Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

17 responses to “Som man ropar får man svar

  • Ingen

    Jag menade inte att lägga skuld! Tänkte inte alls så. Kände bara igen mig själv i delar av vad du skrev. Det finns ingen Dotter eller Son i mitt liv. Men grattis till din då.

    Livet tar i och för sig slut på oss alla förr eller senare. Det är bara en tidsaspekt. Jag letade bara efter ett bra sätt att föregå det hela på och blev fascinerad av att en insulinOD inte gjorde jobbet.

  • Vb

    @Ingen,
    inlägget var inte menat så, jag känner ingen skuld för din komm, tvärtemot var den genomtänkt.Mindre än man kan säga vad jag gjorde.Jag ringde ambulans, borde ha lagt den raden i bloggen, för att jag kom på min dotter.Var inte tydlig nog.

    Annars är insulin ett ypperligt självmordsredskap.Och ett säkert kort i mördarsammanhang.Om man vill och kan klara av d.vs.
    Tack för dina kommentarer, behöver nya vinklingar dessutom gillar jag raka puckar!

  • Soulsister

    Jag är glad att du ser din dotter som en anledning att leva.
    ”Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.”
    En sak kan jag efter många år inom yrket säga dig: INGET barn har det bättre utan sin förälder! (nu pratar jag undantagen med misshandel osv – ja du vet va ja menar) Så slå dessa jävla tankar ur huvet på dig själv! Om du överlevt mördarjävelns frammarsch, o lyckats kämpa dig igenom allt helvete, så ska du väl fan inte bara ge upp så där?
    Oh jag har så mkt jag skulle vilja säga, så mkt….men jag vet inte om detta är rätt forum och i vilket skick du är i för att kunna ta emot det……
    Men om du vill veta…så maila mig, för jag har en hel del att säga, en hel del!

    KRAM och jag hoppas du är på bättringsvägen

    Ps: min ilska grundar sig på omtanke, det hoppas jag lyser igenom. Ds

  • Filippa

    Ja vännen, jag vill inte heller fråga varför – för jag kan liksom inte ens börja förstå vílka känslor som bubblar runt. Men jag kan av egen erfarenhet säga att det går att leva utan sin mamma självklart men kul ? bra? enkelt ? Nej, inte alls. Oavsett vad du har för relation så saknas någon, alltid. Jag hade, som du har med Dotter, en nära relation med min mamma och även nu 7 år efter hennes död så händer det att jag lyfter telefonluren och tänker ”det här måste jag prata med mamma om”. Så nej, livet kanske blir enklare utan den personen men bättre – nej inte alls.

    Som Soulsister säger, ta bort den tanken ! Jag känner att jag måste skriva ett eget inlägg om det här tror jag….

    Som sagt, stöd – alltid – närsomhelst. Kramar // F

  • Vb

    Soulsis och Filippa,

    tack så jättemycket för era kommentarer.Jag är tillbaka på ”rätt” sida nu, se Livets Teamwork.Jag bara ville förklara dom tankar som bland annat snurrade i huvudet före insulinöverdosen.Och att det var tankarna på henne som fick mig att kalla på hjälp.

  • Ister

    Så mycket kärlek du besitter, VB! Så mycket kärlek.

    Din Dotter har tur som har dig som Mamma. Du har tur som har Henne som Dotter.

    Så mycket kärlek kan inte bara försvinna, så mycket kärlek är LIV.

  • Vb

    Och du Ingen;
    Tänk inte ens tanken ut, var rädd om dig.

  • Birgitta Alvskogen

    När man under så lång tid har levt med ett trauma som det här, är det inte alls konstigt om man tillslut inte orkar vara med längre. Att ständigt vara utsatt för sådan stark psykologisk, fysisk och känslomässig press är omänskligt. Bara en icke-människa kan klara det hela tiden.

    Men jag är så glad och tacksam för att du både har och är, en alldeles egen livlina. En livlina som förbinder dig med en annan mycket värdefull människa och som enbart finns mellan just er två och som står över all jävulskap du/ni utsätts för.

    Du är väl rädd om hennes mamma, vännen.

