Magganbabe har varit upp och gått; donatorn som ligger i andra ändan av korridoren har blivit ”inskjutsad” till Maggan.
Maggan har en ganska lång återhämtskap, men imorgon får hon i sin bärbara, gå in och gratta vetja http://livsglimtar.wordpresss.com, eller kolla i högerlisten efter henne!
Puss Maggan oxh Rositan för att ni finnsLäs även andra bloggares åsikter om transplantatation, njure, givare.donator, ta ställning i orgadonationregitret innan ni dör
Fan,
vart jag än går, vart jag än står är hon med. Hon den där jag vill slippa. Mig själv.
Nästan, känns det som.
Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.
Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.
Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film. Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!
Skrattar högst som skrattar sist!
Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur
Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-) Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,
Jo,
nuför tiden så Jabu`shear jag mig morgon och kväll. Går på LCHFkost och handlar gärna på Lidl. Jag har börjat använda mössa. Jag fiser i alla rum och gärna. Jag har inte rakat hugget sen dackefejden. Jag muttrar på sta´n. Jag använder rabattkuponger. Jag bryr mig inte om att mysdressen är totalt omatchad.Tröjan är blommig och byxorna randiga. Inte lika långrandig som jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli, så jag avslutar med att säga
det är härligt att vara en MEDELÅLDERS TANT soon to be a PANTERTANT
Läs även andra bloggares åsikter om medelålder, pantertanter, golden age, tillåtelse, privilegium, jabushe, kläder, rabattkupong,lchf
En snabb blick i spegeln innan jag stänger ytterdörren utifrån; idag gillar jag vad jag ser. Ögonen har en djupare färg, kinder och hy har fått en touch av mineraler på burk, glow inifrån. Jag ser en karismatisk kvinna som ler lite skälmaktigt mot sig själv, mot hela världen på väg till staden. Idag möter jag omvärldens ögonkast, utan skam eller skuld, utan oro för att ni ska se min annars så modfällda och plågade blick. Outsidern.
Jag går på trottoaren med stadiga, rytmiska steg med min följeslagare i öronen. Mr Walkman bjuder på Tityo, hon sjunger Longing for a lullabye så vackert att jag nästan gråter. Jag känner mig som en kvinnlig Moses, där jag självsäkert forsar fram, kryssar med huvudet högt mellan medmänniskorna som väjer för mig. Som om jag föser dom åt sidorna med min blotta uppenbarelse. Attityd är min klädsel. Möter en avgrundsdjup mörkbrun blick i ett vackert karaktärsfast maskulint ansikte, vi ser varandra långt innan vi passerar varandra åt varsitt håll, vi ler åt varandra utan att ens använda munnen. Det är som vi hör respektive tankar utan ett ljud. Vi håller fast blicken, vi vrider på huvudet bakåt åt varsitt håll, vill inte släppa taget; ett förtrollande möte. Men på väg till varsitt håll i livet. Vi tyckte om vad vi såg,
idag har jag känt mig magisk.
Läs även andra bloggares åsikter om självkänsla nu, magi, känslor, psykologi, kärlek, människor, möten, platonisk, attityd, medveten närvaro,
Näbben har det handlat om idag.
Ett mycket givande möte på förmiddagen. Förmodligen kommer fortsättningen att rädda mitt eller i värsta fall någons ”annans” liv. För att jag öppnade truten, tog bladet från munnen och mottagaren hörde jag vad sa och insåg behovet på ett helt underbart sätt. Lyhörd. Wowkänsla!
På kvällen ringde en blaska som jag fått i gåvoprenumeration och undrade om jag ville fortsätta få den i brevlådan. Ogratis som man säger norröver. Väntade mig att människan skulle tjafsa, så jag sa direkt nej. – det enda den duger till är att lägga under kattlådan!
Och hon, människan gav sig på en gång. Hon nästan la på luren i örat på mig. Om det var beskrivningen av blaskans användningsområde eller min ljuva sardoniska stämma förtäljer icke historien.
Godafton gott folk och världens tack för ert stöd när det blåser nordanvindar.
