Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.
Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.
Han ville byta jobb;
Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.
Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.
Läs även andra bloggares åsikter om gaza, självmord, leva, död, överleva, psykiatri, rädsla, överdos
VendettanBettan 
15 01 2009 at 19:42
Så bra! Jag vill också att du ska leva!
Stor kram!
15 01 2009 at 19:42
Det spelar ingen roll hur många som vill att du ska leva, du måste själv vilja! Och jag är innerligt glad att du valt att ingå i läkarens team! Jag är innerligt glad att du valt livet trots att det är svårt just nu!
STORA OMHULDANDE KRAMAR från mig som har ett eget team på min psykavdelning
22 01 2009 at 19:42
Livet är förbannat segt! Det är svårt att ta sig ur. Insulinöverdos? Fungerade inte? Eller du ville egentligen inte dö kanske?
22 01 2009 at 19:42
@Ingen;
kanske inte.Kanske jag bara ville ha ett slut på min situation och när man är pressad och utan stöd så ser man inte möjligheterna.
22 01 2009 at 19:42
*pust, kämpar med stödbalkarna*
Det finns alltid stöd – inte alltid synligt men det finns.
Kramar !
22 01 2009 at 19:42
@Filippa;
Känns skönt, jag känner verkligen det.Tack
23 01 2009 at 19:42
[…] Comment! I en kommentar av ingen. […]