Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälte, mordförsök, civilkurage, sjukvård, trauma, kirurg, familj, kärlek,

Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, ångest, acceptans, grekland, flashbacks,

Rädslan är naken

Nästan, känns det som.

Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.

Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.

Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film.  Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!

Skrattar högst som skrattar sist!

Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur

Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, mäns våld mot kvinnor, samhälle, frugivning, mordförsök, rättsväsende, rädslor, ptsd, samhälle, jurudik, kommunarrest, brott, straff,

Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna,  jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?

Läs även andra bloggares åsikter om mördare, rättsväsende, mord, mordförsök, caroline stenvall, toni allden, förlåtelse, bibeln, gömda, sanningen om gömda, mediabevakning, psykopater, flashbacks, psykologi, domstol,

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om intressant

Läs även andra bloggares åsikter om terror, härskartekniker, rättegång, mäns våld mot kvinnor, osama awad, antonsson, lögner, sanning, brottsoffer, sabra shatila, muslim, kristna, gömda, liza marklund, skandal

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum

Oh my SOS

Någonting. Gud? Nej, Godness oxå nekande. Oh my…save my soul. Somebody. Jag själv.

Är den enda som kan rädda mig själv. Till ett liv utan rädsla, från ett liv med rädsla; ett jävla avslut på något som kallas kärlek. Har kommit nu. Nästa vecka går Mördarjäveln som du och jag, han kanske är din granne; omkring bland oss dödliga.

Villkorligt frigiven. Smaka på den.

Jag har tappat matlusten, tappat förtappat gammalt jävla liv som vaknade ur sin koma. Det är allvar nu. Aldrig förut har rädslan varit så allvarlig.

Den allvarsamma leken är över nu,

Nu måste jag plocka fram det som skrämmer mig mest. Min livsvilja, som fick mig att överleva med hjälp av läkare och blodgivare. Nu måste jag ta tillvara på mina egna intressen, nu är det jag som tycker, hugget som stucket. Hans dödsönskan.  Nu är det jag som bestämmer i mitt liv. Det liv som jag glömt, kan man be någon med överlevnadsinstinkter att komma ihåg det mest smärtsamma som finns? Den som skulle trösta mig och hjälpa mig efter min upplevelse

är den som gjort det.
En jävla Mördarjävel!

det räcker inte bara med vilja, man måste våga, visa mod även om man är så liten på  jorden. Svårare uppgift finns inte

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, mördarjävel, kvv, brott, straff, frigivning, villkorligt, ångest, livsvilja, dödshjälp, brottsoffer, medveten närvaro

I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

Så här såg mitt julbord ut. Det serverades ingen skinka, den är överskattad i  min mun.Däremot hemrullade köttbullar, tror att jag aldrig fått till dom sååå bra som i år! Vidare, rödbetssallad och waldorfsallad, prinskorvsblommor (man kryssar dom i ändarna). Till det senapsstuvad brysselkål, janssons förstås, ägghalvor med majjo och räkor, enkel grönsallad, och sill till paps. På juldagen fick han sin livrätt, lutfisk med senap och kryddpepprad vitsås. Han var i heaven, jag med klädnypa på näbben under tillagning. Han fick en stor kasse med matlådor med sig hem.Jag firade en vit jul, känns gött.

Igår åkte jag till sta´n och crazy mellandagsreorna var i full gång. Hittade en del fynd, bl.a Jabu´shes presentkit för halva priset, bara för att dom ändrat designen. 175 pix för normalstorlekar på ögon, ansiktstvätt och kräm.En tjock härlig stickad tröja slank ner i shoppingvagnen också. Jag gör som min mamma brukade, köper julklappar till mig själv.

Och hur gott var det inte med en Angusburgare med chilicheesebollar på Burger King efter den shoppingrundan och julmaten?

