Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, pappa, familj, sorg, respekt, livet

Fred?dag

Sitter i soffan och försöker vänja mig med ommöbleringen. Känns rätt bra, slipper ha tv:n som irriterande bakgrund när jag lyfter blicken ovanför laptopens skärm. Så djupt har jag sjunkit i internetträsket.:-) Nu tvingas jag få nackspärr om jag ska se något eventuellt intressant på dumburken, bra va?

Skämt åsido, så stämmer möbleringen. Har jobbigt nu med intryck. Orkar inte för mycket mediastimulans, därför passar Twitter mig som handsken. Snabbt, kort och oftast koncist. Tv:n går bort när jag internettar. Ska jag glutta på något som hetsar upp mig typ Criminal Minds och Thomas ”Hotch” Gibson får jag sätta mig i sköna fåtöljen och skonar nacke och rygg.Och bryta små bitar av brungräddat Leksands Minirut spetsad med en bit svart Castello, det är fredagsmys på hög nivå…för mig. Apropå fredagsmys så roar sig andra på helt annat sätt. Kommer på varför jag lämnade Abs bloggportal. Är du kvar där? Isåfall varför?

Nä fred på jorden och mer fredagsmys!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfär, bloggkrig, fredagsmys,

Ett fantastiskt möte

Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.

Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.

Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.

Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om möten, invandrare, samhälle, haiti, dominikanska republiken, vänner, dialog

Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, demens, syskonkärlek, alzheimer

Atlantsol

Hoppas jag på!

Solresor söker just nu resereportrar, jag satsar på Azorerna. Anmäl dig du också, här är reglerna;

Berätta vilket av våra resmål du helst vill resa till. Resmålen hittar du här:
www.solresor.se/resa-till/

Vad går uppdraget ut på?
Om du blir vår utvalde resereporter bjuder vi dig + eventuella medresenärer på resa och boende. Du skriver resedagbok i din blogg under hela resan där du berättar om hotell, resmål, utflykter, mat, stämning etc…Vi vill även att du dokumenterar med hjälp av bilder.

Vad behöver du?
En laptop, en digitalkamera och en blogg. Och ett öppet sinne! Gratis är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om solresor, resereporter, azorerna, chans, gratis

Skott i r….

Råttan trodde du va?
Nä, men ryggskott trodde läkarna på akuten eller njursten när jag åkte in för ganska exakt två veckor sedan.Alldeles lagom till papsens flytt skriver jag ironiskt.Jag som är så kort har ju ingen rygg att ha ont i, så jag blev överraskad av den jävelusiska smärtan.har dessutom en ganska hög smärttröskel, så att jag åker till akuten tillhör sälsyntheterna. Ja, anyway fick jag komma in till en binge ganska snabbt eftersom jag knappt kunde stå på benen, knappt ligga ner för den delen heller men då ramlar man inte. Det var som om nån slagit in en expanderspik strax nedanför skuldrorna, rätt in i ryggraden och ett bakvänt nitbältesatt runt fläskläggen ända runt till isterbuken.Aj är bara förnamnet.Passade på att få ett krampanfall och bet sönder tungan och en framtand, ska det vara nåt så ska det göras ordentligt eller hur?:/

Jaja, det blev en datormografi och inläggning på lättintensiven. I bakhuvet snurrade tankarna om pappa, hur f-n skulle flytten gå och han svarade inte i luren. Jag fick moffe och kunde äntligen däcka när smärtorna dämpades, efter ett par timmars sömndvala kom tre läkare in på rond, dom påminde om Knatte, Fnatte och Tjatte och sa att jag skulle på ultraljud och gastroskopi under dagen. Ryggsmärtan var bara ett ryggskott. Hallå sa jag, kan det verkligen vara möjligt att lumbago gör så förbannat ont? Ja blev svaret. Men dom granskade plåtarna lite till och hittade en kotkompression.

För att göra en lång story kort; så sitter jag här med en fraktur på kota nio i ryggbröstbenet antagligen pga osteoporos (benskörhet som man får när man strax fyller halvsekel och röker)och förändringar i tolvfingertarmen som det ska tas biopsi på senare och bukspottskörteln mådde inte heller så bra och tackochlov sköt papsen upp flytten så där tar vi nästa tåg!

Jag måste avsluta med nåt positivt, personalen på lättintensiven var outstanding! Ordnade cigg (sic!) eftersom man inte kan köpa det i kiosken, Dom var snabba och lyhörda, ingenting var omöjligt.dom t.om torkade rumpan när man fick göra sina behov i en toastol vid sängen, hade så ont att jag knappt kunde gå, fick rullstol först sen rullator, dessutom hade dom nästan lika sjuk humor som jag.Tusen tack till er.
Nu fokus på att bli frisk, bloggen har låg prio så God Jul och Gott nytt År önskar jag er och mig själv för den delen oxå…

När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om demenssjukdomar, bloggosfären, samhälle, äldreomsorg, tacksamhet

Bowlin for paralympics?

Fan jag blir galen.

Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.

Hon  är också med  i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en  Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,

det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om grannjävlar, handikapp, samhälle, ptsd, psyke, sinnen

Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om livsglimtar, njurtransplantation, givare, donator, vän, medicin, kärlek,

Släppa taget

Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.

Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!

Läs även andra bloggares åsikter om bymentalitet, framtid, samhälle, rädslor

Cancer

Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.

Andra skriver om nordkorea, diktator, cancer, mördare

En dag (höna av en fjäder)

En lördag närmare bestämt.För mig som alla andra dagar, helger har ingen speciell betydelse.Så jag har tvättat överdragen på soffan, fan nästan det bästa inköpet jag gjort!Nu återstår bara strykningen, själva kappan är ett aber.Stort och otympligt men jag är på alltskagåhumöret.Tålamodet har jag samlat på länge nu och tänkte tömma det kontot på något rationellt.

