Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?
I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,
Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!
Så dom orkar att att ha spring i benen, orka leka med sina vänner. Att få vara barn bara. Så enkelt egentligen. Skänk en liten gåva just nu till Alla Hjärtans Dag och februari som är Alla Hjärtebarns månad. Eller klappa på hjärtat nedan, så får du mer information hur du kan hjälpa till.
Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.
Följ me vetja!
Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.
Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.
Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.
Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.
Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.
Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.
Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.
Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.
Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.
Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.
Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,
Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?
Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.
Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.
Tusen tack!
Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?
Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.
Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.
Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;
-Det var ju för faan bara dårar där!
Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.
Bloggvärldsbloggen Sofia harhjältarsom tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.
Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.
Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.
Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.
Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.
det går fort med alzheimer/demensen nu. Känns som jag inte hänger med, pappa ännu mindre. Efter hans andra fallolycka på kort tid eftersom han envisas trots smärtorna att ”ränna” ut på kvällarna så känner jag att trots mina rädslor att vistas där att jag har nån form av obligation till honom. Att vara där för honom. För att jag vill, som han sa till mig efter mordförsöket och besökte mig varje dag på sjukan. Men inte för att jag orkar, det är tungt nu, därför svarar jag inte på mail eller är aktiv i bloggvärlden. Bara så, jag har obligations till er också kära bloggvänner.
Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.
Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.
Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film. Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!
Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.
Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.
Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;
Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.
-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.
Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,
Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.
Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.
Väl?
Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.
Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna, jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.
Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.
I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.
Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?
Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,
postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?
Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!
Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.
Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..
Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!
Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.
Filippa kan det här, en handlingskraftig medkännande bloggerska. Bloggvän. Fick ett mysko sms häromdagen.
Du har blivit rosad;
Gå till närmaste Blommogrambutik och hämta din ros, uppge kod xxxx, och en länk till ett bifogat meddelande. Från Filippa!
Hur glad och varm blir man inte av en sådan gest? Så imorgon, på Alla Hjärtans Dag ska jag göra en Valentinare. Jag ska hämta ut min ros då! Tack så mycket.
Min andra Valentinare blir som sedvanligt upplysa blogggvärlden om att februari är alla Hjärtebarns månad. Via HjärtLungfonden och Hjärtebarnsföreningen ska vi i år samla in till fyra nya forskartjänster. Om du tycker att en ros är löjligt; sätt in den slanten på någon av dom två fonderna jag länkar till . Huxflux blev det inte så löjligt, eller hur?
Gör en Valentinare! Gör någon glad. Idag. Imorgon! NU!
Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?
Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.
Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.
I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.
Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.
Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.
Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.
Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.
Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.
Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.
– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;
När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.
Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.
Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.
Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.
VendettanBettan 