Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?
I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,
Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!
I brevlådan igår, kära Maggis har stickat dom finaste små tossor till mig.:-) Vackra färger och välstickade, behövs nu när jag röker på ballekongen. Det blir mindre cigg och jag avskyr rökdoften som sätter sig i stort sett allt. Därför kör jag så det ryker med skurtrasor; torkar inuti skåpen och garderober, alla målade ytor fejas av, tvättar det går som går att tvättas, vädrar kläderna på balkongen. Inte när jag röker förståss! *lipar* Langar massor av grejor jag inte behöver. Trasiga sockor bl.a! Idag kom brillorna som jag för säkerhets skull gav en poste restanteadress för leverans eftersom Skatteverket fibblar, men hur nu i hela friden det gått till så kom dom som stort brev från Skatteverket med namnet jag har på brevlådan. Helt fucking otroligt. Behövde inte legitimera ut det stora brevet tack och lov. Här har jag ringt och sprungit till postkontoret hela veckan för att få mina nästan gratisbrillor…i kuvertet låg det också en kompensation från elleverantören förutom den stora sudden jag lagt ut för någon annan. Bad om energisnåla lampor. Fick blomcheckar. Jaja, nu ska jag käka middag; Crunchy cheez doodles och Marabous mjölkchoklad med saltlakrits, smaka den. Himmelskt god. Kosten kallas AgDk, allt godis du kan tänka dig.:-)
pennan la jag där för att ni ska se vilka bautafötter jag har!Maggan klicka på bilden och läs länkadressen!:-)
Skrattar så jag pinkar på mig samtidigt som jag blir ledsen för kissens skull. Men kunde inte låta bli kopplingen! 😉 Och på tal om droger och missbruk, så ska grannarna jag skrev om här flytta! Yippie, hoppas att dom får den hjälp och stöd som dom behöver. Och att oron i kåken försvinner.
Tog med KisseBus ut i sele för en promenad, tänker att hon längtar efter frihet; så slipper hon sitta på balkongräcket och blåsa ner på backen, så hennes nyfikenhet stillas.
Skiträdd, men kände igen kopplet se´n hösten när vi var på stadsflykt, då tog vi flera promenader om dagen i koppel. Vä ute blev vi attackerade av några satans fåglar. Dom gjorde störtdykningar efter oss, förmodligen hade dom ungar i närheten och gillade inte Kissens närvaro. Tjattrade som besatta, och katten fick lika korta ben som en amputerad. Bestämde att vi skulle gå in, släpa in Bus rättare sagt, som var skräckslagen av pippifåglarna. Strax innan jag skulle ta ett trappsteg, så gör en av dom en sista repa i skyn över oss och;
Skiter med två välriktade bajsbomber på mina nya jeans…..och jag vet vad dom åt till lunch. Nå´t blått. Nå´t som är SKITsvårt att tvätta bort.
Kaosteori är mitt motto. Har hur många utkast i bloggen som helst, halvfärdiga. Orsaken följer nedan.
I något patetiskt att sätta ner bopålarna i den relativt nya lägenheten, med omtapetsering och nya golv överallt, sista rycket på tisdag med parkettslipning har tröttat ut min bloggnerv. Har så mycket annat att tänka på, städa och städa. Och städa igen. Smida planer, se om mitt hus. Lever som i ett ekorrhjul; runt springer jag med möblerna, kisseBus är helt färdig av allt oljud på kvällarna och ligger tättintill mig på kvällarna i soffan och tittar anklagande på mig ibland när hon orkar lyfta ögonlocken.
Och varför håller jag på så här? Fåfänga försök att hitta hem, ett ställe att stanna upp i och på. Här vill jag leva, här vill jag dö. Samtidigt som jag är så medveten om att tiden håller på att rinna ut. Om mindre än ett år är MJ på villkorlig fot och jag har djupt inne i hjärnan planen klar, bättre fly än illa fäkta. Den här faran är inte ”bara” något som är in my head. En real rädsla finns snart därute. Känslan av att vara så långt borta som möjligt blir intensivare än någonsin. I början av mitt bloggande drev ilskan och oförrätterna mitt skrivande, nu känns det som om det mesta av hatet, det befogade hatet har runnit av och överlevnadsinstinkterna tagit över. Bloggandet har fyllt sitt syfte. Jag har kommit till den punkt att jag accepterat vad som hänt. Inget kan ändra på det. Men jag kan ändra på vad som händer just nu, kanske till och med sträcka mig så långt som till morgondagen. Livet är att acceptera förändringar och gå vidare på sitt eget sätt. Klyschigt kan man säga, men det duger gott;
All sätt är bra utom dom dåliga.
Bloggen har givit mig så mycket glädje, stöttning av helt okända personer, värme och vänskap utöver det vanliga. Senast inatt satt jag i ett Skypesamtal a lá maraton med andra sidan jordklotet. Ett möte som har någon mening. Och ingenting kan väl vara oföränderligt? Att ha kvar kakan eller bopålarna här, fast på distans? Kära bloggläsare, nu har min tid kommit att vila, bloggvila. Nu är det dags att smida järnet klart. Men vi ses nog snarare än du vet i någon kommentar eller så. Och så vill jag önska Tina som mailade mig mig häromdagen ett underbart liv utan våld och destruktion, kärlek till dig och alla medsystrar som lyckas ta sig ur ett våldsamt förhållande, och ännu mer kärlek till er som ännu inte kommit loss.
Avslutar med ett helt underbart citat jag hörde häromdagen;
– Kärleken till ett barn, är vetskapen om hur det är att leva med hjärtat utanför kroppen.
Häromdagen på sta´n, med en skavande känsla på ena skinkan. Byfånarna glodde förvånat på mig när jag krängde upp jackan och tunikan och försökte rätta till vad jag trodde var orsaken till skavandet, en jeansnit. Väl hemma drog jag blixtsnabbt av mig paltorna och hittar..ett brännhål på trosan!? Ett typiskt hål från en glödande cigg, inte från het sex. Märkligt, inte att jag röker och bolmar; utan hur har det gått till? Har Carola hela trosor ikväll?
Lämnar den frågan, för att vakna till Lasse Bengtsson på fyran och en kopp kaffe och…. cigg är en ren njutning. När den mannen skiljer sig står jag först i kön. Intressanta reportage, ett sätt att fråga personer som är outstanding. Han är verkligen genuint intresserad av sina intervjuoffer. Imorse bl.a Jan Scherman, sin boss. Som delade med sig av lite mindfulness i form av en bokrekommendation. Lyssna vite man som jag måste titta vidare på. Läsa hur man lyssnar, att höra, att reflektera. I programmet framträdde också en modig kvinna, en advokat i det som man trodde var ett av dom mest patriarkaliska land på jorden och vände mitt dömande tankesätt. Hon talade om att kvinnor inte alls var så förtryckta som man kan tro. Lyssna själv på programmet på fyrans hemsida, dom streamar bara sina program så jag kan inte länka direkt.
Och så pratade dom hundar, medans kisseBus ligger bredvid mig i soffan och snusar. Ihoprullad som en serpentin spinner hon på sitt högst personliga vis. Som liten kattunge ramlade hon från balkongen och spräckte gommen, hon kurrar tyst och stilla, jag måste nästan lägga huvudet på henne, borra ner näsan i den lena pälsen, för att höra att hon spinner alls.
Nu sätter jag på mig hela och rena trosor och sTrosaR vidare i livet….
Rimmar på mossiga lik. Som jag känner mig just nu. Skallen är som en mosaik, alla nyanser är med, mörka i tonen som går i en gråmoll. Problemet är att det är så många små skärvor som ska sammanfogas, och fogmassan verkar restnoterad.
Satt och slötittade på ett program på 8:an. Passande nog heter programmet Frånvarande. Med Sigge Veklund, sorry Eklund. Sigge GullBulle som jag brukade kalla honom på Ab-bloggen. Insåg att det var ett strålande koncept. Skulle vilja göra det själv, men utan Alex Schulman som ”panelhöna”; eller apa, whatever. Idén att samla dom så kallade mediebratsen och diskutera en känd person som inte är närvarande, tilltalar mig. Inte dom Medverkande alltså. Fast här och där i bonnhålorna kallar vi det vanligt SkitSnack. SS. Dom använde också såna fasoner.
Men här satt Ebba, Alex och en osedvanligt dryg jävel som jag inte inte ens iddes lägga namnet i mosaiken och snackade skit om Runar. Nyktra tror jag. Annars var ingen större skillnad än vad som avhandlas i sjaskiga förortspizzerior. Bara att huvudrollsinnehavaren, frånvarande brukar figurera i pressen med namn, förortsslöddret slösar man ingen trycksvärta på. Same Shit, olika referenser, och ett högtravande språk som man bara hör av folk med självhävdelsebegär. För visst är det tilltalande att tjäna stålar på andras bekostnad? Jag skulle vilja sitta där och snacka skit om andra bloggare. För det är precis vad Sigge & Co gör, dom har tagit Aftonbladets skitsnackarblogg in i tvrutan. Säkert var det tanken bakom.
För övrigt har jag städat som en manisk dvärg, bra sätt att skingra tankarna på. Filat i köket efter att dom nya bänkskivorna och luckorna kommit på plats. Alla luckor utom EN! För ibland händer det inte, att något vare sig det är livsavgörande eller bara en liten Skitsak går gnisselfritt. Köket ser ut som Tore Skogman, glugg var det.
Hängde du med alls i inlägget? Rörigt? Ja, läs rubriken en gång till. Förresten heter den dryga jäveln Claes de Faire, not faire. No mercy.
Tjafset går går vidare i den skruvade familjen angående en avlidens saker. Egentligen handlar det inte om sakerna,
utan att ”folk”, släkt visar sig från sin minst angenäma sida, fattar inte att lagar och förordningar gäller. Lika lite som den som är död gjorde. Han tyckte att det var helt ok att uppbära sjukbidrag och jobba samtidigt. Bidraget var sas en premie. Skriver jag med ett snett leende.
Till det trevliga;
Dagen började med ett trevligt samtal från Barbis, under vi pratade så kom kvartersvärden och ringde på dörren. Jag flyttar ”officiellt” in på måndag. Kanontrevlig snubbe, som bytte namn på dörren, men inte i trapphuset eller vid porttelefonen. Bara det, inget spring i trapphuset, eftersom porten alltid är låst, och jag godkänner inte många att komma in med ett litet tryck, no no! Med sig hade han också ett välkomstpaket, med besiktningsprotokoll och annat matnyttigt om området. I mappen låg det också ett ark med möbeltassar. Mest rörd blev jag av en blomstercheck .
Vilken start på dagen! Se´n iväg äntligen till dottore, den finlandssvenska sjungande shrinken, med det vänliga hjärtat och den kloka, lyhörda hjärnan. Iväg och lämnade nycklarna till den gamla lägenheten, som jag igår stängde dörren till för sista gången. Vilken känsla, att lämna ett hem som jag inte valt själv, inte valt att lämna själv heller, men läckan om adressen bevisar bara tesen; inget ont som inte har något gott med sig. Här, känns det som om jag skulle vilja bli riktigt gammal. Ilade vidare och bytte några inredningsdetaljer som inte passade till det egentligen ville ha. Flärd! I kön till kassan ringer mobilen. Hmmm, ett 08 nummer? Polisen, har han rymt? Hänt pappa något? Svarar; det är döingens kattpensionat, alltså där hans kissekatt hamnade av polisens försorg den kvällen han dog. Vi har pratats vid, senast samma dag som begravningsceremonin, då vi tillsammans kom överens att kisse skulle få vila, precis som husse. Den var så skygg och rädd, tre veckor efter dödsfallet hade dom fortfarande inte kunnat gå fram till den, dom hade aldrig hämtat en så förskrämd kattbatting. Nu berättade dom att Han hade tvärvänt. Den sökte sig till kärlek och gos, den känner sig trygg och älskad, och framförallt litar den på dom underbara tjejerna som driver katthemmet. Här ska inget avlivas, här ska letas efter precis de rätta personen att älska kissen som är Hon. Helst en ensamstående, gärna äldre person med tid och tålamod, det är hon värd.
Denna dag, en bra dag i början av mitt återigen nystartade liv. Liv går att recycla, det är jag ett levande bevis på.
Går och nynnar för mig själv. Ändrar lite i originaltexten, passar bra nu. Lämnar Fridens Liljor imorgon för att packa flyttkartonger. Zigenaren Vb är på G mot nya mål. Känns befriande och spännande. Nya möjligheter. Julen ser ut att ordna sig också, Mj lär väl fira julen där jag brukade kalla hemma. Desto fler stationer jag passerar, desto mer lämnar jag mentalt det där, hemma. Hemma is where I lay my cat! Ja, du läser rätt, bara min allra trognaste vän och vapendragare KisseBus är med så är det ok. Hon är en modig och klok katt som lindrar mitt sinne.
Igår kväll satt jag med en kvinna från Uganda, som jobbat med turism i bergen, gränsen till Rwanda och bergsgorillor du vet från filmen, Dom dimhöljda bergens gorillorna. Hon visade och berättade till filmer hon tagit själv från expeditionerna. Hallelujamoment. Ett av alla fantastiska möten jag gjort här.
Fortsätter att nynna, vi ses på andra sidan flytten om någon vecka eller två!