Nu gäller det bara att klara av den värsta för min del helg på hela året, den ångestskapande Nyårsafton. Har alltid känt obehag då, kanske värre i år någonsin, för då börjar nedräkningen inför Mördarjävelns villkorliga frigivning. Fy fan säger jag bara…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, mat, mellandagar, julklappar, rea, frosserier, familj nyår, ångest, jabushe

Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, pynt, mat, mördarjäveln, samhälle, kriminalvård, straff, brott, konsekvenserljus

Det som göms i snö

Detta inlägg dedicerar jag Alma/Heléne på Resonerar.se.Bloggaren som lärde mig och många andra bloggkonstens mysterier…ser du nu att jag länkat ordentligt Heléne? R.I.P
Hedra henne gärna genom en slant till Cancerfonden, märk talongen Heléne Almgren 12 januari  Fonus Öst adress här!Läs gärna mer i dotterns blogg Drakungen

Kommer  upp i tö, sjöng han Robban Broberg.

Här har det töat ordentligt verkar det som. Jag tror att det sitter rätt många kvinnor och barn med skyddade personuppgifter runt om i landet och biter på naglarna.Hela storyn oavsett vem som talar sanning eller ej ger i alla fall mig en fadd smak i munnen, i hela nervsystemet. Jag har noga fått uppge till Skatteverket orsaker till varför jag ansöker om ”skyddad identitet”, domar bifogats osv. Jag vill göra er uppmärksamma på att kvarskrivning och spärrmarkering inte på något sätt ger en ny identitet, i praktiken är det bara så att adressen är en förmedlingsadress för post, bostadsadressen ligger alltså kvar på den adress och församling man flyttar från. För flytta måste man göra i dessa sammanhang. Annars är det  ingen vits med det hela. Den eventuella förmedlingsadress som Skattekontoren skickar posten till, behöver alltså inte nödvändigtvis vara detsamma som bostadsadressen för den som skyddas. Och det är det dilemmat som jag tror att JK ska utreda.

Jag har lusläst Antonssons bok, men jag väljer att inte rescensera den.Det gör andra så bra.Eller dåligt. Jag bara noterar att ”Mia” är 47 och Levi ska vara 22 år äldre än henne, han är alltså 69 år vid här laget.En del äldre får sämre minne.Kan det vara så här? I ett av kapitlen när Antonsson möter ”Mia” i Stockholm, kommer sonen Mikael (vuxen ålder) in och möter upp på ett café.Där lägger han ömt armen om sin mamma. Dom verkar vara goda vänner då.Trots allt.Har det hänt något nytt som fått grollet att dra igång igen? För det är väl samma visa som dragits hela tiden?
”Mia” uppges ha pension i boken via Försäkringskassan. En del har skrivit att dom tror hon har en psykiatrisk diagnos. Det har nämnts borderline bl.a. Kan det vara orsaken till sjukpension? Ja, en massa frågor skriver jag, kommentera gärna. Vilka blaskor och journalister har ratat dessa uppgifter? Boken är så generös med uppgifter i övrigt så det är väl det minsta man kan begära att få veta.

Får en annan fundering som jag ofta tänkt på när jag läser om kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer; hur klarar dessa kvinnor att nästan per automatik skaffa sig en ny man vid sin sida? Som ”Mia”, vid henne och Antonssons första möte på releasen av Gömda hajar till när det är en manlig fotograf.-Å, nej en man, ska hon ha utbrustit.Allvarligt, hur många män har den kvinnan inte bangat med? Själv blev jag nästan asexuell efter mordförsöket, å andra sidan älskar jag män…hur nu det går ihop? Det är inte manshat, det handlar om tillit till människor, också hänsyn till andra.Jag kan inte kräva att någon ska förstå mig, jag fattar inte riktigt själv vad som hänt. Och det senaste utspelet av ”Mannen med dom mörka ögonen” gillar jag inte alls, vem fan vill frivilligt ta på sig en offerroll? Vill han verkligen bara ha rättvisa? Jag tycker det luktar stålar överallt om den här storyn, från samtliga inblandade.Usch!

markerad text är klickbar, pling pling!

