Det känns som att jag tappat andan. Eller ande m-e-n-i-n-g-e-n med livet. Försöker så gott jag kan med promenader i höstsolen för att blåsa ur hjärnan. Snart, mycket snart är det fyrårs”jubileum” av mordförsöket. Att leva med ptsd innebär också att såna dagar precis som en del intryck kan trigga igång rädslan, flashbacksen som jag inte minns i huvudet, gör sig påminda på andra sätt. I kroppen. Magen där knivsticken gick in gör sig påminda. Det känns som när levern och tarmarna läktes ihop på riktigt. Drar och sliter, precis som ångesten, dödsrädslan gör i skallen. Att ständigt gå och vara på sin vakt, vara rädd är påfrestande. Lockelsen att supa skallen i bitar eller att ta en massa bedövande piller ligger nära till hands. Men då förlorar jag skärpan jag behöver så väl. Något händer definitivt med kroppen när man lever med under press. Jag har inte olyckligtvis tappat 5 kilo, diabetesen har märkligt nog blivit bättre, tar bara insulin till natten nu. Chocken hela kroppen fick vid knivattacken gav mig i kombination med att levern skadades så svårt, ämnesomsättningsrubbning. Förutom detta helvete med ptsd:t. Sånt som man bara tror drabbar krigs, tsunamioffer. Dom som får omedelbar och adekvat behandling för det är många som drabbas. Men vi, enskilda individer som drabbas av ett trauma vet man tydligen inte hur man ska behandla. Det är kanske inte så viktigt, vi syns ju inte lika mycket som en stor grupp. En del av oss som drabbas kan inte synas alls. Vi som lever med en ständig hotbild,vi som lever med skyddad identitet. Dessutom kan jag tänka då och då, hur terapiserar man bort en real rädsla? Som att gå i KBT för ormrädsla och bota den med att låta en skallerorm bita en för att sedan räddas till livet med serum. Om man hinner.
På tal om KBT och andra terapiformer så såg jag att Anna Kåver och Åsa Nilsonne som arbetar som terapeuter inom DBT kommit ut med en ny bok efter storsäljarna Att leva ett liv, inte vinna ett krig (acceptans) och Vem bestämmer i ditt liv (medveten närvaro). Tillsammans.
En bok i att träna sig till medkänsla och respekt. En bok inte bara för borderlinepatienter att läsa, en bok för alla att lära sig vad det betyder. Att leva tillsammans. Ensam är inte stark. Att lära sig att inte tycka och tänka åt andra. Respekt kallas det. Läs och begrunda kära läsare! Själv tar jag en promenad till.
Andra bloggar om: ptsd, terapi, böcker, mindfulness, empati, respekt, brottsoffer, skyddad id, tsunami, samhälle, sjukvård
VendettanBettan 
02 09 2007 at 19:42
Jag kan inte säga att jag ”förstår hur du känner” men jag vet hur ångest känns. För djävligt, ont, en knytning i magen, ingen luft, ingenstans att ta vägen för alla platser är ändå fel just då. Jo jag vet. Men även det kvittar för det hjälper inte dig! Det enda jag kan erbjuda är det jag brukar. En stor kram och en vetskap om att du är stark nog att klara dig. KRAM
02 09 2007 at 19:42
Ett är säkert, promenader ut i naturen hjälper mer än man tror. Kan ju låta konstigt för en del, men jag upplever så mycket helande av att röra på mig och att vara ute. Där finns en ro att ta del av och själva rörelsen av kroppen ger också välbefinnande.
Alla har vi våra plågor att släpa på och ta oss igenom, ångesten är väldigt levande i mig då och då och jag kan känna dödsrädslan svepa igenom min kropp och förlama mig stundtals.
Vi har väl alla lite olika hemsnickrade metoder för att ta oss vidare i den mån det går. Jag tillåter mig att bli deppig ibland, jag vet ungefär var gränser går när det är dags att tvinga mig ut bland folk istället för att sitta hemma och häcka. Men jag är medveten om att det är skillnad på ”skit och pannkaka” så självklart har en del större besvär än jag.
Hela bloggandet är väl en slags träning att både känna in hur andra har det och att försöka ge sitt stöd. Inte alltid det lyckas så bra, men viljan finns ju och en hel del kärlek både här och där.
Varmaste…….
02 09 2007 at 19:42
Förlåt men jag är inte riktigt med på vad som hänt? Knivskuren, du? när?
Att promenera rensar systemet på ett bra naturligt sätt. Man sätter i gåg endorfinsystemet som ger lugn och som bäddar för nattsömnen det vet jag iaf.
Men du behöver ju något mer än det. Att leva med ptsd är ingen lek, det behöver tid att helas med hjälp från en som kan .
Varm kram carina
04 11 2007 at 19:42
Det stämmer. KBT för PTSD liknar fobiterapi. Men visst, man tar ju inte bort själva rädslan. Den är livsnödvändig i många situationer. Men det som triggar rädslan/PTSD är bra om det går att arbeta bort.
Att behandla någon som har identitetsskydd torde fungera men någon som fortfarande är kvar i en traumatiserande situation är säkert halvt omöjligt.
Råkade hit för Tillsammansboken som jag ska recensera. Ruskigt bra bok.
22 07 2008 at 19:42
[…] sår. Smärthantering läker sår” Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly […]