Reblogg / What´s new?

Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.

Ingenting har hänt, ingenting.

Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…

…elvetet!

Läs även andra bloggares åsikter om besöksförbud, Thomas Bodström, Angela Beauseng, ROKS, kvarskrivning, sekretessmarkering, skyddad id, debatt, mäns våld mot kvinnor, samhälle, rättsväsende, kvinnofrid

Bowlin for paralympics?

Fan jag blir galen.

Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.

Hon  är också med  i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en  Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,

det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om grannjävlar, handikapp, samhälle, ptsd, psyke, sinnen

Lust

Idag är en sån där dag jag bara har lust att att langa ner ett par trosor, cigg och plånis i byxfickorna; ja passet också förstås och öppna dörren, hasa ner för trapporna utan att låsa efter mig och bara lämna allt gammalt till den som vill ha. Den som vill ha ett liv som inte blev som jag tänkte mig. Tänkte jag alls? Drömde jag ens en gång om någonting? Mer än mardrömmar.

Jag får nöja mig med att gå ut med soporna.

Läs även andra bloggares åsikter om livet, minnen, psyke, fly, stänga av, flashbacks,

Rädslan är naken

Nästan, känns det som.

Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.

Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.

Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film.  Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!

Skrattar högst som skrattar sist!

Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, mäns våld mot kvinnor, samhälle, frugivning, mordförsök, rättsväsende, rädslor, ptsd, samhälle, jurudik, kommunarrest, brott, straff,

Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna,  jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?

Läs även andra bloggares åsikter om mördare, rättsväsende, mord, mordförsök, caroline stenvall, toni allden, förlåtelse, bibeln, gömda, sanningen om gömda, mediabevakning, psykopater, flashbacks, psykologi, domstol,

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

Shoppa loose

Igår på förmiddagen hade jag diskat och tvättat håret, redo för att shoppa loss.Matvaror. Måste ladda upp mentalt innan jag pallrar mig ut. Brukar diska innan jag gör några längre utsvävningar om jag inte skulle komma hem, och mamma sa att man skulle vara hel och ren. Om någon olycka händer vill jag åtminstone ha någorlunda snygga trosor på mig på akuten. Då

kommer jag på att det inte är paytime. Lönedags. Det är idag. Och idag vaknar jag med skallebank och allmänt taskigt hälsotillstånd.Magen har varit körig, från och till efter operationen. Känner mig risig och blek. Trött, för jag bara sovit på ytan. Varken kvalitets eller kvantitetssömn. Har varit så ett längre tag. Uppe och vankar, i mörkret smyger jag upp och röker, dricker vatten, frossar i jordnötter eftersom Propavanen som skulle gett mig längre sömn gör mig störthungrig. Det är för varmt, det är för kallt. Jag vaknar med fotsvett,

Jag tror jag skippar den här dagen. I affären. No business today. Out of orderskylten hängs på dörren. På insidan så jag inte glömmer.

Läs även andra bloggares åsikter om vardag, shopping, hälsa, sömnbesvär, läkemedel, tristess, mardrömmar,

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum

Livets teamwork

Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.

Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.

Han ville byta jobb;

Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.

Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.

Läs även andra bloggares åsikter om gaza, självmord, leva, död, överleva, psykiatri, rädsla, överdos

Yo Bloggers

Måste väl ge mig till känna så ni inte tror att jag mulat av.

Nä, jag har gått igenom så många olika stadier efter bråckoperationen. Stadier av flashbacks från mordförsöket; samma känslor eftersom ingreppet i sig liknade då. Grinat igenom mig kvällar och morgnar med den där jävla gördeln som ska sitta på dygnet  runt nå´n vecka till; svårt att få på själv med händer som inte funkar som dom ska, blodproppssprutor med grov nål, inte som insulinnålarna. Och ont förstås! Såret såsade sig i början så jag blev livrädd för abscess.Jag fick just en så´n efter leveroperationen.
Och förra veckan, förra helgen slog tröttheten till. Bonk! Sov både länge och en stund på eftermiddagen, antagligen började den inflammation i tarmarna då som gjorde att jag fick söka akut för en vecka sedan. Började med gaser som nästan gjorde att jag kände mig som den där flygande snubben i OS/Los Angeles; flög upp med ett racerpaket på ryggen, diarré och sen var det dags att vomera. Tvärstopp! Och så överjävligt ont, Ujjj, stappade ur taxin in på akuten, där raringarna kom direkt och la mig på en bår, läkaren beordrade morfin på stuberten.

5mg senare var Vb lite lagom lullig och dom undrade säkert när jag kläckte ur mig-ro hit med en femma till så ska jag till Storstan och mörda!

