Kategoriarkiv: kärlek

Små hjärtan ska klappa

Så dom orkar att att ha spring i benen, orka leka med sina vänner. Att få vara barn bara. Så enkelt egentligen. Skänk en liten gåva just nu till Alla Hjärtans Dag och februari som är Alla Hjärtebarns månad. Eller klappa på hjärtat nedan, så får du mer information hur du kan hjälpa till.

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Pöss på dig Pys

Den raraste och bland dom mest käraste ”bloggtrollen” har smitit igenom grinden och lagt ner stridsyxan mot sin fiende;

Pysan vs Cancer!

Denna Jävla sjukdom som hon kämpade mot som få. Detta Jävlar anamma som hon visade har sällan bloggvärlden sett. Så nu önskar hon säkert att vi bloggare tar vid och tar ett  krafttag och via hennes egen insamling hos Cancerfonden till forskning om bröstcancer slår rekord. I veckan är det lönedags för många, kom igen nu! Citerar hennes man Stefan och sonen( som nu behöver vårt peptalk), när åskan går är Vera förbannad 🙂 annars kommer det att åska hela sommaren. Hörde ni det? Aldrig mer skulle jag önska att Grinden var obevakad,  aldrig mer skulle jag vilja behöva tänka att kan du komma tillbaka nu, om någon bloggvän som dött i cancer. Så brukar jag tänka om Alter Ego , hoppas att ni hittat varandra redan och kan langa silikonisar och ta en öl tillsammans. Vi ses Vera, och jag skänker Stefan och barnen dom varmaste tankar,

Pöss!

Psst Jack håller med dig;  Fuck you cancer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Ett fantastiskt möte

Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.

Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.

Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.

Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Vaglorupå?

Matte lajjar med Iphonen, nu funkade det!