Läs även andra bloggares åsikter om psyke, tiga, tala, kvinnofrid, morgontidningar, media, reklam, bloggosfär
Jag har rannsakat mig själv och sista tidens händelser och möten och bla kommit fram till att vissa människor man möter har den förmågan eller talangen om du vill, att locka fram mina sämsta baksidor. Emotionella vampyrer, som inte räds vitlöksdoftande andedräkt eller symboliska träspjut som jag kastar hårt och skoningslöst in in deras hjärtan, dom är så uppfyllda av sina egon och att leva via andra som värsta vidriga parasiterna. Deras unkna själar luftar dom med sina känselspröt likt dom muterade monstren i Aliens.
Då känner jag att jag vill vara ifred, i samma andetag och tanke jag vet att jag ”valt” att träffa dessa felande länkar just för att ensamheten, övergivenheten jag tvingas leva i driver mig till vansinne och felaktiga beslut. Frånvaron av medveten närvaro; långt borta men nära är plågsamt närvarande. Det gör ont, tänker jag, såhär i schlagertider.
Livet är ibland som att sova på en spikmatta med brinnade täcke och en kudde fylld av glaskärvor
Läs även andra bloggares åsikter om möten, medveten närvaro, depression, psyke, kvarskrivning, skyddad id, ensamhet, fakir, schlager, smärta
Enda dagen den här veckan som inte är uppbokad av något möte, pillerhämtning, fastighetsvärd eller intervjuer och spaning efter den tid som flytt…och vackra tandläkare.
Då tar jag min tillflykt till soffan och vegeterar mig. Soffpotatis, det är jag! Igår kom första ”bakslaget” av detoxen, abstinensen kom ikapp med den relativt låga dos jag kommit ner på nu, då är det värst. Hjärtvolter, eftermiddagsfrossa och en trötthet trots rastlösheten. skitsvårt att hantera. Så idag på Alla hjärtans dag var det dags att lugna ner pumpen. I soffan, har jag varit nästan hela dagen. Trots att jag sov ut för första gången sen Dackefejden, slocknade jag på eftermiddagen och drömde i ett grått dvaltillstånd en av dom där övergivenhetsdrömmarna. Den komplexa drömmen, där folk kommer och stör mig fast jag känner mig ensam. Kommer inte upp till ytan, rädslan att det inte är en dröm utan att det är så när jag vaknar skrämmer mig till att ligga kvar i det vegetativa tillståndet.
Vaknar till och piggar upp abstinensen med lite java och tv-tittande. På trean sitter en familj, tjocksmockar och vräker i sig fettstinna måltider.Närbilder som äcklar av tuggande självmordsätare som smackar i sig. Yeikk. Inte en grönsak så längt ögat når, själv dricker jag citron och gurkvatten. Sköljer ner mackan fullproppad med fibrer och osötat med Becelmargarin och dömer familjen hårt, Skoningslöst tänker jag som på tiden jag jobbade extra i en korvholk; att helt enkelt neka fettona sina beställningar av kolesteroldrypande måltider. För jag är så jävla präktig så hälften vore nog, eller?
Ja, just nu, i denna medvetna stund är jag bäst. Fuck the rest! Den 4/4 ska jag vara ren från benz, nyopererad och dottern har varit här på sportlov, så jag har för att gå tillbaka till grönsakernas värld,
några morötter att se fram emot!
Läs även andra bloggares åsikter om detox, abstinens, grönsak, rfhl, livsvärk, övervikt, medveten närvaro, benz, ptsd, drömmar, vendettanbettan
Trasan, den stackars tjejen som skriker ut sin dödsångest, trasslar in sig i linorna. Vi på backen skriker CUTTA, dvs släpp loss fallskärmen och dra reserven. Men herregud, vi hade gått igenom felfunktioner tusentals gånger och lärt oss att inte tveka en sekund. Hon virvlar, tumlar runt som en fjärilslarv fäst vid sin utvecklade moder. Skärmen har delat sig i två av linorna, likt en fjäril. Mot döden rusar hon i backen, men mest minns jag hennes förtvivlade rop på hjälp och vår hjälplöshet. Däruppe kan man bara lita på en enda människa, sig själv.
