Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.
Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,
budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.
Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.
Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.
Följ me vetja!
Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.
Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.
Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.
Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.
Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.
Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.
Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.
Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.
Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!
Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.
Hon är också med i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,
det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.
Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.
Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.
Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film. Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!
Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;
Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.
-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.
Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,
Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.
Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.
Väl?
Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.
Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna, jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.
Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.
I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.
Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?
Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,
postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?
Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-) Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.
Igår på förmiddagen hade jag diskat och tvättat håret, redo för att shoppa loss.Matvaror. Måste ladda upp mentalt innan jag pallrar mig ut. Brukar diska innan jag gör några längre utsvävningar om jag inte skulle komma hem, och mamma sa att man skulle vara hel och ren. Om någon olycka händer vill jag åtminstone ha någorlunda snygga trosor på mig på akuten. Då
kommer jag på att det inte är paytime. Lönedags. Det är idag. Och idag vaknar jag med skallebank och allmänt taskigt hälsotillstånd.Magen har varit körig, från och till efter operationen. Känner mig risig och blek. Trött, för jag bara sovit på ytan. Varken kvalitets eller kvantitetssömn. Har varit så ett längre tag. Uppe och vankar, i mörkret smyger jag upp och röker, dricker vatten, frossar i jordnötter eftersom Propavanen som skulle gett mig längre sömn gör mig störthungrig. Det är för varmt, det är för kallt. Jag vaknar med fotsvett,
Jag tror jag skippar den här dagen. I affären. No business today. Out of orderskylten hängs på dörren. På insidan så jag inte glömmer.
Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?
Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.
Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.
I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.
Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.
Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.
Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.
Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.
Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.
Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.
– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;
När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.
Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.
Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.
Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.
Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.
Han ville byta jobb;
Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.
Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.
Någonting. Gud? Nej, Godness oxå nekande. Oh my…save my soul. Somebody. Jag själv.
Är den enda som kan rädda mig själv. Till ett liv utan rädsla, från ett liv med rädsla; ett jävla avslut på något som kallas kärlek. Har kommit nu. Nästa vecka går Mördarjäveln som du och jag, han kanske är din granne; omkring bland oss dödliga.
Villkorligt frigiven. Smaka på den.
Jag har tappat matlusten, tappat förtappat gammalt jävla liv som vaknade ur sin koma. Det är allvar nu. Aldrig förut har rädslan varit så allvarlig.
Den allvarsamma leken är över nu,
Nu måste jag plocka fram det som skrämmer mig mest. Min livsvilja, som fick mig att överleva med hjälp av läkare och blodgivare. Nu måste jag ta tillvara på mina egna intressen, nu är det jag som tycker, hugget som stucket. Hans dödsönskan. Nu är det jag som bestämmer i mitt liv. Det liv som jag glömt, kan man be någon med överlevnadsinstinkter att komma ihåg det mest smärtsamma som finns? Den som skulle trösta mig och hjälpa mig efter min upplevelse
är den som gjort det.
En jävla Mördarjävel!
det räcker inte bara med vilja, man måste våga, visa mod även om man är så liten på jorden. Svårare uppgift finns inte
Detta inlägg dedicerar jag Alma/Heléne på Resonerar.se.Bloggaren som lärde mig och många andra bloggkonstens mysterier…ser du nu att jag länkat ordentligt Heléne? R.I.P
Hedra henne gärna genom en slant till Cancerfonden, märk talongen Heléne Almgren 12 januari Fonus Öst adress här!Läs gärna mer i dotterns blogg Drakungen
Kommer upp i tö, sjöng han Robban Broberg.
Här har det töat ordentligt verkar det som. Jag tror att det sitter rätt många kvinnor och barn med skyddade personuppgifter runt om i landet och biter på naglarna.Hela storyn oavsett vem som talar sanning eller ej ger i alla fall mig en fadd smak i munnen, i hela nervsystemet. Jag har noga fått uppge till Skatteverket orsaker till varför jag ansöker om ”skyddad identitet”, domar bifogats osv. Jag vill göra er uppmärksamma på att kvarskrivning och spärrmarkering inte på något sätt ger en ny identitet, i praktiken är det bara så att adressen är en förmedlingsadress för post, bostadsadressen ligger alltså kvar på den adress och församling man flyttar från. För flytta måste man göra i dessa sammanhang. Annars är det ingen vits med det hela. Den eventuella förmedlingsadress som Skattekontoren skickar posten till, behöver alltså inte nödvändigtvis vara detsamma som bostadsadressen för den som skyddas. Och det är det dilemmat som jag tror att JK ska utreda.
Jag har lusläst Antonssons bok, men jag väljer att inte rescensera den.Det gör andra så bra.Eller dåligt. Jag bara noterar att ”Mia” är 47 och Levi ska vara 22 år äldre än henne, han är alltså 69 år vid här laget.En del äldre får sämre minne.Kan det vara så här? I ett av kapitlen när Antonsson möter ”Mia” i Stockholm, kommer sonen Mikael (vuxen ålder) in och möter upp på ett café.Där lägger han ömt armen om sin mamma. Dom verkar vara goda vänner då.Trots allt.Har det hänt något nytt som fått grollet att dra igång igen? För det är väl samma visa som dragits hela tiden?
