Etikettarkiv: vänner

Ett fantastiskt möte

Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.

Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.

Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.

Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Släppa taget

Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.

Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,