Läs även andra bloggares åsikter om gömda, mia, liza marklund, monica antonsson, vingklippt, sanning, piratförlaget, jk, skyddad identitet, roman, profit, kvinnofrid, mäns våld mot kvinnor, nära relationer, samhälle, politik, intressant,
alter ego, resonerar, alma mater, cancer, död, bloggosfären, cancerfonden

Gårdagens veder (värdiga) mödor

Uppe i ottan, okristligt tidigt för att åka till hospitalet som ska karva bort bråcket som jag ådragit mig efter knivhuggen i kistan. Hoppas nu att det blir av ganska snart, men allvarligt så förväntar jag mig ingenting. Al Qaida kanske bombar sjukhuset eller en koleraepidemi härjar i dom trakterna? Vavetja?

Flera timmar på buss med minst lika trötta medpassagerare som mig själv, kom jag fram och efter en kort promenad från busstationen var jag framme i god tid för en cigg innan jag stämplade in på kirurgmottagningen. Det första jag konstaterar är att här kan man sköta sekretessen, skyddade identiteter. Frågade inte efter namn, bara vem jag skulle träffa, i loggboken stod endast skyddad id och personnumret, haffade en syrra i korridoren och sa att jag var på plats, – ropa inte ut mitt efternamn sa jag. -Inga problem sa hon, jag har ditt relativt vanliga förnamn som jag tänkt säga! Snyggt jobbat tänker jag och minns det stora sjukhus jag vanligen besöker där dom prompt måste ropa efternamnet som är ytterst ovanligt.

Träffar en sympatisk ung läkare som förhoppningsvis också opererar, han hade gått sin specialistutbildning på KS med min underbara, kära livräddare dr Mats som handledare. Bara det! Så iväg till provtagning efter honom, som vanligt problem med mina sytrådar till ådror. Labmadamen tillkallar förstärkning; och vad skådar mitt norra öga? Hon som var bäst av alla ”stickerskor” jag träffat. Träffat på den vårdcentral jag kommer ifrån, från inavelsbyn eller det jag fortfarande ibland kallar hemma. Som en kobra in med butterflynålen, så var det klart!

En cigg till hann jag med på väg till narkosen, som var minst lika trevlig som resten av gänget. Det här sjukhuset har uppenbarligen gått många charm&effektivitetskurser. Allt detta inom loppet av en timme och två cigaretter, som dom bara en gång påpekade att det vore bra om jag minskade på! 😉

Allt går så mycket fortare och smärtfritt om man inte hänger upp sig på detaljer och prestige

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, landsting, samhälle, skyddad identitet, läkare, vårdgaranti, bråckoperation

Ljus

Va vare han sa den däringa Holmer;

Jag ser ljus i tunneln!

Ser ut att ordna sig med bråckoperationen ganska snart. Slaktarna här hade ju ”glömt” att skicka mina journaler till det sjukhus jag ville operas i mitt hemlandsting, så dom var helt uppbokade tills efter jul, likadant med mitt andrahandsval. Så nu blir det undersökning och provtagning redan nästa vecka på ett sjukhus i tredje landsting. Lite trist för hade jag varit i mitt gamla landsting hade en del riktiga vänner kunnat komma och hälsa på mig. Tyckt synd om mig och kommit med massor av choklad och blommor. Haha.

Har också fått en liten slant av en vänlig fond, så jag får gå på valfri kvällskurs nu under hösten. Måste välja något som inte är så ”gymnastiskt”, det misstaget gjorde jag efter förra bråckoperationen. Lyfte och bar, för vem skulle hjälpa mig? Funderar på meditation eller någon datakurs…

Och idag tänker jag på kära Livsglimtar som har varit på transplantionscentret för sina njurar. Och jag tänker på Emma Jangestig, mamman i Arboga som förlorade sina barn och blev svårt skadad i huvudet, på både utsidan och insidan. Det senare är väl det jävligaste. Den  här planeten innehåller alldeles för många mördarjävlar!

Men tack och lov flest vänliga själar, som här på nätet, på bloggen. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, bråckoperation, landsting, studieförbund, fond, njurtransplantation, arbogamorden, bloggvänner, framtid,

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

I farstun

Har jag stått och stampat ett bra tag nu.