Vi ser henne dala ner bakom trädtopparna utanför landningsbanan, febril aktivitet råder bland på marken också. Bilar på väg, linje till räddningtjänsten uppkopplad och planet har landat för att vi ska upp i den andra liften…The show must go on.
Vi väntade dock, för att se hur det gått för henne. Tackochlov för regnandet, hon landade i en slänt och gled i den mjuka leran ner i ett djupt dike. Oskadd nästan, några blåmärken och chockad, men levande. Vilket premiärhopp! Hon hoppade inte mer, men det gjorde jag. Och det gick ju bra,
njaaa, några braindamages har man väl att skylla på skydiveriet!
flygvapnet, practical joke, pilot, fallskärmshoppare, fritid, hobby, panikångest
När jag läser om den här piloten, som ”bara ville skoja” lite. Lite fel så kunde allt gått åt helvitta.
Kommer osökt in på min premiär som fallskärmshoppare. Många år sedan, hoppade med kalotter och falldrill, ett jävla bök att landa. Om jag minns rätt, så skulle jag hoppa i andra liften. Hade fått låna ett par kängor i storlek alldeles för stora, och tunga upptäckte jag när det började dugga och sprang lika graciöst som en klumpfotad minihippopotamus med balanssvårigheter till klubbhuset. Jag vägde väl runt 45 kilo. utrustningen (fallskärm och kängor) lika mycket. Dom fick hjälpa mig att komma upp på den tillfälliga trallen till tak över huvet.
Det slutade så småningom att regna, och det blev dags för den första liften upp med nyjästa fallskärmshoppare. Vi andra stod till att börja med förhoppningsfulla och tittar på när den lilla Cessnan lyfter.
Det börjar strålande, ett större flygplan håller på att krocka med det lilla. Vi stirrar upp mot skyn och ser ut som fågelholkar, ska vi verkligen upp sedan? Nåja, den lilla dummien kastas ur planet som inte har en dörr; den är bortmonterad för oss, vi skulle klättra ut på vingstaget och hålla i oss, vänta på hoppledarens ready, set, GO! Den första ut är en tjej som nog inte skulle valt den här branschen. Hon kliver ut på staget och gör sig beredd. Ingen höjd att prata om, kanske 8-900 meter upp, så vi ser ganska bra. Vi fattar att hon fått order om att hoppa, för hon släpper benen. Men inte armarna. Hon vrålar ångestskrik under tiden hon hänger som en trasa utefter planet som cirklar runt, runt. Att kliva in i planet igen är uteslutet av säkerhetskäl, fallskärmen kan utvecklas inne i kajutan, hon måste till varje pris hoppa. Till slut gör hon det, i ren panik kollar hon ingenting, dummien och vindstrutar existerar inte. Vi har hjärtat i halsgropen, vad ska då inte hon ha? Hoppledaren på backen försöker lugna oss som ska upp i nästa lift. Good try Bosse! (klickbart), jag kom upp, och ner.:-)
Trasan hänger som sagt och släpper armarna, eftersom hoppledaren i planet bände loss hennes händer.
Ikväll fortsätter storyn, nu ska jag se på reprisen av Let´s Dance.
Läs även andra bloggares åsikter om flygvapnet, practical joke, pilot, fallskärmshoppare, fritid, hobby, panikångest
Det är bara jag igen, efter ett låååååångt uppehåll. Man tackar för alla uppmuntrande och undrande kommentarer. *niger fint*
Framtiden stundar närmare än jag räknat med. Matematik har å andra sidan aldrig varit min starka sida. Mördarjäveln har fått utökade permissioner, snart sitter väl han väl där, det som numer definitivt var mitt hem. Med en boja runt runt ankeln, min boja runt halsen väger bly. Livet är tungt nu,
alldeles för tungt att dela med sig av, bloggmässigt. Måste fokusera och rockadera mitt liv, det är nu det gäller om jag ska orka med en morgondag till, så adios för ett tag.
