Kategoriarkiv: Jävulskap

Du kan väl inte flytta

Ut på landet och bli en rättshaverist!

 

 

Exakt så sa en person i myndighetsutövning till mig för ett tag sedan.-Varför inte det svarade jag.För här på vischan, i mitt underbara paradis; här, där jag hör vad jag tänker och kan fokusera utan distraktioner, är den rätta platsen att agera och hävda mina rättigheter som gång på gång tas ifrån mig.Ifrån oss som tydligen ”valt” att leva med kvarskrivning och sekretessmarkering.Vi behandlas ofta som vi är dom kriminella, inte faktiskt dom offer (hata ordet) vi är.Det minsta vi gjort är valt vår utsatta situation.

Är man en rättshaverist för att man hävdar sina rättigheter?Dom få som finns i myndighetsSverige. Nä, inte i min värld. Att vara påläst i Sveriges snåriga lagdjungel är en belastning för en del myndigheter. Anses som ett hot, man blir bedömd rent subjektivt attitydsmässigt. För att jag inte grinar och ber om förlåtelse, fläker upp knäskålarnas skinn och blottar mitt blod, som jag förvaltar noga eftersom det inte fanns så mycket kvar i blodbankerna efter Anna Lind till mig. Inte slickar deras fötter, och dessutom är en amazon förklädd till en vän varelse i miniformat, så kan dom inte hantera mig. Då blottar dom sina svagheter och ställer sigi försvarsställning som alla rädda personer gör. Rädda  personer är också dom farligaste. Tror dom!

Här på vischan, där jag äntligen är hemma, ger mig den kraft jag behöver för att vi som blivit drabbade av relationsvåld ska få åtnjuta dom lagar och regler som gäller. Som att Fk ska skita högaktligen i att kräva kvarskrivnas fysiska adress. Annars faller lagen 2009:400 första stycket. Sociala myndigheter ska tamefan inte ”beställa” riskanalyser från Polisen  för att man tvingats ansöka om försöjningsstöd, pga bl.a FKs jävla dribbel. Om snuten och Skatteverket sköter sitt, kräver jag att soc/särskilda insatser sköter sitt och inte ens ifrågasätter mitt skydd! Ja, du läser rätt. Så gör man i den här kommunen.Hur går särskilda behov ihp med riksnorm? Förhoppningsvis inte snart, eftersom jag begärt en inspektion/revision från Socialstyrelsen.
Det skapas lagar som vissa myndigheter anser sig inte behöva följa. Varför? Hur mycket stålar kostar det inte det? Som skulle kunna läggas på oss, vars liv aldrig blir detsamma. I mitt fall efter mordförsöket.

Rättshaverist. Pyttsan, möjligen rättsrådig. Maila mig om du har problem med Fkassan och bostadsbidrag eller tillägg när du är kvarskriven, så får du ett referensnummer att det räcker med en underskrift av hyresvärden och ett endaste kvitto på inbetalning av hyra, så är du fullt berättigad till bidragen.

För övrigt, är vädret idag som gjort för rättshaverister, hahahaaaaa. Eller plocka kantareller som dräller i bushen. Aj säger ryggen.;)

Ajöken för nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Reblogg / What´s new?

Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.

Ingenting har hänt, ingenting.

Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…

…elvetet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Skott i r….

Råttan trodde du va?
Nä, men ryggskott trodde läkarna på akuten eller njursten när jag åkte in för ganska exakt två veckor sedan.Alldeles lagom till papsens flytt skriver jag ironiskt.Jag som är så kort har ju ingen rygg att ha ont i, så jag blev överraskad av den jävelusiska smärtan.har dessutom en ganska hög smärttröskel, så att jag åker till akuten tillhör sälsyntheterna. Ja, anyway fick jag komma in till en binge ganska snabbt eftersom jag knappt kunde stå på benen, knappt ligga ner för den delen heller men då ramlar man inte. Det var som om nån slagit in en expanderspik strax nedanför skuldrorna, rätt in i ryggraden och ett bakvänt nitbältesatt runt fläskläggen ända runt till isterbuken.Aj är bara förnamnet.Passade på att få ett krampanfall och bet sönder tungan och en framtand, ska det vara nåt så ska det göras ordentligt eller hur?:/

Jaja, det blev en datormografi och inläggning på lättintensiven. I bakhuvet snurrade tankarna om pappa, hur f-n skulle flytten gå och han svarade inte i luren. Jag fick moffe och kunde äntligen däcka när smärtorna dämpades, efter ett par timmars sömndvala kom tre läkare in på rond, dom påminde om Knatte, Fnatte och Tjatte och sa att jag skulle på ultraljud och gastroskopi under dagen. Ryggsmärtan var bara ett ryggskott. Hallå sa jag, kan det verkligen vara möjligt att lumbago gör så förbannat ont? Ja blev svaret. Men dom granskade plåtarna lite till och hittade en kotkompression.

För att göra en lång story kort; så sitter jag här med en fraktur på kota nio i ryggbröstbenet antagligen pga osteoporos (benskörhet som man får när man strax fyller halvsekel och röker)och förändringar i tolvfingertarmen som det ska tas biopsi på senare och bukspottskörteln mådde inte heller så bra och tackochlov sköt papsen upp flytten så där tar vi nästa tåg!

Jag måste avsluta med nåt positivt, personalen på lättintensiven var outstanding! Ordnade cigg (sic!) eftersom man inte kan köpa det i kiosken, Dom var snabba och lyhörda, ingenting var omöjligt.dom t.om torkade rumpan när man fick göra sina behov i en toastol vid sängen, hade så ont att jag knappt kunde gå, fick rullstol först sen rullator, dessutom hade dom nästan lika sjuk humor som jag.Tusen tack till er.
Nu fokus på att bli frisk, bloggen har låg prio så God Jul och Gott nytt År önskar jag er och mig själv för den delen oxå…


Svar på tal?

Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.

Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.

Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.

Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.

Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Bowlin for paralympics?

Fan jag blir galen.

Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.

Hon  är också med  i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en  Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,

det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,