Etikettarkiv: ptsd

Svar på tal?

Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.

Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.

Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.

Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.

Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

sapbubbla_1154873448

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , ,


Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
bild_30688254

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
logo

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,