I farstun till helvetet står jag och börjar känna att det brinner från båda håll, men bakdörren är förseglad av bly, så det svider i ögonen så tårarna rinner. Det är alldeles snart oåterkalleligt att stå kvar här. Vare sig jag vill eller inte måste jag börja färden i det riktiga helvetet. Ta steget ut till det fullständigt okända….glödheta. Var?

Alldeles snart börjar det riktiga helvetet ,hitintills har det bara varit generalrepetion.

Läs även andra bloggares åsikter om brottsoffer, mördarjävel, straff, rättsväsende, kvv, domar

Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: engla, pernilla, rättegång, eklund, psykologi, ptsd, flashbacks, mördare, rättsväsende, golgata, skyddad identitet, kvarskrivning, brottsoffer

Villervalla

Är det här, alldeles vimelkantig av att leva ett liv, med familj och vänner. Med mig själv som om den sista dagen vore igår. Nä, lite lugnare men ljuvliga dagar och nätter.

I någon märklig form av frihet. Fri att kunna åka var jag vill. Slippa planera, slippa dom mentala bojorna.

Till skillnad från dom, läs den som inte hade tålamod att sköta sig….som den som upprepade som ett mantra. – Jag kan vänta, jag har just tålamod;

men det är det jag har haft, jag har stått ut trots dippar och dalar. Nu är det jag som har kommandot. Nu är det jag som bevisar vem som ska ro den här båten iland. Och hur mycket barlast som släpps. Nu släpper du taget om mig med min tillåtelse. Men inte förlåtelse….

Läs även andra bloggares åsikter om leva ett liv.frihet, kvv, indragna permissioner, straff, samhälle, mordförsök,

Lodrät är detsamma som vågrät

Ligger vågrät och funderar;

Indragna permissioner. Varför? Kräket var på sin vanliga permis t.om måndagskvällen. Dit jag anlände på tisdagseftermidda´n, safe sas, eftersom ingen hörde av sig från kåken att han kom försent. Märkligt att han ställer till det, nu nästan i elfte timmen….

Kan jag verkligen inte låta bli att planera? Hur, när, var?

Fan, känner mig som en tennsoldat, i lodrätt läge, i givakt på vakt!

gillar inte läget

Läs även andra bloggares åsikter om permissioner, kvv, samhälle, känslor, rädsla, kriminalvård, villkorligt

Stugsittardag / Midsommarafton

08, inte bara ett riktnummer, utan också en midsommarafton som jag för en gångs skull har möjligheten att fira var jag vill. Eftersom Mördarjäveln har avstått från permis. Å andra sidan vet jag inte vilka ”polare” han har fått på kåken; hjälpsamma polare kanske. Min gamla paps som har alzheimer, kommer inte ihåg det som ligger närma i tiden, men dock mordförsöket, kom med en ny vinkling jag aldrig tänkt på. Ur en psykopatvinkling. Han skulle tamejfan blivit ”profiler”.

– Han ser det här som ett misslyckande, han kommer alltså inte att använda sig av samma metod nästa gång. Det gick inte att försöka döda dig med kniv,

men du måste vara uppmärksam på alla andra möjligheter, att döda dig. Att få tyst på dig.

Och jag tror att han har rätt, min pappa som mött mördarjäveln och redan vid första mötet sa åt mig att skippa honom. Fler har instämt i kören. Alla visste, t.om jag själv, fast jag måste ha varit tillfällig döv.

Inte död, som han vill_e…..

Och bara för att jag har möjligheten att fira en storhelg var jag vill, valde jag hemma, i min mojsiga soffa, framför tv:n, i sällskap med Kissebus som fått en ny klädsel till fåtöljen, som passar den lilla mjuka svarta pälsen som ett karamellpapper. (här hade jag tänkt lägga upp en bild, men WP strular som fan, FAN!)

Go och glà Midsommar till er, här sitter jag i Midsommarstassen och mår……bra!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommarafton, mördarjävel, hemma, helg, profiler, samhälle, val, familj, skyddad id, mordförsök, misslyckande, kvinnofrid