”Mia” uppges ha pension i boken via Försäkringskassan. En del har skrivit att dom tror hon har en psykiatrisk diagnos. Det har nämnts borderline bl.a. Kan det vara orsaken till sjukpension? Ja, en massa frågor skriver jag, kommentera gärna. Vilka blaskor och journalister har ratat dessa uppgifter? Boken är så generös med uppgifter i övrigt så det är väl det minsta man kan begära att få veta.
Får en annan fundering som jag ofta tänkt på när jag läser om kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer; hur klarar dessa kvinnor att nästan per automatik skaffa sig en ny man vid sin sida? Som ”Mia”, vid henne och Antonssons första möte på releasen av Gömda hajar till när det är en manlig fotograf.-Å, nej en man, ska hon ha utbrustit.Allvarligt, hur många män har den kvinnan inte bangat med? Själv blev jag nästan asexuell efter mordförsöket, å andra sidan älskar jag män…hur nu det går ihop? Det är inte manshat, det handlar om tillit till människor, också hänsyn till andra.Jag kan inte kräva att någon ska förstå mig, jag fattar inte riktigt själv vad som hänt. Och det senaste utspelet av ”Mannen med dom mörka ögonen” gillar jag inte alls, vem fan vill frivilligt ta på sig en offerroll? Vill han verkligen bara ha rättvisa? Jag tycker det luktar stålar överallt om den här storyn, från samtliga inblandade.Usch!
Måste väl ge mig till känna så ni inte tror att jag mulat av.
Nä, jag har gått igenom så många olika stadier efter bråckoperationen. Stadier av flashbacks från mordförsöket; samma känslor eftersom ingreppet i sig liknade då. Grinat igenom mig kvällar och morgnar med den där jävla gördeln som ska sitta på dygnet runt nå´n vecka till; svårt att få på själv med händer som inte funkar som dom ska, blodproppssprutor med grov nål, inte som insulinnålarna. Och ont förstås! Såret såsade sig i början så jag blev livrädd för abscess.Jag fick just en så´n efter leveroperationen.
Och förra veckan, förra helgen slog tröttheten till. Bonk! Sov både länge och en stund på eftermiddagen, antagligen började den inflammation i tarmarna då som gjorde att jag fick söka akut för en vecka sedan. Började med gaser som nästan gjorde att jag kände mig som den där flygande snubben i OS/Los Angeles; flög upp med ett racerpaket på ryggen, diarré och sen var det dags att vomera. Tvärstopp! Och så överjävligt ont, Ujjj, stappade ur taxin in på akuten, där raringarna kom direkt och la mig på en bår, läkaren beordrade morfin på stuberten.
5mg senare var Vb lite lagom lullig och dom undrade säkert när jag kläckte ur mig-ro hit med en femma till så ska jag till Storstan och mörda!
Sen börja jag grina igen, jag är ju bara så hjärtinnerligt trött på Mördarjävelns konsekvenser. Ja, nu blev det inget besök av dottern på höstlovet, så jag tar biobiljetterna jag fick av rara Filippa och åker till henne och gamla paps.
En snabb blick i spegeln innan jag stänger ytterdörren utifrån; idag gillar jag vad jag ser. Ögonen har en djupare färg, kinder och hy har fått en touch av mineraler på burk, glow inifrån. Jag ser en karismatisk kvinna som ler lite skälmaktigt mot sig själv, mot hela världen på väg till staden. Idag möter jag omvärldens ögonkast, utan skam eller skuld, utan oro för att ni ska se min annars så modfällda och plågade blick. Outsidern.
Jag går på trottoaren med stadiga, rytmiska steg med min följeslagare i öronen. Mr Walkman bjuder på Tityo, hon sjunger Longing for a lullabye så vackert att jag nästan gråter. Jag känner mig som en kvinnlig Moses, där jag självsäkert forsar fram, kryssar med huvudet högt mellan medmänniskorna som väjer för mig. Som om jag föser dom åt sidorna med min blotta uppenbarelse. Attityd är min klädsel. Möter en avgrundsdjup mörkbrun blick i ett vackert karaktärsfast maskulint ansikte, vi ser varandra långt innan vi passerar varandra åt varsitt håll, vi ler åt varandra utan att ens använda munnen. Det är som vi hör respektive tankar utan ett ljud. Vi håller fast blicken, vi vrider på huvudet bakåt åt varsitt håll, vill inte släppa taget; ett förtrollande möte. Men på väg till varsitt håll i livet. Vi tyckte om vad vi såg,
Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi. Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.
Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.
Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.
Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.
VendettanBettan 