Sen börja jag grina igen, jag är ju bara så hjärtinnerligt trött på Mördarjävelns konsekvenser. Ja, nu blev det inget besök av dottern på höstlovet, så jag tar biobiljetterna jag fick av rara Filippa och åker till henne och gamla paps.

här ska tankas kärlek

Läs även andra bloggares åsikter om bråckoperation, sjukvård, komplikationer, smärta, morfin, mördarjävel, sublay, nät, tarminfektion

Portad

Hajar till och stelnar mitt i en rörelse. Det tar en stund att förstå var ljudet kommer från. Ett hårt bzzzzz igen, det är porttelefonen som låter. Tassar ut i hallen, som om jag tror att mina steg ska höras genom säkerhetsdörren ett par trappor ner ut på gatan. Lyfter på luren och säger med en myndig ton;

– Hallåja!
– Hej, det är Oskar. Vilken jävla Oskar tänker jag, men han hinner fortsätta med från låsochlarmföretaget, har du några problem med porttelefonen?
– Uppenbarligen inte, svarar jag lagom syrligt,

– Dessutom får jag sällan besök tillägger jag och öppnar minsann ingen port!

Kommer ner till shrinken som jag lyckats tjata till mig en tid hos och tamejafan verkar jag  portad där. Receptionissan hittar inte mitt namn, men via en bakväg så funkar det, men inte vilken tid, att jag ska träffa dottore X Xxxxx idag 8/9 är ok, men som sagt inte vilken tid och han hade ”tids”bokade besök strax efter min ankomst. Som vanligt så ska det strula, jag blir så jävla trött. Det löste sig eftersom den patient som skulle in efter mig inte dök upp, så jag kunde framföra mina önskemål för hundrande gången, för det är väl för mycket begärt att dom ska läsa bakåt i journalen?
Jaja, han var åtminstone stockholmare och svor minst lika mycket som jag; han är ny på mottagningen och kom inte riktigt överens med datorn.

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: engla, pernilla, rättegång, eklund, psykologi, ptsd, flashbacks, mördare, rättsväsende, golgata, skyddad identitet, kvarskrivning, brottsoffer

Stugsittardag / Midsommarafton

08, inte bara ett riktnummer, utan också en midsommarafton som jag för en gångs skull har möjligheten att fira var jag vill. Eftersom Mördarjäveln har avstått från permis. Å andra sidan vet jag inte vilka ”polare” han har fått på kåken; hjälpsamma polare kanske. Min gamla paps som har alzheimer, kommer inte ihåg det som ligger närma i tiden, men dock mordförsöket, kom med en ny vinkling jag aldrig tänkt på. Ur en psykopatvinkling. Han skulle tamejfan blivit ”profiler”.

– Han ser det här som ett misslyckande, han kommer alltså inte att använda sig av samma metod nästa gång. Det gick inte att försöka döda dig med kniv,

men du måste vara uppmärksam på alla andra möjligheter, att döda dig. Att få tyst på dig.

Och jag tror att han har rätt, min pappa som mött mördarjäveln och redan vid första mötet sa åt mig att skippa honom. Fler har instämt i kören. Alla visste, t.om jag själv, fast jag måste ha varit tillfällig döv.

Inte död, som han vill_e…..

Och bara för att jag har möjligheten att fira en storhelg var jag vill, valde jag hemma, i min mojsiga soffa, framför tv:n, i sällskap med Kissebus som fått en ny klädsel till fåtöljen, som passar den lilla mjuka svarta pälsen som ett karamellpapper. (här hade jag tänkt lägga upp en bild, men WP strular som fan, FAN!)

Go och glà Midsommar till er, här sitter jag i Midsommarstassen och mår……bra!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommarafton, mördarjävel, hemma, helg, profiler, samhälle, val, familj, skyddad id, mordförsök, misslyckande, kvinnofrid

Mjuka fast hårda drömmar

Alltid när jag varit i ”hem till Byn”, där jag skulle behöva bo för att kunna hjälpa och umgås med farsan, får jag flashar.
Ibland mer, ibland bara hintar.

Den här gången är dom skoningslösa. Tack och lov för inköpet av den nya bäddmadrassen, får inte lika ont i kroppen när jag vaknar.
Jag såg en glimt från ovan när jag rökte en cigg på paps balkong av Mördarjävelns f.d fru, nuvarande fästmö. När MJ och jag träffades, var han gift och bodde i huset strax bredvid, skilde sig så småningom, men brukade när mina stålar var slut eller han bara ville ha trygghet och inte ville ha några krav på sig, så gick han gick han hem till Mördarfrugan. Hon som i förhören blev tillfrågad vad hon gjorde när MJ kom ner efter mordförsöket till hennes/deras lägenhet och berättade att han huggit ner mig svarade;

-Jag rökte en cigarrett och drack en öl, sen la jag mig!

Hon som skulle ha åtalats för med medhjälp sa förundersökningsledaren mellan raderna, när det hade gått ett år, och vi snackade om besöksförbud. Hon som la sig att sova när det var påställ av sex snutbilar och ambulans, avspärrningar och teknikerna slutligen ”knackade på dörren” och väckte? henne i Törnrosasömnen för att undersöka lägenheten. Blodspår i trappen ner till dörren….in i kvarten.
Synen av den bredarslade, pojkklippta tanten från Potatisträsket ger mig kväljningar och jordbävning i nervsystemet. Jag undrar hur man, det gäller både Mj och den här subban där han tillbringar sina permisar hos, bara kan gå där i området som om ingenting hade hänt?