Fick ett telefonsamtal igår eftermiddag, när jag till sist orkade släpa mig ut. Du vet såna där dagar när det tar timmar att komma till handling. Samtalet var varmt, förstående, fullt av empati och sympati. En okänd själ värmde min. En själ som i sin yrkesroll bör ha dessa attribut, men tyvärr hittar man dom inte speciellt ofta. Hon fick mig att stå utomhus där folk passerade, trots att jag drog mig undan bakom ett sophus, för att prata ostört;
Att gråta, hon bröt spärren, muren och lät mig få släppa lite på bördan. Hon bröt den negativa trenden jag befunnit mig i ett tag.
Jag hade tur igår.
Jag har haft rätt mycket tur i livet. Tur att få en dotter, som är ljuset, som är det käraste jag vet. En dotter som hade turen att bli frisk från ett allvarligt hjärtfel. Tur att ha vänner, både gamla och nya. Jag har jobbat med arbeten som varit lärorika och roliga. Tur att ha ett hem, jag kan äta mig mätt varje dag. T.om kosta på mig att röka. Tur att ha den underbara kattvännen BusanBus. Jag har haft turen att ha kunnat resa till andra länder, vidga mina vyer, lära mig nytt. Jag har varit älskad och älskat. TurTurduvor! Jag har vunnit prylar i tävlingar, senast för några veckor sedan vann jag biobiljetter och dvdfilmer.
Idag ska turen råda, idag känner jag att det var tur att jag överlevde mordförsöket. Den vänliga själen fick mig att komma tillbaka till det som kallas livet. Idag ska det levas om! Idag är det min tur!
Folk som envisas att upprätta kvasirelationer. Som inte kan släppa taget. Gå sin egen väg på egen hand. Som inte står ut med ett flera avvisande, som är så ensamma att dom känner sig övergivna. Men den enda som övergivit dom är dom själva.
Sen har vi fä. Som står i sitt bås, fasttjudrad av sina egna värderingar och dömanden. Dom står där i sitt bås, med rumpan mot världen och skiter i livets korridor. Med blicken mot mörkret. Och vem vill vara vän med en som skiter på en?
Min allra bästa vän, min barndomskamrat är på ingång i veckan!
Hon är en av dom få som vet var jag fysiskt bor. En som man kan lita på i alla väder, som inte dömer, som kan höra och se mig för den jag är. En vän.
Vi är så olika. Hon den svala nordiska typen, jag en temperamentsfull medelhavstyp har hängt ihop se´n 6-7 årsåldern. Det vi inte vet om varandra är inte värt att veta. Vi har planerat en utflykt, med picnic. Ska bli lika intressant för mig som för henne tror jag. Hon har bil, inte jag så vi ska till ett turistplace någon eller några mil härifrån dit inga bussar går. Det är också en begränsning när man lever skyddat, skulle vara så mycket lättare att bryta sin isolering om jag bara kunde svischa iväg med bilen. Nu speciellt på sommaren, när bussarna inte går med tät tidtabell, så blir det ett jävla pusslande om jag mot all förmodan skulle vilja dra iväg.
Men jag har någonting som hon inte har! Dator. Hon har andra intressen, som Islandshästar och ridning. Hennes underbara vovve dog i våras, efter lång och trogen tjänst. Den hunden var något speciellt, träffade henne första dagen hos vännen. En flat som inte tyckte om att bada, säger väl en del. Kastade man ut en pinne i vattnet, så gick hon ut till”knävecken” sen blev det tvärstopp. Rara Maxie. Nu har vännen bestämt sig för adoptera en jycke. Kanske från Rumänien eller Spanien, aldrig mer en valp säger hon. Och jag förstår, jag säger aldrig mer en djurbebis. Fan man är inte purung längre, man orkar bara inte. Så en del snokande på nätet efter vovve lär det bli. Och en massa tjatter….jag känner mig nästan normal när jag får besök.
När jag födde dottern för 12 år sedan, sov jag inte på flera dagar. Inte under tiden på BB. I kroppen sprutade hormoner som liknar amfetamin. Glad och pigg som en lärka, dessutom smal som en speta, låg jag på nätterna och bara glodde på underverket. Ja, på den tiden fick man ha babyn bredvid sig. Gick bara upp 2,5 kilo under graviditeten, använde mina jeans med ett resårband. Nu efteråt vet jag att dottern, som föddes med hjärtfel gick upp som hon skulle, men jag gick ner i vikt. Tror att jag var den enda som kunde ha mina jeans direkt efter förlossningen på hela avdelningen. Med skärp så brallorna inte skulle åka ner!