Vardagsrummet ser ut som ett hönshus.Fjädrar, dun från sittkuddarna har lagt sig över parketten när jag drog av överdragen.Får mig att minnas en resa i Grekland för länge sedan;
Jag tog en dagstripp med båt till en nästan obebodd liten ö, tror det rörde sig om 50-talet innevånare som levde på svampfiske pch under högsäsong turismen.En enda liten taverna fanns på ön, i övrigt inkentinken.Bada och äta var temat.När vi gick av den lilla skutan över spången möttes vi av en skylt.No nudes på engelska, tyska och grekiska.Jag la mig ganska nära tavernan så att jag kunde köpa något läskande utan att den blev fisljummen innan jag landat på min handduk.En tysk yppig dam kunde inte läsa eller var hon så där nonchig som bara tyskar kan vara på semester (läs dryga), la sig topless precis vid tavernan, vid balustraden och smorde in sig rikligt med sololja.Ovanför henne satt antagligen mormor eller farmor i familjen, i typisk grekmundering.Svart klänning och huvudduk, sjal.Hon glodde stint på tyskan och mumlade, gick fram till av balustraden och visade med gester att hon skulle sätta på sig bikinibehån.Tyskan kikade snabbt upp men valde att inte ”förstå”.Då knallade helt sonika grekiskan nerför den lilla trappan till stranden och tyskan, stödd på sin käpp.Då nästan hör man hur resten av strandens sollapare drar efter andan, tyskan ligger med slutna ögon och det formligen kokar på hennes hud av oljan, doften av kokos ligger som ett dis över sandkornen, luften dallrar.Mest av oss andras förväntan.Vad ska grekiskan göra?

Hon kommer fram till kokoshärden, tar med käppen upp bikinibehån som ligger bredvid tyskan.Lyfter sakta upp den och släpper den på hennes mage, samtidigt som hon snattrar svordomar på grekiska.Tyskan vaknar till liv, sätter sig upp och langar tillbaka behån på sanden.En kort och tyst maktkamp börjar mellan deras ögon.Båda ser väldigt bestämda ut men med olika mål.Den grekiska damen syns kapitulera och går mödosamt uppför trappan igen och in i huset.Vi slappnar av, tyskan skrattar lite triumferande och återgår till solandet.Utan behån.

Jag drar upp en cigg ur bagen och tänder den när jag noterar i splitvision en rörelse från huset/tavernan.Mormor är på väg ut.Hon sätter sig på den lilla pallen strax snett ovanför tyskan.Som har dragit igen korpgluggarna och ligger platt ner.Den grekiska mormodern har sällskap.Av en halshuggen kyckling, kanske den som jag åt senare?Hon stoppar ett pekfinger i munnen, väter det lite och stoppar därefter upp fingret i luften.Som en vindmätare.Flyttar lite på pallen och börjar plocka fjädrar.Som singlar snyggt ner på den sololjeindränkta tyskan.Kejsarens nya kläder?Vilken föreställning!

Om hon fick på sig behån?
Jo, iallafall vid hemfärden på eftermiddagen, såg inte skymten av henne förräns då efter den snabba påklädning och packande efter grekiskans hyss.

Har du något roligt semesterminne?På den gamla kodakbilden ser vi min mamma&mormor och kanske en grekisk mormor eller farmor!

Läs även andra bloggares åsikter om semesterminnen, grekland, respekt, tyskar, möbelvård,

Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, ångest, acceptans, grekland, flashbacks,

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

Röka kat (t)

Skrattar så jag pinkar på mig samtidigt som jag blir ledsen för kissens skull. Men kunde inte låta bli kopplingen! 😉 Och på tal om droger och missbruk, så ska grannarna jag skrev om här flytta! Yippie, hoppas att dom får den hjälp och stöd som dom behöver. Och att oron i kåken försvinner.

Stoppade sin katt i haschpipa | Nyheter | Aftonbladet.
Kat

Läs även andra bloggares åsikter om droger, röka katt, kat, grannfejd, hasch, nyheter aftonbladet, flummigt, adhd, damp

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

Heja Jimmy och Next3 / Melodifestival 2009

Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!

Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.

Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..

Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!

Jimmy, 18, hedrar sin döda mamma i tv – Melodifestivalen 2009 – Expressen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, next3, alter ego, oral ventilation, cancer, död, liv, familj, jimmy, helene almgren, bloggosfären,

Vad håller jag på med

Jo,

nuför tiden så Jabu`shear jag mig morgon och kväll. Går på LCHFkost och handlar gärna på Lidl. Jag har börjat använda mössa. Jag fiser i alla rum och gärna. Jag har inte rakat hugget sen dackefejden. Jag muttrar på sta´n. Jag använder rabattkuponger. Jag bryr mig inte om att mysdressen är totalt omatchad.Tröjan är blommig och byxorna randiga. Inte lika långrandig som jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli, så jag avslutar med att säga

det är härligt att vara en MEDELÅLDERS TANT soon to be a PANTERTANT

Läs även andra bloggares åsikter om medelålder, pantertanter, golden age, tillåtelse, privilegium, jabushe, kläder, rabattkupong,lchf

Inte en spänn

Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;

Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!

Anonym sa…

”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.

Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!

Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.

Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.

Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”

Peter

en medmänniska sa…

”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”

Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.

”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”

Läs även andra bloggares åsikter om gömdabråket, osama awad, ingrid carlqvist, monica antonsson, journalist, insamlingar, kriminellt, fonder, bedrägeri, misshandel, pengar