Kanske ingenting har hänt? Det kanske bara är en mardröm och jag vaknar snart? Tänker jag med min nya fönstervy.

( i mitt fönster hänger dotterns handsydda dopklänning, min farmors handgjorda bröllopsskor i siden och små silversprayade barnskor, tror det är favoritbrorsans, förutom dekorationer och lyktor från Indiska)

Läs även andra bloggares åsikter om mördarjäveln, vendettanbettan, mördarfruar, mordförsök, brottsoffer, mäns våld mot kvinnor, samhälle, psyke, ptsd, flashbacks

Soffpotatis med grönsaksperspektiv

Enda dagen den här veckan som inte är uppbokad av något möte, pillerhämtning, fastighetsvärd eller intervjuer och spaning efter den tid som flytt…och vackra tandläkare.

Då tar jag min tillflykt till soffan och vegeterar mig. Soffpotatis, det är jag! Igår kom första ”bakslaget” av detoxen, abstinensen kom ikapp med den relativt låga dos jag kommit ner på nu, då är det värst. Hjärtvolter, eftermiddagsfrossa och en trötthet trots rastlösheten. skitsvårt att hantera. Så idag på Alla hjärtans dag var det dags att lugna ner pumpen. I soffan, har jag varit nästan hela dagen. Trots att jag sov ut för första gången sen Dackefejden, slocknade jag på eftermiddagen och drömde i ett grått dvaltillstånd en av dom där övergivenhetsdrömmarna. Den komplexa drömmen, där folk kommer och stör mig fast jag känner mig ensam. Kommer inte upp till ytan, rädslan att det inte är en dröm utan att det är så när jag vaknar skrämmer mig till att ligga kvar i det vegetativa tillståndet.

Vaknar till och piggar upp abstinensen med lite java och tv-tittande. På trean sitter en familj, tjocksmockar och vräker i sig fettstinna måltider.Närbilder som äcklar av tuggande självmordsätare som smackar i sig. Yeikk. Inte en grönsak så längt ögat når, själv dricker jag citron och gurkvatten. Sköljer ner mackan fullproppad med fibrer och osötat med Becelmargarin och dömer familjen hårt, Skoningslöst tänker jag som på tiden jag jobbade extra i en korvholk; att helt enkelt neka fettona sina beställningar av kolesteroldrypande måltider. För jag är så jävla präktig så hälften vore nog, eller?

Ja, just nu, i denna medvetna stund är jag bäst. Fuck the rest! Den 4/4 ska jag vara ren från benz, nyopererad och dottern har varit här på sportlov, så jag har för att gå tillbaka till grönsakernas värld,

några morötter att se fram emot!

Läs även andra bloggares åsikter om detox, abstinens, grönsak, rfhl, livsvärk, övervikt, medveten närvaro, benz, ptsd, drömmar, vendettanbettan

Abstinenser ger pedanteri-tanter

Nedtrappningen av benz jag går på; eftersom den ickebefintliga terapikontakten jag tjatat om hur länge som helst bara resulterade i att jag fick drivor av Sobril och Xanor, efter och under den jävulska hösten och jag bara gapade och tog emot. Varsågod och svälj, – ja tack, resulterade i att jag blandade benzen med sprit och fick med bättre vetande ett totalbryt, så jag försöker promenera eller jobba ihjäl mig, skingra tankar med ett tvångsmässigt städande och ommöbleringar. Och nä, inte bipolär bara dsmvad med ett ptsd som nästan är tillbaka på ruta 1.

En av dom bra sakerna med det flippriga sättet är att jag äntligen fått in mediedatorn i vardagsrummet, ihopkopplad med platteven. Sovrummet ser inte ut som ett kontor längre, utan som en plats där man sover och vilar. Inte ett rökinpyrt bloggmurvelrum. En ställe där man ska finna ro. Vardagsrummet ser ut som ett ställe där ett teknikfreak bor, även om hon är en gammal kärring med avskalad smak. Nu är allt i media samlat på ett ställe. Med mindre sladdar och en fiffig lösning för att ”dölja” bloggandet när eventuella gäster dyker upp. Det har jag också haft abstinens över,
att utnyttja datorn till max.

Ja, så har jag förklarat min frånvaro på bloggen och mailen, telefoner och hela jävla kommunikationskitet. Den kommer fortsättningsvis ligga på en ganska låg nivå, jag tar mig rätten att prioritera mig själv först.

Till sist ett litet gott råd till er med plasma eller lcd tvapparater jag fick idag, eftersom nya tv:n givetvis har ett pixelfel. En oerhört irriterande liten fosforgrön prick på skärmen. Massera gently den lilla gröna fan med en torr mirakeltrasa, vips var den borta. Och så var det nå´n som sa att elektriska apparater inte har känslor. Ha, min vill ha lite massage och närhet i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om abstinems, benzodiazepiner, beroende, nedtrappning, teknik, data, , media, pixel, psykologi, psykiatri