Kategoriarkiv: Funderingar

Mellan två flyttar (Från Bagbabe till Bushbabe)

Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?

I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,

Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!

Gör det ni också,

varma soliga hälsningar

Vb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det gör ont när fåglar kvittrar

Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.

Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,

budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.

Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Invisible ink and thauhgts

Idioten och innehavaren av den här bloggen är inget annat än en depraverad drömmare och drönare som underskattar sina läsare. Som tror att ni kan läsa mina kalashnikovsprutande tankar som jag bloggar med osynligt bläck. Dessutom en storlögnare som lovar runt och håller tunt.

Måtte jag bättra mig!

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Deja vú

Denzel Washington

Sitter och kollar på tv, kanal 5 visar filmen Deja vú med eminenta Denzel Washington. Skum film, men en förjävligt bra rulle. Läs handlingen här.

Tänk om det kunde gå till så i mitt liv.Inte så man skulle hittat mig död ”bara” allvarligt skadad och kunde förhindrat knivattacken av Mördarjäveln,  att man kunde ha gå tillbaka i tiden och sett vad som skulle hända och hindrat min mardröm som tyvärr är en verklighet.Inte ett manus, inte en film.

Men sorry, kolla klart på filmen nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Cancer

Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.KIMJONG_973720w

Andra skriver om , , ,


Nätblajj

Aktuellt inom bloggvärlden just nu är näthat och nätkärlek, finns en uppsjö av inlägg om du klickar på orden längst ner i mitt inlägg.
Jag skulle vilja skriva om nätblajjet däremot eller blogglarvet whatever.Det finns några blogguttryck i kommentarsfälten och inläggen som det verkar ha gått troll i!:) Ex;

Det säger mer om den personen  än om mig är ett av uttrycken jag avskyr.Att kalla kommentatorer för falska och att ha dolda agendor för att dom bloggar anonymt eller helt enkelt inte har en blogg eller site att hänvisa till är en annan grej jag blir sne på.Att blogginnehavaren inte kan läsa kommentaren för vad den är är också ett jävla sätt.Gå i taket för att den går stick i stäv med bloggarens uppfattning och framförallt, vem som skrivit kommentaren.Har man något gammalt groll med den som svarar, så måste det givetvis vara ett påhopp.Eller hur?Att kalla dom som inte delar ens uppfattning för häxor eller annat nedvärderande, alla över en kam bara!

Tagga ner bloggbabes.Note to myself aswell!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Tungt bagage

Fan,

vart jag än går, vart jag än står är hon med. Hon den där jag vill slippa. Mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
bild_30688254

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
logo

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Vad håller jag på med

Jo,

nuför tiden så Jabu`shear jag mig morgon och kväll. Går på LCHFkost och handlar gärna på Lidl. Jag har börjat använda mössa. Jag fiser i alla rum och gärna. Jag har inte rakat hugget sen dackefejden. Jag muttrar på sta´n. Jag använder rabattkuponger. Jag bryr mig inte om att mysdressen är totalt omatchad.Tröjan är blommig och byxorna randiga. Inte lika långrandig som jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli, så jag avslutar med att säga

det är härligt att vara en MEDELÅLDERS TANT soon to be a PANTERTANT

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Inte en spänn

Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;

Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!

Anonym sa…
”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.

Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!

Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.

Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.

Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”

Peter

en medmänniska sa…
”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”

Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.

”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


JobBlogg eller Blowjob?

Statistiken talar om att min blogg läser folk eller fä, eller fi?:-) på veckodagarna. Eight to fiveblogg  Under helgerna ekar det i statistikdalarna. Dessutom verkar den självgående, när det är glest mellan inläggen så kikar läsarna ändå in i en jämn ström. Tack för det! eller ska jag sluta skriva undrar man ibland? Tant Rasch och Psykbryt skriver om ett annat ämne i samma kategori; rubriksättning av bloggar, hur väl speglar blogginlägget rubriksättningen? Antar för andra gången en utmaning, det kära läsare är en bloggsensation! Bara för att jag inte direkt blev utmanad antar jag, kärringen mot strömmen you know. Dom vill veta vilka tre rubriker man själv diggar bäst, jag vänder på det och ber dig skriva en kommentar vad du tycker är mina tre bästa rubriker, dom som bäst matchar själva inlägget.

Kom igen nu! Antagligen får ni sparken från jobbet för att ni bloggar på arbetstid. Men vad gör det? Då kan du starta en bloggkarriär, trava i bloggträsket med oss andra klassens journalister och bli en bloggmurvel. Utan ära och helt fria händer att förtala och misskreditera andra, fördumma och fördöma helt gränslöst, skapa egna sanningar, konspirationsteoretisera och sist men inte minst;

Raljera över andras människors olycka.
Vad sägs om det?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Varmt och kallt fotbad

Känns som jag sitter med fossingarna i en varsin balja, den ena är ljum och lindrar, den andra baljan är iskall. Lika kall som en permafrost. Det är så förbannat lätt att fastna i den kyliga hinken. Den lindrande kallnar för fort, och jag vet inte om jag ska orka byta vatten.

Jag är så hjärtinnerligt less på att sitta här och vara värdelös. Det går inte ens inflation i värderingarna. Dom är konstanta, precis som lasterna.
Dom väger tungt just nu.

Jag vill se ljuset igen, kan någon maila mig det, så vore jag tacksam. Skicka gärna med en balja vitt. Skum.

Eller bara kanske ett fotbad skulle sitta fint.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

0331
Så här såg mitt julbord ut. Det serverades ingen skinka, den är överskattad i  min mun.Däremot hemrullade köttbullar, tror att jag aldrig fått till dom sååå bra som i år! Vidare, rödbetssallad och waldorfsallad, prinskorvsblommor (man kryssar dom i ändarna). Till det senapsstuvad brysselkål, janssons förstås, ägghalvor med majjo och räkor, enkel grönsallad, och sill till paps. På juldagen fick han sin livrätt, lutfisk med senap och kryddpepprad vitsås. Han var i heaven, jag med klädnypa på näbben under tillagning. Han fick en stor kasse med matlådor med sig hem.Jag firade en vit jul, känns gött.

Igår åkte jag till sta´n och crazy mellandagsreorna var i full gång. Hittade en del fynd, bl.a Jabu´shes presentkit för halva priset, bara för att dom ändrat designen. 175 pix för normalstorlekar på ögon, ansiktstvätt och kräm.En tjock härlig stickad tröja slank ner i shoppingvagnen också. Jag gör som min mamma brukade, köper julklappar till mig själv.

Och hur gott var det inte med en Angusburgare med chilicheesebollar på Burger King efter den shoppingrundan och julmaten?

Nu gäller det bara att klara av den värsta för min del helg på hela året, den ångestskapande Nyårsafton. Har alltid känt obehag då, kanske värre i år någonsin, för då börjar nedräkningen inför Mördarjävelns villkorliga frigivning. Fy fan säger jag bara…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Bitterljuv

Jul med pappa 2008Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Det som göms i snö

Detta inlägg dedicerar jag Alma/Heléne på Resonerar.se.Bloggaren som lärde mig och många andra bloggkonstens mysterier…ser du nu att jag länkat ordentligt Heléne? R.I.P
Hedra henne gärna genom en slant till Cancerfonden, märk talongen Heléne Almgren 12 januari  Fonus Öst adress här!Läs gärna mer i dotterns blogg Drakungen

med_din_1sp_4f1

Kommer  upp i tö, sjöng han Robban Broberg.

Här har det töat ordentligt verkar det som. Jag tror att det sitter rätt många kvinnor och barn med skyddade personuppgifter runt om i landet och biter på naglarna.Hela storyn oavsett vem som talar sanning eller ej ger i alla fall mig en fadd smak i munnen, i hela nervsystemet. Jag har noga fått uppge till Skatteverket orsaker till varför jag ansöker om ”skyddad identitet”, domar bifogats osv. Jag vill göra er uppmärksamma på att kvarskrivning och spärrmarkering inte på något sätt ger en ny identitet, i praktiken är det bara så att adressen är en förmedlingsadress för post, bostadsadressen ligger alltså kvar på den adress och församling man flyttar från. För flytta måste man göra i dessa sammanhang. Annars är det  ingen vits med det hela. Den eventuella förmedlingsadress som Skattekontoren skickar posten till, behöver alltså inte nödvändigtvis vara detsamma som bostadsadressen för den som skyddas. Och det är det dilemmat som jag tror att JK ska utreda.

Jag har lusläst Antonssons bok, men jag väljer att inte rescensera den.Det gör andra så bra.Eller dåligt. Jag bara noterar att ”Mia” är 47 och Levi ska vara 22 år äldre än henne, han är alltså 69 år vid här laget.En del äldre får sämre minne.Kan det vara så här? I ett av kapitlen när Antonsson möter ”Mia” i Stockholm, kommer sonen Mikael (vuxen ålder) in och möter upp på ett café.Där lägger han ömt armen om sin mamma. Dom verkar vara goda vänner då.Trots allt.Har det hänt något nytt som fått grollet att dra igång igen? För det är väl samma visa som dragits hela tiden?
”Mia” uppges ha pension i boken via Försäkringskassan. En del har skrivit att dom tror hon har en psykiatrisk diagnos. Det har nämnts borderline bl.a. Kan det vara orsaken till sjukpension? Ja, en massa frågor skriver jag, kommentera gärna. Vilka blaskor och journalister har ratat dessa uppgifter? Boken är så generös med uppgifter i övrigt så det är väl det minsta man kan begära att få veta.

Får en annan fundering som jag ofta tänkt på när jag läser om kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer; hur klarar dessa kvinnor att nästan per automatik skaffa sig en ny man vid sin sida? Som ”Mia”, vid henne och Antonssons första möte på releasen av Gömda hajar till när det är en manlig fotograf.-Å, nej en man, ska hon ha utbrustit.Allvarligt, hur många män har den kvinnan inte bangat med? Själv blev jag nästan asexuell efter mordförsöket, å andra sidan älskar jag män…hur nu det går ihop? Det är inte manshat, det handlar om tillit till människor, också hänsyn till andra.Jag kan inte kräva att någon ska förstå mig, jag fattar inte riktigt själv vad som hänt. Och det senaste utspelet av ”Mannen med dom mörka ögonen” gillar jag inte alls, vem fan vill frivilligt ta på sig en offerroll? Vill han verkligen bara ha rättvisa? Jag tycker det luktar stålar överallt om den här storyn, från samtliga inblandade.Usch!

markerad text är klickbar, pling pling!



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , ,


Gulligullan koko som en gök

Hoho!

Bedrövligt är förnamnet på hur sjukvården inte har behandlat Gulli. Med all avsaknad och respekt för människan står bl.a den här pajasen Svante Baehrendtz, chefsläkare på neurologen och vägrar henne ett enda litet jävla ord som skulle betyda så in i helvete mycket;

Förlåt

Nu mår Gulli bättre, är inte längre koko. Men Svante är fortfarande släkt med den forne Skansenchefen, Nils-Erik Baehrendtz. Är det bara en tillfällighet? Monkeybusiness säger jag bara…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Sitter och glor

Ut på sista sommarskvätten. Igår också, blev förvånad när jag kom hem från affären och klockan var halvsex! På kvällen. Hade gått upp tidigt vid åttarycket och hela jävla dan hade runnit iväg. Äh, får skylla på fredagens skallebank, megahuvudvärk. Tror jag fått sommarsjuka, för inte bara dan rann. Diareé idag och yrsel igår. Snurrigt värre. I affären höll jag på att bli misstänkt för snatteri. Tog flera rabattkuponger på kattmat&sand och fumlade ner i fickan, precis när en personal swishar förbi mig och stannar upp och blänger. Ser så där arrogantmisstänksam ut. – Oroa dig inte, säger jag och drar upp kupongerna och visar. Vad bra då, säger snipan. Affären ligger i ett s.k highsocietyområde, varorna är dyrare där än i andra i samma butikskedja, hela atsmosfären andas ”fint”. Och kanske jag inte passar in där, trots mina Pradabågar? Äh, jag lipar åt dom i tanken.

Men bakom dessa vardagliga kulisser pågår något annat viktigt. Jag har en del möten uppbokade angående framtiden. Kanske situationen just nu påverkar kroppen, därför reagerar med ovanstående symptom. Lyckats få tag på en samtalskontakt och det är inte via psyket. En annan mer eller mindre ideel orginasation ska hjälpa mig med en del pappersjobb, jag ska lägga krutet på terapisering och stabilisering. Bråckoperationen har skitit ner sig förstås; pga sköterskestrejken så meddelade man mig i våras att dom definitivt inte kan hålla någon vårdgaranti och jag inte pallar att vänta, så ringde jag runt och hittade ett ställe som kunde fixa ganska fort med bra rykte. Bad att remiss skulle skickas dit från den här slaktarinrättningen i början av juni. I måndags ringde jag och hörde hur det gick med remissen. – Vilken remiss sa dom. Men vá fan, trots att jag hade uppgivit adress osv, så hade inte den skickats. Inte en anteckning fanns om mitt önskemål. Toppen, förlorat två månader till. Och jag har inte råd med det nu. Tidsmässigt. Landstinget här suger.

Tidsmässigt måste jag fixa kalvfärsen som går ut imorgon, Wallenbergare med mandelpotatismos. Sockerärter till det. Skonsamt för kistan och lindrande för själen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Bullar

Andra bullar blir det här;

Inga kanelbullar framöver, inga sockerchocker i form av godispåsar från Statoil, går till OK istället. Dom har mest prylar för bilisten, på Statoil väller insulinhöjarna från hyllorna. Igårkväll, efter ett rikligt intag av sockerchocker i påse, eftersom dom inte hade det jag verkligen var sugen på, Haribos mininappar med lakritssmak, som en företagskrängare på gatan stoppade i min hand UTAN att babbla vilket famöst bolag hon reprensenterade (kanske det var Haribo?), utan bara vänligt gav mig?! så blev det litet av allt. Så´nt resulterar i ett sockervärde på 29,2. TOPP (en) not. Så idag har börjat med operation Sköta diabetesen.

Ligga på rimliga nivåer, kolla värden inför varje måltid, inte bara försöka rätta till det med nattinsulinet. Jag är en praktuppochnermänniska, men behöver inte överdriva med likadant beteende i HbAc:t.

Note till mig själv, promenera mer, äta riktig mat tre gånger om dagen, synda högst en gång i veckan (lagom), börja fundera på rökningen.

Man blir så förbannat såsig i kolan av för högt socker, som om man inte var det från början. Märkligt nog har jag sista året fått lågt blodtryck, men det är väl bra för kärlen? Dessutom har jag fått en ny trendig sockermätare, svart med tuffa gummilister och självlysande display, glädjer ett teknikfreak!

Sticker, till i fingertoppen….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,