Upprättelse / Mordförsöket

Vad jag känner för den här tjejen. Igen mig, fast det är två helt olika historier, två helt olika brott med en gemensam nämnare. Vi har blivit utsatta för värsta tänkbara kränkning mot våra egna personer. Av någon/några vi trodde hade oss kära. Vår tillit är stukad i grunden. Tilliten till andra människor som är villkoret för att leva ett liv.

Ett liv med hedern i behåll.

Och precis som i hon beskriver i sitt öppna brev i VeckoRevyn, har jag också blivit ifrågasatt om min skuld i brottet. Ja, du läser rätt! Min skuld att någon bestämde sig för att döda mig. Med uppsåt köra in en kniv i buken fem gånger. Köra in den och vispa runt, så skadorna skulle bli precis som förövaren beskrivit många gånger innan,  med all säkerhet dödliga; eftersom han hade en kärlek till sitt egen machoman. Och sin paranoida beredskap som dokumenterades i rättspsykläkarens intyg. Vapenfixerad. En jävligt farlig kombination. Läser man i rättegångsprotokollet och tror att hans vittnesmål är sanningen har man fattat fel. Viklen åtalad brottsling blåljuger inte om vad som hände? Kör sin version, speciellt när det är ett så grovt brott som renderar i många års frihetsberövande som står på spel. Han sa bl.a att jag skulle ha skrikit och gormat, pangfull, varit hotfull och sagt att jag skulle ställa till ett helvete för honom och hans exfru (!), där han för tillfället bodde. Då undrar man varför inga grannar hört något. Mordförsöket skedde på öppen gata. Och om så vore, ger det honom rätten till att döda en människa? Hur fan skulle vårt samhälle se ut om det vore så? Ett meningsutbyte med resultat att döda människor ligger till höger och vänster.

Jag fick höra redan på sjukhuset när jag vaknade efter ett par dagar, ”glada” tillrop som;
– Hon får skylla sig själv, hon är vass i näbben
– Det där har hon gjort själv för att få ett skadestånd (vem får skadestånd då?)
Osv.
Inte speciellt upplyftande. En gick så långt så att efter första rättegången, när domen från Tingsrätten kom. Tio (10) års fängelse; skrek till mig – Är du nöjd nu när du förstört en människas liv i tio år framåt? ÄR DU NÖJD NU? Det enda jag var nöjd med var att jag lyckades överleva och att jag kände en viss upprättelse. En enad tingsrätt trodde inte ett enda ord på vad MJ sagt och den tekniska bevisningen bedömde hans ord som icke trovärdiga. Det märkliga är att precis som i våldtäktsmål handlade hans försvar till stor del av min klädsel. Lite skrattretande är det. En del av rättegången handlade om skadestånd, som man förresten inte får om man anses ha provocerat fram brottet, och kostnader runt sjukhusvistelse, kläder som blev förstörda. Jag hade en gammal hipp skinnkavaj, en sån där raritet som jag hade blivit erbjuden många lusentappar för. Advokaten och jag bedömde en summa för nyinköp. Men mördarjävelns advokat hade inget att ta på när det gällde mitt vittnesmål, att sänka min trovärdighet mer än; att ifrågasätta jackans värde, är inte inte det en paradox till våldtäktsmålen där kvinnans styling är ett tungt vägande skäl till att bjuda in till brottet?

Åter till kvinnan som blev våldtagen av s.k Stureplansprofilerna. Jag skriver våldtagen för att det har konstaterats, många varma tankar till dig. Jag hoppas att du finner kraft att gå vidare. Du, precis som jag har rätt att leva ett liv utan dömanden och okunskap från människor med en mycket inskränkt syn. Men ofta, kommer tankarna. På nätterna, vad var det jag överlevde till?

Andra bloggar om: kvinnofrid, stureplansprofiler, våldtäkt, mordförsök, tingsrätt, vittnesmål, samhälle, lögner, skadestånd, domstol, kränkning, vänner