Deja vú

Denzel Washington

Sitter och kollar på tv, kanal 5 visar filmen Deja vú med eminenta Denzel Washington. Skum film, men en förjävligt bra rulle. Läs handlingen här.

Tänk om det kunde gå till så i mitt liv.Inte så man skulle hittat mig död ”bara” allvarligt skadad och kunde förhindrat knivattacken av Mördarjäveln,  att man kunde ha gå tillbaka i tiden och sett vad som skulle hända och hindrat min mardröm som tyvärr är en verklighet.Inte ett manus, inte en film.

Men sorry, kolla klart på filmen nu!

Läs även andra bloggares åsikter om film, nöje, deja vu, denzel washington, flashback, scifi

Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälte, mordförsök, civilkurage, sjukvård, trauma, kirurg, familj, kärlek,

Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, ångest, acceptans, grekland, flashbacks,

Rädslan är naken

Nästan, känns det som.

Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.

Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.

Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film.  Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!

Skrattar högst som skrattar sist!

Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

Läs även andra bloggares åsikter om kvinnofrid, mäns våld mot kvinnor, samhälle, frugivning, mordförsök, rättsväsende, rädslor, ptsd, samhälle, jurudik, kommunarrest, brott, straff,

Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna,  jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?

Läs även andra bloggares åsikter om mördare, rättsväsende, mord, mordförsök, caroline stenvall, toni allden, förlåtelse, bibeln, gömda, sanningen om gömda, mediabevakning, psykopater, flashbacks, psykologi, domstol,

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om intressant

Läs även andra bloggares åsikter om terror, härskartekniker, rättegång, mäns våld mot kvinnor, osama awad, antonsson, lögner, sanning, brottsoffer, sabra shatila, muslim, kristna, gömda, liza marklund, skandal

Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, självmord, överleva, kärlek, familj, relationer, arv, social, mordförsök, mordförsök, missbruk, alkoholism, personligt

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum

Livets teamwork

Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.

Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.

Han ville byta jobb;

Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.

Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.

Läs även andra bloggares åsikter om gaza, självmord, leva, död, överleva, psykiatri, rädsla, överdos

Oh my SOS

Någonting. Gud? Nej, Godness oxå nekande. Oh my…save my soul. Somebody. Jag själv.

Är den enda som kan rädda mig själv. Till ett liv utan rädsla, från ett liv med rädsla; ett jävla avslut på något som kallas kärlek. Har kommit nu. Nästa vecka går Mördarjäveln som du och jag, han kanske är din granne; omkring bland oss dödliga.

Villkorligt frigiven. Smaka på den.

Jag har tappat matlusten, tappat förtappat gammalt jävla liv som vaknade ur sin koma. Det är allvar nu. Aldrig förut har rädslan varit så allvarlig.

Den allvarsamma leken är över nu,

Nu måste jag plocka fram det som skrämmer mig mest. Min livsvilja, som fick mig att överleva med hjälp av läkare och blodgivare. Nu måste jag ta tillvara på mina egna intressen, nu är det jag som tycker, hugget som stucket. Hans dödsönskan.  Nu är det jag som bestämmer i mitt liv. Det liv som jag glömt, kan man be någon med överlevnadsinstinkter att komma ihåg det mest smärtsamma som finns? Den som skulle trösta mig och hjälpa mig efter min upplevelse

är den som gjort det.
En jävla Mördarjävel!

det räcker inte bara med vilja, man måste våga, visa mod även om man är så liten på  jorden. Svårare uppgift finns inte

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, mördarjävel, kvv, brott, straff, frigivning, villkorligt, ångest, livsvilja, dödshjälp, brottsoffer, medveten närvaro

I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

Så här såg mitt julbord ut. Det serverades ingen skinka, den är överskattad i  min mun.Däremot hemrullade köttbullar, tror att jag aldrig fått till dom sååå bra som i år! Vidare, rödbetssallad och waldorfsallad, prinskorvsblommor (man kryssar dom i ändarna). Till det senapsstuvad brysselkål, janssons förstås, ägghalvor med majjo och räkor, enkel grönsallad, och sill till paps. På juldagen fick han sin livrätt, lutfisk med senap och kryddpepprad vitsås. Han var i heaven, jag med klädnypa på näbben under tillagning. Han fick en stor kasse med matlådor med sig hem.Jag firade en vit jul, känns gött.

Igår åkte jag till sta´n och crazy mellandagsreorna var i full gång. Hittade en del fynd, bl.a Jabu´shes presentkit för halva priset, bara för att dom ändrat designen. 175 pix för normalstorlekar på ögon, ansiktstvätt och kräm.En tjock härlig stickad tröja slank ner i shoppingvagnen också. Jag gör som min mamma brukade, köper julklappar till mig själv.

Och hur gott var det inte med en Angusburgare med chilicheesebollar på Burger King efter den shoppingrundan och julmaten?

Nu gäller det bara att klara av den värsta för min del helg på hela året, den ångestskapande Nyårsafton. Har alltid känt obehag då, kanske värre i år någonsin, för då börjar nedräkningen inför Mördarjävelns villkorliga frigivning. Fy fan säger jag bara…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, mat, mellandagar, julklappar, rea, frosserier, familj nyår, ångest, jabushe

Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, pynt, mat, mördarjäveln, samhälle, kriminalvård, straff, brott, konsekvenserljus

Yo Bloggers

Måste väl ge mig till känna så ni inte tror att jag mulat av.

Nä, jag har gått igenom så många olika stadier efter bråckoperationen. Stadier av flashbacks från mordförsöket; samma känslor eftersom ingreppet i sig liknade då. Grinat igenom mig kvällar och morgnar med den där jävla gördeln som ska sitta på dygnet  runt nå´n vecka till; svårt att få på själv med händer som inte funkar som dom ska, blodproppssprutor med grov nål, inte som insulinnålarna. Och ont förstås! Såret såsade sig i början så jag blev livrädd för abscess.Jag fick just en så´n efter leveroperationen.
Och förra veckan, förra helgen slog tröttheten till. Bonk! Sov både länge och en stund på eftermiddagen, antagligen började den inflammation i tarmarna då som gjorde att jag fick söka akut för en vecka sedan. Började med gaser som nästan gjorde att jag kände mig som den där flygande snubben i OS/Los Angeles; flög upp med ett racerpaket på ryggen, diarré och sen var det dags att vomera. Tvärstopp! Och så överjävligt ont, Ujjj, stappade ur taxin in på akuten, där raringarna kom direkt och la mig på en bår, läkaren beordrade morfin på stuberten.

5mg senare var Vb lite lagom lullig och dom undrade säkert när jag kläckte ur mig-ro hit med en femma till så ska jag till Storstan och mörda!

Sen börja jag grina igen, jag är ju bara så hjärtinnerligt trött på Mördarjävelns konsekvenser. Ja, nu blev det inget besök av dottern på höstlovet, så jag tar biobiljetterna jag fick av rara Filippa och åker till henne och gamla paps.

här ska tankas kärlek

Läs även andra bloggares åsikter om bråckoperation, sjukvård, komplikationer, smärta, morfin, mördarjävel, sublay, nät, tarminfektion

Inget klämmigt inlägg

Kom hem i måndags kväll från kroppsverkstan, dvs sjukhuset. Så in i bombens trött och ont efter kirurgens fileande i kistan. Vaknade undrade på uppvaket flera timmar mer än vad doktorn planerat.
Efter en stund kom han med förklaringen att det blev lite mer komplicerat när dom väl öppnat buken, fler bråck och sammanväxningar, som en sladdhärva, fast med tarmar och bråcksäckar ihoptrasslade. -Jag fick gå genom fler lager ner i magen sa han. Och kände jag. Aj! Blev kvar på uppvaket tills kvällen, smärtorna och syresättningen var svåra att tampas med, för i kroppen sitter minnena, minnen jag inte kommer ihåg ifrån uppvaknandet av mordförsöket. Men kroppen kom ihåg…

Och nu sitter jag här med en korsett, känner mig som en tandkrämstub som nå´n slarvig jävel klämt ihop på mitten och skruvat åt hatten för hårt. Huvudet är fullt av gråt och sorgsenhet; för mig själv, för Helene, för Rosababe, ja t.om för Mördarjäveln som paradoxalt opererades nästan samtidigt med mig på ett helt annat sjukhus för något jag inte vet, men kräver lång eftervård, för den unga kvinnan som kom in med akuta buksmärtor och fick en mer eller mindre dödsdom som remiss till onkologen. Känns att den här klämman får ta mer plats än bloggen nu, tack för era rara och stöttande kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, bråckoperation, samhälle, cancer, avsked, öden, ptsd, smärta,

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

I farstun

Har jag stått och stampat ett bra tag nu.

I farstun till helvetet står jag och börjar känna att det brinner från båda håll, men bakdörren är förseglad av bly, så det svider i ögonen så tårarna rinner. Det är alldeles snart oåterkalleligt att stå kvar här. Vare sig jag vill eller inte måste jag börja färden i det riktiga helvetet. Ta steget ut till det fullständigt okända….glödheta. Var?

Alldeles snart börjar det riktiga helvetet ,hitintills har det bara varit generalrepetion.

Läs även andra bloggares åsikter om brottsoffer, mördarjävel, straff, rättsväsende, kvv, domar

Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: engla, pernilla, rättegång, eklund, psykologi, ptsd, flashbacks, mördare, rättsväsende, golgata, skyddad identitet, kvarskrivning, brottsoffer