  • Annica

    Hej! Är tillbaka på WordPress igen och får inte riktigt till det….tyck nu inte jag är för jävla knäpp men HUR och VAR lägger man in koden från bloggportalen?

    Vet inte ens om namnet är klickbart – garderar mig….

    Tack på förhand från en blondin =)

    http://sundsvallsliv.wordpress.com/

  • Annica

    Näää det var tydligen inte klickbart – hur får man till det då…..
    *Suckar*

  • Soulsister

    Ister sa det så bra: så mkt kärlek är LIV!

    AMEN!!!

  • Rosa

    Så vackert skrivet. Och så viktigt skrivet. Tänker på min situation som är så banal i jämförelse. Men allt jag gör och tänker just nu handlar bara om mina barns välmåeende. Tänker också på dina ord som du sa att vi gett så mycket redan, satsat allt att det gör ingenting om vi går en annan väg just nu. Och det kan jag tycka du har rätt i för som sagt, det här blir banalare det gäller trots allt inte det riktiga livet utan livets levende i livet. Som jag tyckte bloggen var förut, men nu inser, att människor i bloggvärlden är så viktiga viktigare än vissa av IRL vännerna. Livet blir en geggamojja med andra ord. Ser av texten, dax att gå och lägga sig. Hoppas att du sover gott och får en lugn natt, tänker på grannarna.

  • Tvärslå

    Nej ge fanken i insulin på det där otäcka sättet, lita på mej jag VET att det kan ställa till en fruktansvärd soppa i skallen som aldrig försvinner och bara ställer till det, om inte annat.
    Du är starkare än du tror Vb, och sinar det så gör som du gjort, tänk på dottern.
    Tänker på dej.

    Lev väl

  • livsglimtar

    Konstigt det där att vi människor i mörkrets nöd ofta tappar känslan av att vi har ett värde för andra eller för den delen för oss själva. Även jag rids av den maran när jag lyssnar för mycket på mörkrets röst. Jag vet ju hur det är och ändå så blir det tvärstopp på den insikten.

    Jag förstår, gjorde något liknande i unga år .. det glider lätt över gränsen om man har otur och inte hejdar sig i tid.
    Det många ser som misslyckande ser jag som att vissa av oss har ett starkare känsloliv än andra och prövas hårdare. Livet är inte rättvist en del glider på räkmacka för det mesta men jag tror inte att jag skulle föredra ett sån liv. Det finns så mycket yta hos många och jag vill nog leva hela livet inte ett tomt liv med en glittrig yta som många verkar göra.
    Till ”Ingen” vill jag både krama om och skaka om … livet är så härligt om man bara sansar sig en stund och söker det som gör gott istället för det som tynger. Det finns val att göra hela livet, frivilliga val och det vill till att medvetandegöra de valen så att man drar sig mot ljuset och de människor som ger kraft och kärlek.
    Det var väl det som vill ut ur mig just nu när jag har läst era rader.
    Dagen bjuder gråt, regntungt väder som gjort för att deppa i men vi får väl alla tända lite ljus och förströ oss så gott vi kan tills ljuset återvänder.
    Med kärlek

  • Soulsister

    tittar mest in för att ge dig en lördagskram

  • cattasbubbla

    Tur att du gilla raka puckar Vb, eftersom jag inte har förmågan att vara speciellt smidig alla gånger.
    Din dotter skulle inte ha det bättre eller lättare utan dig, däremot skulle hon troligen för evigt undra om inte ens hon var värd att leva för. Dessutom är mamma alltid mamma, även om hon inte mår bra alla dagar, även om inte du känner dig trygg i dig själv, så är du hennes trygghet.
    Men jag förstår dig och din tankegång, och hur ”duktig” och ”bra” man än är så kan man inte bara tänka kloka perfekta tankar jämt, skillnaden mellan dig och kanske dom flesta andra är att du öppet säger att du har dessa tankar.
    Kram!

  • Ludmilla

    Jag blir starkt berörd av det du skriver. Det gör ont i magen.
    Du ska leva.
    Du är bra.
    Du behövs.

    KRAAAAM!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: