Sitter i soffan och försöker vänja mig med ommöbleringen. Känns rätt bra, slipper ha tv:n som irriterande bakgrund när jag lyfter blicken ovanför laptopens skärm. Så djupt har jag sjunkit i internetträsket.:-) Nu tvingas jag få nackspärr om jag ska se något eventuellt intressant på dumburken, bra va?
Skämt åsido, så stämmer möbleringen. Har jobbigt nu med intryck. Orkar inte för mycket mediastimulans, därför passar Twitter mig som handsken. Snabbt, kort och oftast koncist. Tv:n går bort när jag internettar. Ska jag glutta på något som hetsar upp mig typ Criminal Minds och Thomas ”Hotch” Gibson får jag sätta mig i sköna fåtöljen och skonar nacke och rygg.Och bryta små bitar av brungräddat Leksands Minirut spetsad med en bit svart Castello, det är fredagsmys på hög nivå…för mig. Apropå fredagsmys så roar sig andra på helt annat sätt. Kommer på varför jag lämnade Abs bloggportal. Är du kvar där? Isåfall varför?
Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.
Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.
Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.
Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!
Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.
Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.
Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.
Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.
Solresor söker just nu resereportrar, jag satsar på Azorerna. Anmäl dig du också, här är reglerna;
Berätta vilket av våra resmål du helst vill resa till. Resmålen hittar du här: www.solresor.se/resa-till/
Vad går uppdraget ut på?
Om du blir vår utvalde resereporter bjuder vi dig + eventuella medresenärer på resa och boende. Du skriver resedagbok i din blogg under hela resan där du berättar om hotell, resmål, utflykter, mat, stämning etc…Vi vill även att du dokumenterar med hjälp av bilder.
Vad behöver du? En laptop, en digitalkamera och en blogg. Och ett öppet sinne! Gratis är gott.
Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.
Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.
Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.
Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.
Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.
Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.
Tusen tack!
Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?
Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.
Hon är också med i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,
det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.
Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.
Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!
Har så mycket jag vill skriva så fingrarna blöder, ja ögonen också för den delen att jag måste samla mig och stycka upp dagarna. Låter som en slaktblogg men inget kunde vara mer felaktigt. Jag känner mig glad i sinnet, det var ett tag sedan.
Återkommer; måste läsa ikapp både bloggar och blaskor. Mail också, har ni inte fått svar så vet ni snart varför. Lite förhandsinfo:
Besökt Tonårsmorsa och fixat hennes dator
Min egen stationära krashat, laptopen utlånad
Två jävla översvämningar på två veckor
Startat Twitter utan att fatta ett jota, är den nån som kan tala om hur man lägger in en snygg widget får ni gärna hjälpa mig via mail, jag hinner inte om jag ska sitta och snoka i kulisserna. (var det jag som hjälpte Tonårsmorsa med hennes dator?:)
Har precis plockat av mattallrikarna, indiskt.Onion Baji med myntasås, Rogan Josh på kyckling och naanbröd. Livet känns mumsigt nu!
En lördag närmare bestämt.För mig som alla andra dagar, helger har ingen speciell betydelse.Så jag har tvättat överdragen på soffan, fan nästan det bästa inköpet jag gjort!Nu återstår bara strykningen, själva kappan är ett aber.Stort och otympligt men jag är på alltskagåhumöret.Tålamodet har jag samlat på länge nu och tänkte tömma det kontot på något rationellt.
Vardagsrummet ser ut som ett hönshus.Fjädrar, dun från sittkuddarna har lagt sig över parketten när jag drog av överdragen.Får mig att minnas en resa i Grekland för länge sedan;
Jag tog en dagstripp med båt till en nästan obebodd liten ö, tror det rörde sig om 50-talet innevånare som levde på svampfiske pch under högsäsong turismen.En enda liten taverna fanns på ön, i övrigt inkentinken.Bada och äta var temat.När vi gick av den lilla skutan över spången möttes vi av en skylt.No nudes på engelska, tyska och grekiska.Jag la mig ganska nära tavernan så att jag kunde köpa något läskande utan att den blev fisljummen innan jag landat på min handduk.En tysk yppig dam kunde inte läsa eller var hon så där nonchig som bara tyskar kan vara på semester (läs dryga), la sig topless precis vid tavernan, vid balustraden och smorde in sig rikligt med sololja.Ovanför henne satt antagligen mormor eller farmor i familjen, i typisk grekmundering.Svart klänning och huvudduk, sjal.Hon glodde stint på tyskan och mumlade, gick fram till av balustraden och visade med gester att hon skulle sätta på sig bikinibehån.Tyskan kikade snabbt upp men valde att inte ”förstå”.Då knallade helt sonika grekiskan nerför den lilla trappan till stranden och tyskan, stödd på sin käpp.Då nästan hör man hur resten av strandens sollapare drar efter andan, tyskan ligger med slutna ögon och det formligen kokar på hennes hud av oljan, doften av kokos ligger som ett dis över sandkornen, luften dallrar.Mest av oss andras förväntan.Vad ska grekiskan göra?
Hon kommer fram till kokoshärden, tar med käppen upp bikinibehån som ligger bredvid tyskan.Lyfter sakta upp den och släpper den på hennes mage, samtidigt som hon snattrar svordomar på grekiska.Tyskan vaknar till liv, sätter sig upp och langar tillbaka behån på sanden.En kort och tyst maktkamp börjar mellan deras ögon.Båda ser väldigt bestämda ut men med olika mål.Den grekiska damen syns kapitulera och går mödosamt uppför trappan igen och in i huset.Vi slappnar av, tyskan skrattar lite triumferande och återgår till solandet.Utan behån.
