Kategoriarkiv:

Det gör ont när fåglar kvittrar

Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.

Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,

budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.

Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Deja vú

Denzel Washington

Sitter och kollar på tv, kanal 5 visar filmen Deja vú med eminenta Denzel Washington. Skum film, men en förjävligt bra rulle. Läs handlingen här.

Tänk om det kunde gå till så i mitt liv.Inte så man skulle hittat mig död ”bara” allvarligt skadad och kunde förhindrat knivattacken av Mördarjäveln,  att man kunde ha gå tillbaka i tiden och sett vad som skulle hända och hindrat min mardröm som tyvärr är en verklighet.Inte ett manus, inte en film.

Men sorry, kolla klart på filmen nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Kris

I pappalägret,

det går fort med alzheimer/demensen nu. Känns som jag inte hänger med, pappa ännu mindre. Efter hans andra fallolycka på kort tid eftersom han envisas trots smärtorna att ”ränna” ut på kvällarna så känner jag att trots mina rädslor att vistas där att jag har nån form av obligation till honom. Att vara där för honom. För att jag vill, som han sa till mig efter mordförsöket och besökte mig varje dag på sjukan. Men inte för att jag orkar, det är tungt nu, därför svarar jag inte på mail eller är aktiv i bloggvärlden. Bara så, jag har obligations till er också kära bloggvänner.

Vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Lust

Idag är en sån där dag jag bara har lust att att langa ner ett par trosor, cigg och plånis i byxfickorna; ja passet också förstås och öppna dörren, hasa ner för trapporna utan att låsa efter mig och bara lämna allt gammalt till den som vill ha. Den som vill ha ett liv som inte blev som jag tänkte mig. Tänkte jag alls? Drömde jag ens en gång om någonting? Mer än mardrömmar.

Jag får nöja mig med att gå ut med soporna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


En dag (höna av en fjäder)

Grekland mamma&mormor 001En lördag närmare bestämt.För mig som alla andra dagar, helger har ingen speciell betydelse.Så jag har tvättat överdragen på soffan, fan nästan det bästa inköpet jag gjort!Nu återstår bara strykningen, själva kappan är ett aber.Stort och otympligt men jag är på alltskagåhumöret.Tålamodet har jag samlat på länge nu och tänkte tömma det kontot på något rationellt.

Vardagsrummet ser ut som ett hönshus.Fjädrar, dun från sittkuddarna har lagt sig över parketten när jag drog av överdragen.Får mig att minnas en resa i Grekland för länge sedan;
Jag tog en dagstripp med båt till en nästan obebodd liten ö, tror det rörde sig om 50-talet innevånare som levde på svampfiske pch under högsäsong turismen.En enda liten taverna fanns på ön, i övrigt inkentinken.Bada och äta var temat.När vi gick av den lilla skutan över spången möttes vi av en skylt.No nudes på engelska, tyska och grekiska.Jag la mig ganska nära tavernan så att jag kunde köpa något läskande utan att den blev fisljummen innan jag landat på min handduk.En tysk yppig dam kunde inte läsa eller var hon så där nonchig som bara tyskar kan vara på semester (läs dryga), la sig topless precis vid tavernan, vid balustraden och smorde in sig rikligt med sololja.Ovanför henne satt antagligen mormor eller farmor i familjen, i typisk grekmundering.Svart klänning och huvudduk, sjal.Hon glodde stint på tyskan och mumlade, gick fram till av balustraden och visade med gester att hon skulle sätta på sig bikinibehån.Tyskan kikade snabbt upp men valde att inte ”förstå”.Då knallade helt sonika grekiskan nerför den lilla trappan till stranden och tyskan, stödd på sin käpp.Då nästan hör man hur resten av strandens sollapare drar efter andan, tyskan ligger med slutna ögon och det formligen kokar på hennes hud av oljan, doften av kokos ligger som ett dis över sandkornen, luften dallrar.Mest av oss andras förväntan.Vad ska grekiskan göra?

Hon kommer fram till kokoshärden, tar med käppen upp bikinibehån som ligger bredvid tyskan.Lyfter sakta upp den och släpper den på hennes mage, samtidigt som hon snattrar svordomar på grekiska.Tyskan vaknar till liv, sätter sig upp och langar tillbaka behån på sanden.En kort och tyst maktkamp börjar mellan deras ögon.Båda ser väldigt bestämda ut men med olika mål.Den grekiska damen syns kapitulera och går mödosamt uppför trappan igen och in i huset.Vi slappnar av, tyskan skrattar lite triumferande och återgår till solandet.Utan behån.

Jag drar upp en cigg ur bagen och tänder den när jag noterar i splitvision en rörelse från huset/tavernan.Mormor är på väg ut.Hon sätter sig på den lilla pallen strax snett ovanför tyskan.Som har dragit igen korpgluggarna och ligger platt ner.Den grekiska mormodern har sällskap.Av en halshuggen kyckling, kanske den som jag åt senare?Hon stoppar ett pekfinger i munnen, väter det lite och stoppar därefter upp fingret i luften.Som en vindmätare.Flyttar lite på pallen och börjar plocka fjädrar.Som singlar snyggt ner på den sololjeindränkta tyskan.Kejsarens nya kläder?Vilken föreställning!

Om hon fick på sig behån?
Jo, iallafall vid hemfärden på eftermiddagen, såg inte skymten av henne förräns då efter den snabba påklädning och packande efter grekiskans hyss.

Har du något roligt semesterminne?På den gamla kodakbilden ser vi min mamma&mormor och kanske en grekisk mormor eller farmor!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

sapbubbla_1154873448

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , ,


Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarnajag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
bild_30688254

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
logo

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


Schhhh !

Söndag. Sabbat. Stilla.

Framförallt tyst. Ljuvliga tystnad. Stängt av tvn som brukar skramla i bakgrunden, mobil och telefon avstängda, stereon på off. Nästan ingen granne är hemma, eller så sover dom utan snarkningar. Det är tyst och jag gillar det.
Bor i ett hus med ett gruppboende, LSSlägenheter i trappen och huset mittemot. Det är mindre angenämt eftersom kommunen har stoppat in brukare med trista dubbeldiagnoser. Tror att det är s.k vuxna (obehandlade) ”bokstavsbarn” som självmedicinerar och rent ut sagt, inte är klara för den här sortens boende. Det är en ständig oro i kåken som är överjävligt lyhörd.Man ringer för skojs skull på våra ytterdörrar dag som natt när man ”springer” förbi, som barn drar dom nycklar eller liknande utefter trappräckena. Balkongen har jag fått plocka fimpar från, nyårsafton lekte dom med smällare; en kanonsmäll och rökutveckling resulterade i att pappersförpackningen (rykandes) hamnade på min balkong. Det var Fireworks från China, 1,4 kilo. Brukaren ovanför som flyttade in i somras; en heffaklump på två meter och korridortjackstjock á la 150 pannor springer fram och tillbaka. Det skallrar i rutorna och mitt huvud när han drämmer igen dörrarna i sin kvart. Speciellt ytterdörren. Varför kan unga i allmänhet inte stänga en dörr nuförtiden? Han går som om han skulle braka in genom mitt tak. Hos honom brukar hela ligan samlas. Företrädevis kvällar och nätter. Springer fram och tillbala i trappen, mellan husen finns en ”JoakimvonAnkagång” av rännandet. Basplagget träskor langar man av sig så det låter bowlinghall, om man nu orkar ta av sig alls. Som värst ca. 10 ggr i timmen. Samma med pinkerierna, låter som dom häller skurvatten i muggen och spolar med en trasig flottör med samma intervaller, och för säkerhets skull spolar man en extra gång efter besöket. Av någon outgrundlig anledning så drabbas våra källarutrymmen av inbrott, med nyckel in till själva förråden sedan maffialedaren ovan mig flyttat in. Av samma konstiga anledning så utnyttjas tomma förråd av förvaring av bildäck och cykellik. Brukarna brukar åka till Åland med personalen och bunkra ölplattor, men dom låser man in serru! Kulmen på detta problem för mig var att jag tjatat på elleverantören om mina skyhöga räkningar. Det visade sig att jag sedan inflytten för ett år sedan betalat gruppboendets el!!!

Hur i hela friden tänker kommunen när dom placerar sina brukare? Möjliggörarna för att citera sekten. Iaf att dricka sprit och ägna sig åt småkriminella tjuvtricks. Men sedan tisda´n har mina klagomål tydligen gett resultat. Det har varit en hyfsad nivå på dessa ständiga störningar. Och jag får ersättning för elen. Men det som stör mest är grannarna som inte är brukare. Dom ”normala” som gnäller. Till mig (!) angående brukarna, för i den här byn har man inget civilkurage. Gnäll gärna, men gör inget åt problemen. Låt någon annanskötadetmentaliteten.

Men idag, njuter jag bara av tystnaden.Schhh…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Smällar och klappar, Vbs Nyårskrönika

happy_new_yearDags att knyta ihop årets bloggår 2008; och jag vill dela med mig av lite personliga highlights!

Det är det bloggår som jag raderade min blogg på Aftonbladet, en befrielse. Ab med sina ständiga ”bloggkrig” och alla bekräftelsedårar som bara tävlar i vem kan skrika högst, en vuxenchatt som i alla fall jag vuxit ur. Men jag glömmer inte bort att det finns pärlor i sandlådan.