Nu sover jag. Men efter dotterns besök så infinner sig ett lugn. En känsla av behaglighet, en småleende feeling som smeker sinnet. Sinnet som oftast känns tomt och sargat. Hon är min healer! Hon är min valium utan biverkningar. Hon är min antabus, i dubbel mening. Kärlek. Vi kompletterar varandra så bra, hon står för självkänslan. Jag för självförtroendet.
Min katt brukar jag kalla för städinspektören, hon följer efter mig och moppen. Sitter stilla och följer varje svepande rörelse. Dottern hade med sig foton från Frankrikeresan, och blev ”min sekreterare”, hon fick lära sig att scanna in bilder och döpa dom. Teamwork i familjen.:)
Här är en, på sanddynerna i Montpellier……….drakflygning.
Blev fler dagar än jag planerat nu när jag har kattvakt. Pappa blir så glad, och virrigare än vanligt. Han är diagnosticerad med begynnande alz och demens. Ringde mig strax innan avfärd angående hans mediciner, frågade varför han har Reminyl, var det verkligen nödvändigt att lösa ut dom? Och vem har sagt att han han har alz? Indignerat sådär…….
Man får räkna med att han undrar var den och den prylen tagit vägen när man är där, men det står jag ut med för han är en gullgubbe. Och gillar mitt käk.
Gullungen har haft en oförglömlig Frankrikeresa. Efter ett par dagar i Paris, vidare med snabbtåg till Montpellier och karneval där luftcirkusen var. Jag lånade upp en underbar rottweiler av vännen som skickade det rara kortet, och vi flanerade i bushen som tre trallande jäntor b.la till en av sjöarna jag saknar så mycket. Mitt i spenaten ser jag en ”luffare” komma med en jycke, så jag blev lite extra uppmärksam eftersom rottisen är ny för mig. På ryggen hade mannen ett fiskespö. Döm om min förvåning, när det visade sig vara en polare som ingen ingen i inavelsbyn visste vart han tagit vägen; hade frågat lite sådär. Han hade också dragit, men norrut och hade undrat var jag tagit vägen. Dottern utsatte mig för ett ingående förhör efter mötet. Hmm, hon är för kul.
Och jag får väl inte frångå att delge er lite bitterhet. Posten har inte hajat att kvarskrivningen gäller i två år, så dom sullade med vykorten från dottern, och som grädde på moset så sullade Skatteverket ännu mer.
Så här sitter jag med inkassokrav, skulderna är reglerade men inkassobyråerna suger…….precis som bloggandet. Fan ta inkassobyråer! Jag behövde pengarna att köpa nya brillor för, mina gamla Chanelcyklar pajade sista dagen på min lillsemester. Om man kan kalla det för semester; mentalt är jag alltid slut när jag återvänder till bonnsta´n!
Precis som vanligt, kom den farandes utan förvarning. När jag befinner mig i Paradiset, och försöker förstå mitt förhållande till den senaste tidens jävla turbulens. Vad är det som driver mig? Hat? Nej! Ilska, eller vrede? Ja. Helig och ren ilska! Jag lever ”skyddad”, men inte från myndigheters övergrepp.
Då kommer rädslan…ovanifrån. Det tar ett tag innan jag fattar vad som händer. Den mullrar in, närmar sig. Det börjar som tinnitus och eskalerar till hjärnskakning, ett ep-anfall. Fast jag redan ligger ner, så faller jag.
Helikoptern kommer inom synhåll, logiken börjar fatta vad som händer, men kroppen lyssnar inte. Hjärtat slår i samma takt som rotorbladen, det där pockande hårda ljudet…..svischar tungt! Jag är tillbaka på traumaavdelningen.
Jag ligger i rummet mittemot avdelningsexpeditionen. Rummet har inga dörrar; bara draperi ut mot korridoren, det ska fort att komma in om något akut inträffar. Och alla ljud, är obarmhärtiga. Sköterskor och personal som pratar låter som mistlurar, när traumalarmet går, blir rösterna upphetsade, och ofta hörde jag helikoptern som var på ingång, landningsplattan alldeles bredvid, med samma ljud jag hörde idag. Rädslans ljud…..
Idag kunde jag sätta mig upp och se rädslan flyga över och förbi mig.
Blev en långprommis igår kväll med grannen. Hon berättade att ”Rastakossorna”, var tillbaka i hägnet. Egentligen är dom av rasen Highland Cattle, men ser ut som Hedenhöskossor, eller som jag säger Rastafarikossor. I år har en av dom fått tillökning, en liten tjurkalv, som är så galet bedårande.
Det kommer att bli många besök dit i sommar, för är något jag mår bra av, så är det djur!
VendettanBettan 