Kärlek, värme och omfamningar till er alla därute, utom Erik161, har liksom aldrig gillat fega rädda män.
Mot livet, mota fan i dörren!
🙂
Så har då beslutet från JO kommit, har du inte följt min blogg kan du läsa i listen längst upp i bloggen.
Jo riktar allvarlig kritik mot anstalten Kalmar angående målsägandeinformationen. Här kan du läsa hela beslutet. Det betyder mest för mig när JO skriver att:
”Jag förutsätter att erfoderliga åtgärder vidtas, exempelvis genom utbildningsinsatser, så att en upprepning kan undvikas”.
För mig är det en personlig seger yes, men också för alla brottsoffer, i synnerhet vi kvinnor som utsatts redan för en kränkning, i mitt fall ett mordförsök. Men för alla kvinnor som fått sina banemän inom galler, att kunna lita på målsägandeinformationen från kåkarna.
Fy fan vad gott jag mår; det var värt all vånda och oro. Min paroll är att aldrig ge mig, den sista kränkningen var när jag fick kniven i kistan. Nu fick jag kraft att gå vidare med polisanmälan, tjänstefelet. För att i ena sekunden erkänna i ett yttrande till JO, att man brustit, skickar upp MJ till en semesteranläggning för långtidsdömda UTAN att meddela mig. Maklöst korkat, man leker med mitt liv. Jag lajjar inte; det är allvar nu!
Andra bloggar om: kvv, jo, målsägandeinformation, samhälle, rättsväsende, kriminalvård, målsägandeinformation, seger
Kom hem ganska sent igår kväll efter trippen till dotter och paps. Haft så trevligt, skrattat högt åt Shrek den tredje, som dottern glädjande nog äntligen vuxit ikapp och förstår den stundtals bitande ironin och budskapet. Det var många pappor där, med alldeles för små barn, som skrattade när dottern och jag skrattade! 🙂
Anyway, ska börja packa för den längre semestern, förhoppningsvis kommer jag bara hem och börjar packa lådor inför flytten som ser ut att ordna sig.
Igår kväll, såg jag i ögonvrån på tv4s nyheter ett reportage som kunde ha handlat om…..kan det vara, undrade jag i mitt stilla sinne. Och det var det! If, som fick Säkerhetsnålen och gjorde ett stipendium av den, har valt att för första gången dela ut dom 50.000 kronorna till ett par driftiga tjejer, Denise och Therese, som delar med sig av sina egna sorgliga erfarenheter av att växa upp med familjer med missbruk och psykisk sjukdom., och att helt ideelt jobba med andra unga som behöver hjälp i samma situation. Kika på intervjun med dom kloka tjejerna här.
Ett fantastisk bra val, tycker jag som känner lite ”moderskänslor” för Säkerhetsnålen.
Grattis tjejer, ni Maskrosbarn som ni hittar här!
Andra bloggar om: säkerhetsnål, maskrosbarn, samhälle, bris, ingela thalén, missbruk, psykisk sjukdom, stipendium
Fick ett telefonsamtal igår eftermiddag, när jag till sist orkade släpa mig ut. Du vet såna där dagar när det tar timmar att komma till handling. Samtalet var varmt, förstående, fullt av empati och sympati. En okänd själ värmde min. En själ som i sin yrkesroll bör ha dessa attribut, men tyvärr hittar man dom inte speciellt ofta. Hon fick mig att stå utomhus där folk passerade, trots att jag drog mig undan bakom ett sophus, för att prata ostört;
Att gråta, hon bröt spärren, muren och lät mig få släppa lite på bördan. Hon bröt den negativa trenden jag befunnit mig i ett tag.
Jag hade tur igår.
Jag har haft rätt mycket tur i livet. Tur att få en dotter, som är ljuset, som är det käraste jag vet. En dotter som hade turen att bli frisk från ett allvarligt hjärtfel. Tur att ha vänner, både gamla och nya. Jag har jobbat med arbeten som varit lärorika och roliga. Tur att ha ett hem, jag kan äta mig mätt varje dag. T.om kosta på mig att röka. Tur att ha den underbara kattvännen BusanBus. Jag har haft turen att ha kunnat resa till andra länder, vidga mina vyer, lära mig nytt. Jag har varit älskad och älskat. TurTurduvor! Jag har vunnit prylar i tävlingar, senast för några veckor sedan vann jag biobiljetter och dvdfilmer.