2008 är också bloggåret då det exploderade ut en massa bloggbebisar t.ex Bitterbloggen/Linda som gått från klarhet till klarhet, den ”kaxiga” fil magen som hade is i magen och klarade av att gifta sig, föda barn, flytta inom loppet av ett år. Puppelito och svamliga Eva gjorde likadant, fast ännu bättre bloggmässigt, dom båda träffades via bloggen och sitter nu i ett hus och med en lillChipp! Grattis återigen till er lycka.

Så har vi Nina och Bibbi. Som båda fick nya hjärtan på riktigt när deras egna inte orkade längre. Bloggens riktiga hjärtebrudar! Kära Njurpajen Livsglimtar som inte hann få sin väns njure får vänta till nästa års ihopknytning.

Englas mamma som bloggar om sorgen efter sin mördade dotter vill jag ge en extra eloge för att hon orkar gå vidare trots att folk anklagar henne på bloggen för än det ena och andra.Linneas mamma Ludmilla som bryter tabun i sin blogg om dotterns självmord, modigt självutlämnande.Tack.

Rosababe som fick kicken från sitt jobb för att hon bloggade om Knaschefen bl.a. Han visade sig vara en riktig Knaschef, märklig historia och ett nytt bloggfenomen.

FRA får dom initierade bloggarna skriva om, jag skrev en liten blogg hur det kan påverka oss med skyddad identitet. Och apropå det; så gungar det rejält i bloggen Monica Antonsson. Hon gick i Mia Ericssons fotspår, hon som figurerar i Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Böckerna som Antonsson och Mias anhöriga menar är en stor fet lögn. Hur kommer det att påverka oss som verkligen behöver skyddet?

Så det sorgligaste i Bloggåret 2008, bloggerskan Helené Almgren aka Alma Mater, Alter Ego Resonerar avled i cancer efter en kort tids sjukdom. Helené som generöst delade med sig av sina kunskaper i bloggeriet,inspirerade oss bloggrookies; hon bloggade in i det sista om brister i sjukvården. Helené var den första bloggare jag vågade träffa , vi gjorde en oförglömlig Helsingforstur på midsommaren 2006. En riktig vän, precis som alla andra blivit jag träffat. Ingen nämnd, ingen glömd! Personligen kan jag tycka att Helené skulle få Hederspriset postumt för sina insatser i bloggvärlden som Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungqvist utser i Det Stora Bloggpriset som instiftades i år och utser nästa år i februari. När jag läste kriterierna för både bloggpanelen och dom snäva kategorierna fick jag mig ett gott och rått skratt, dom mest inflytelserika bloggarna! Jo, jag tackar jag:-) Men en del av er har jobbat hårt för att hamna högt i bloggstatistiken så för all del, väl bekomme!

Slutligen vill jag tacka alla ni goa bloggare som oförtrutet kommenterat och tröstat mig när det varit dippar, glatts med mig när det varit lycka, ni anar inte vad det betyder för mig. Och eftersom jag inte kan nämna alla här, så plockar jag en kommentar från en av det manliga könet som värmde extra. Var é grabbarna? Myllis skriver i detta inlägg;

Du blir bara tuffare med åren. Klyscha så det bara skriker om det: Det som inte dödar dig….. Vem vill höra det? När det finns: Kram på dig och du kan luta dig mot mig om det hjälper.

Så kram på dig i allt elände som lagts till det tidigare. Men minns att jag tittar in då och då för att ta del av bördan. =)

Myllis


Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År, blog on!




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Bitterljuv

Jul med pappa 2008Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Ljus

Va vare han sa den däringa Holmer;

Jag ser ljus i tunneln!

Ser ut att ordna sig med bråckoperationen ganska snart. Slaktarna här hade ju ”glömt” att skicka mina journaler till det sjukhus jag ville operas i mitt hemlandsting, så dom var helt uppbokade tills efter jul, likadant med mitt andrahandsval. Så nu blir det undersökning och provtagning redan nästa vecka på ett sjukhus i tredje landsting. Lite trist för hade jag varit i mitt gamla landsting hade en del riktiga vänner kunnat komma och hälsa på mig. Tyckt synd om mig och kommit med massor av choklad och blommor. Haha.

Har också fått en liten slant av en vänlig fond, så jag får gå på valfri kvällskurs nu under hösten. Måste välja något som inte är så ”gymnastiskt”, det misstaget gjorde jag efter förra bråckoperationen. Lyfte och bar, för vem skulle hjälpa mig? Funderar på meditation eller någon datakurs…

Och idag tänker jag på kära Livsglimtar som har varit på transplantionscentret för sina njurar. Och jag tänker på Emma Jangestig, mamman i Arboga som förlorade sina barn och blev svårt skadad i huvudet, på både utsidan och insidan. Det senare är väl det jävligaste. Den  här planeten innehåller alldeles för många mördarjävlar!

Men tack och lov flest vänliga själar, som här på nätet, på bloggen. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,