att åklagaren i Ulfs fall, ska åtalas för bristerna i undersökningen.

Andra bloggar om:  mordförsök, kvinnovåld,  rättsväsende, brott, samhälle, politik, våldsbrott, media, offer, brottsoffer

Läs något intressant

Imorgon har jag permission!

Åker med en grupp liten grupp kvinnor till vischan. Kvinnor som upplevt och är i samma båt. Vi har alla levt eller lever i förhållande med kränkningar, hot och våld i närstående relation. Tanken är inte att samlas och snacka om våra upplevelser, utan att ”tanka” lugn och ro helt kravlöst.
                                       ~~~~~~~~~~

Att få vara i medveten närvaro. Promenera vid stugan, ner till vattnet. Vattnet som jag saknar så det gör ont! Där jag bodde förut och har växt upp fanns det många sjöar, en havsvik. Man kunde känna doften av vattnet i luften. Vart man än vände sig, fanns det lindrande och läkande vattnet……
Fan vad jag saknar det! Saknar min dotter, min gamla paps. Att bara kunna ringa på en dörr, till någon av min gamla vänner, som jag blev tvungen att lämna vid fly(k)tten. Att kunna gå ner till torget och få en pratstund. Bli bekräftad med en nick som hälsar, ett ögonkast av igenkänning, få en bamsekram……ett vanligt liv.Där ensamheten var självvald, dom gånger man vill ifred. Jag har inga problem att umgås med mig själv, men känslan att tillhöra något är gone. Utöver känslan av vara värdelös.

Så jävla värdelös att mig ville man mörda…………..

Imorgon är en annan dag. En dag som jag tillhöra något. Svepas med av vattnets lugnande vågor.

Andra bloggar om: mordförsök, kvinnovåld, samhälle, kvinnofrid, våldsbrott, brottsoffer

Läs något intressant
 

Magkänslan sviker inte….

Magkänslan kan man lita på!

Efter dom senaste turerna med bristande målsägandeinformation från anstalten, ringde jag för säkerhets skull till Brottsofferenheten, som höjer beredskapen inför  MJs stundande permis. Han kan ana vem som ligger bakom det återkallade  förflyttningsbeslutet. Ringde, för att hon får fax från anstalten, om allt rör MJ. Jag har utöver kvarskrivningen; besöksförbud, som prioriteras upp, när kräket ”luftar” sig. Infinner han sig inte på anstalten på överenskommen tid, eller missar ett inringningssamtal, ringer kåken till mig, och snuten förstås. Jag blir hämtad, och körs till ett skalskyddat boende. Så är gången. Det känns i magen att nu borde det vara dags till helgen. Hon hade inte hört något, men skulle meddela mig så fort faxen rasslade till.

Mobilen ringer 17.46. Det är kåken. Krimvårdaren som jag tycker synd om. Han måste balansera informationen och situationen. Han har skött målsägandeinformationen till mig på ett kanonbra sätt. Men han har inget bemyndigande när det gäller infot om förflyttningen. Ansvaret vilar på den prestigeladdade kvinnliga jävla nollan till Kvinsp.

– Hallå, säger jag

– Ja hej det är XX XXXXXX från ”Daltkåken”, jag vill bara meddela att MJ ska ha permis.

– Menar du att han är kvar hos er?

– Jaaa, (förvirrad)

– Men han skulle ju flytta till kåken där dom har MARKNADSANPASSADE löner, svarar jag. Ja du läser rätt! Mer om det kommer.

– Jag vet *darrar på rösten* inte, jag …..?,,ehhh!

Stackarn, får han sitta i skottlinjen, för den där jävla Kvinsp apan!

Jaja, idag kan inget rubba mitt sinne, så vi avslutade samtalet med att mobilen laddade ur.

Fortsättning följer.