Idag ska turen råda, idag känner jag att det var tur att jag överlevde mordförsöket. Den vänliga själen fick mig att komma tillbaka till det som kallas livet. Idag ska det levas om! Idag är det min tur!
Andra bloggar om: överleva, vänner, tur och otur, kärlek, familj, personligt
Fick tag på ett tangentbordskit för en rimlig slant, och jädrar vad vad prinskorvarna slirar runt, snabbt går det. Tyckte att det gamla var bra, men det här bäst just nu. Muspilen far som en snorloska på skärmen. Här gäller det att se upp när man skriver kommentarer så man inte förhastar sig och skriver nåt dräpande och bara skickar iväg. Jag har en tendens att bli känslomässig; läs förbannad. Ja, just det för er nyfikna så blev det Logitechs kit s510 för den rimliga summan av 599 pix!
Vilka goda råd jag fick av er angående min debut i den mörka chokladens mysterier, tack! Tonårsmorsa blev så till sig att hon skrev ett eget inlägg och lockar med en mousse i samma smaskiga tema.
Och på tal om mörk choklad mötte jag grannen som ringt i flera dagars (veckor) tid utan att jag svarat. Anade att det handlade om -do måste hjälpa på mig, just nu har jag bara kraft att hjälpa mig själv, så jag har bara rent ut sagt skitit i att svara. Jag måste inkentinken! Från affären till hissen tjatade människan om sina problems med f-kassan, och jag förklarade att jag vet inte vad för regler eller normer som gäller, så jag kan INTE! Det hela slutade med att jag sa jag hör av mig om några dagar när jag inte är så pressad, ok?
– Men do ska bara skriva två radder, då brast det. Dängde igen hissdörren, morrade att jag ska tamejfan INGENTING, dängde igen säkerhetsdörren så hela j-a huset skakade, 5,2 på Richterskalan. Minst.
Varför kan folk inte höra vad man säger, utan att man ska behöva bli otrevlig?
Andra bloggar om: data, it, logitech, siba, respekt, hjälplöshet, temperament, choklad, tangentbord, mus, goda råd
Vad jag känner för den här tjejen. Igen mig, fast det är två helt olika historier, två helt olika brott med en gemensam nämnare. Vi har blivit utsatta för värsta tänkbara kränkning mot våra egna personer. Av någon/några vi trodde hade oss kära. Vår tillit är stukad i grunden. Tilliten till andra människor som är villkoret för att leva ett liv.
Ett liv med hedern i behåll.
Och precis som i hon beskriver i sitt öppna brev i VeckoRevyn, har jag också blivit ifrågasatt om min skuld i brottet. Ja, du läser rätt! Min skuld att någon bestämde sig för att döda mig. Med uppsåt köra in en kniv i buken fem gånger. Köra in den och vispa runt, så skadorna skulle bli precis som förövaren beskrivit många gånger innan, med all säkerhet dödliga; eftersom han hade en kärlek till sitt egen machoman. Och sin paranoida beredskap som dokumenterades i rättspsykläkarens intyg. Vapenfixerad. En jävligt farlig kombination. Läser man i rättegångsprotokollet och tror att hans vittnesmål är sanningen har man fattat fel. Viklen åtalad brottsling blåljuger inte om vad som hände? Kör sin version, speciellt när det är ett så grovt brott som renderar i många års frihetsberövande som står på spel. Han sa bl.a att jag skulle ha skrikit och gormat, pangfull, varit hotfull och sagt att jag skulle ställa till ett helvete för honom och hans exfru (!), där han för tillfället bodde. Då undrar man varför inga grannar hört något. Mordförsöket skedde på öppen gata. Och om så vore, ger det honom rätten till att döda en människa? Hur fan skulle vårt samhälle se ut om det vore så? Ett meningsutbyte med resultat att döda människor ligger till höger och vänster.
Jag fick höra redan på sjukhuset när jag vaknade efter ett par dagar, ”glada” tillrop som;
– Hon får skylla sig själv, hon är vass i näbben
– Det där har hon gjort själv för att få ett skadestånd (vem får skadestånd då?)
Osv.
Inte speciellt upplyftande. En gick så långt så att efter första rättegången, när domen från Tingsrätten kom. Tio (10) års fängelse; skrek till mig – Är du nöjd nu när du förstört en människas liv i tio år framåt? ÄR DU NÖJD NU? Det enda jag var nöjd med var att jag lyckades överleva och att jag kände en viss upprättelse. En enad tingsrätt trodde inte ett enda ord på vad MJ sagt och den tekniska bevisningen bedömde hans ord som icke trovärdiga. Det märkliga är att precis som i våldtäktsmål handlade hans försvar till stor del av min klädsel. Lite skrattretande är det. En del av rättegången handlade om skadestånd, som man förresten inte får om man anses ha provocerat fram brottet, och kostnader runt sjukhusvistelse, kläder som blev förstörda. Jag hade en gammal hipp skinnkavaj, en sån där raritet som jag hade blivit erbjuden många lusentappar för. Advokaten och jag bedömde en summa för nyinköp. Men mördarjävelns advokat hade inget att ta på när det gällde mitt vittnesmål, att sänka min trovärdighet mer än; att ifrågasätta jackans värde, är inte inte det en paradox till våldtäktsmålen där kvinnans styling är ett tungt vägande skäl till att bjuda in till brottet?
Åter till kvinnan som blev våldtagen av s.k Stureplansprofilerna. Jag skriver våldtagen för att det har konstaterats, många varma tankar till dig. Jag hoppas att du finner kraft att gå vidare. Du, precis som jag har rätt att leva ett liv utan dömanden och okunskap från människor med en mycket inskränkt syn. Men ofta, kommer tankarna. På nätterna, vad var det jag överlevde till?
Andra bloggar om: kvinnofrid, stureplansprofiler, våldtäkt, mordförsök, tingsrätt, vittnesmål, samhälle, lögner, skadestånd, domstol, kränkning, vänner
Ett viktigt uppdrag. För alla som är brottsoffer och får bristfällig information från anstalter om gärningsmäns permissioner och förflyttningar. Förhoppningsvis leder i det fallet min polisanmälan som jag undrat om den ”försvunnit” , till bättre målsägandeinformation. JO-anmälan är under granskning, fick besked om att senare i höst tar dom ett beslut om min anmälan.
Idag hörde alltså polisen av sig i den stad där den slutna anstalten vistades i angående min anmälan om tjänstefel. Mer om det kan du läsa här.
En mycket trevlig, resonabel kriminspektör ringde och förstod allvaret. Vi kom överens om att jag ska skriva ner historien så att den röda tråden kommer fram i kåkens bristfälliga hantering av målsägandeinformation. Det blev ju en ”följetong”, en prestigekamp för att jag kanske inte bär mig åt som dom förväntar sig att ett offer av grovt våld ”ska” uppföra sig. Jag gråter sällan, jag tar ingen skit som Grynet skulle säga, jag har tagit min sista kränkning iom mordförsöket. Min ledstjärna (fan vad pompöst det låter*s*) är att vi alla har skydigheter i smhället, men också en jävla massa rättigheter!
Så här ska skrivas så det ryker om det! Inte i bloggen, i Word. Precis som som det låter, orden ska flöda. Rätt ska vara rätt. Och det handlar inte bara om mig, det handlar om alla brottsoffers rätt att behandlas med respekt och värdighet.
Nu kör jag. Wow, detta var precis vad jag behövde få att få kraft igen!
Andra bloggar om: kvv, polisanmälan, jo, förhör, brottsoffer, samhälle, rättsapparaten, målsägandeinformation, kriminalitet,
 | Mitt krypin om … |
 | Vb om … |
 | gavleshotokan om … |
 | Helena Trotzenfeldt om … |
| Vb om … |
VendettanBettan 