Jag drar upp en cigg ur bagen och tänder den när jag noterar i splitvision en rörelse från huset/tavernan.Mormor är på väg ut.Hon sätter sig på den lilla pallen strax snett ovanför tyskan.Som har dragit igen korpgluggarna och ligger platt ner.Den grekiska mormodern har sällskap.Av en halshuggen kyckling, kanske den som jag åt senare?Hon stoppar ett pekfinger i munnen, väter det lite och stoppar därefter upp fingret i luften.Som en vindmätare.Flyttar lite på pallen och börjar plocka fjädrar.Som singlar snyggt ner på den sololjeindränkta tyskan.Kejsarens nya kläder?Vilken föreställning!
Om hon fick på sig behån?
Jo, iallafall vid hemfärden på eftermiddagen, såg inte skymten av henne förräns då efter den snabba påklädning och packande efter grekiskans hyss.
Har du något roligt semesterminne?På den gamla kodakbilden ser vi min mamma&mormor och kanske en grekisk mormor eller farmor!
Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…
Aktuellt inom bloggvärlden just nu är näthat och nätkärlek, finns en uppsjö av inlägg om du klickar på orden längst ner i mitt inlägg.
Jag skulle vilja skriva om nätblajjet däremot eller blogglarvet whatever.Det finns några blogguttryck i kommentarsfälten och inläggen som det verkar ha gått troll i!:) Ex;
Det säger mer om den personen än om mig är ett av uttrycken jag avskyr.Att kalla kommentatorer för falska och att ha dolda agendor för att dom bloggar anonymt eller helt enkelt inte har en blogg eller site att hänvisa till är en annan grej jag blir sne på.Att blogginnehavaren inte kan läsa kommentaren för vad den är är också ett jävla sätt.Gå i taket för att den går stick i stäv med bloggarens uppfattning och framförallt, vem som skrivit kommentaren.Har man något gammalt groll med den som svarar, så måste det givetvis vara ett påhopp.Eller hur?Att kalla dom som inte delar ens uppfattning för häxor eller annat nedvärderande, alla över en kam bara!
Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.
Väl?
Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.
Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarna, jag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.
Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.
I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.
Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?
Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,
postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?
Skrattar så jag pinkar på mig samtidigt som jag blir ledsen för kissens skull. Men kunde inte låta bli kopplingen! 😉 Och på tal om droger och missbruk, så ska grannarna jag skrev om här flytta! Yippie, hoppas att dom får den hjälp och stöd som dom behöver. Och att oron i kåken försvinner.
Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-) Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.
Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;
Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!
Anonym sa…
”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.
Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!
Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.
Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.
Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”
”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”
Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.
”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”
Statistiken talar om att min blogg läser folk eller fä, eller fi?:-) på veckodagarna. Eight to fiveblogg Under helgerna ekar det i statistikdalarna. Dessutom verkar den självgående, när det är glest mellan inläggen så kikar läsarna ändå in i en jämn ström. Tack för det! eller ska jag sluta skriva undrar man ibland? Tant Rasch och Psykbryt skriver om ett annat ämne i samma kategori; rubriksättning av bloggar, hur väl speglar blogginlägget rubriksättningen? Antar för andra gången en utmaning, det kära läsare är en bloggsensation! Bara för att jag inte direkt blev utmanad antar jag, kärringen mot strömmen you know. Dom vill veta vilka tre rubriker man själv diggar bäst, jag vänder på det och ber dig skriva en kommentar vad du tycker är mina tre bästa rubriker, dom som bäst matchar själva inlägget.
Kom igen nu! Antagligen får ni sparken från jobbet för att ni bloggar på arbetstid. Men vad gör det? Då kan du starta en bloggkarriär, trava i bloggträsket med oss andra klassens journalister och bli en bloggmurvel. Utan ära och helt fria händer att förtala och misskreditera andra, fördumma och fördöma helt gränslöst, skapa egna sanningar, konspirationsteoretisera och sist men inte minst;
Framförallt tyst. Ljuvliga tystnad. Stängt av tvn som brukar skramla i bakgrunden, mobil och telefon avstängda, stereon på off. Nästan ingen granne är hemma, eller så sover dom utan snarkningar. Det är tyst och jag gillar det.
Bor i ett hus med ett gruppboende, LSSlägenheter i trappen och huset mittemot. Det är mindre angenämt eftersom kommunen har stoppat in brukare med trista dubbeldiagnoser. Tror att det är s.k vuxna (obehandlade) ”bokstavsbarn” som självmedicinerar och rent ut sagt, inte är klara för den här sortens boende. Det är en ständig oro i kåken som är överjävligt lyhörd.Man ringer för skojs skull på våra ytterdörrar dag som natt när man ”springer” förbi, som barn drar dom nycklar eller liknande utefter trappräckena. Balkongen har jag fått plocka fimpar från, nyårsafton lekte dom med smällare; en kanonsmäll och rökutveckling resulterade i att pappersförpackningen (rykandes) hamnade på min balkong. Det var Fireworks från China, 1,4 kilo. Brukaren ovanför som flyttade in i somras; en heffaklump på två meter och korridortjackstjock á la 150 pannor springer fram och tillbaka. Det skallrar i rutorna och mitt huvud när han drämmer igen dörrarna i sin kvart. Speciellt ytterdörren. Varför kan unga i allmänhet inte stänga en dörr nuförtiden? Han går som om han skulle braka in genom mitt tak. Hos honom brukar hela ligan samlas. Företrädevis kvällar och nätter. Springer fram och tillbala i trappen, mellan husen finns en ”JoakimvonAnkagång” av rännandet. Basplagget träskor langar man av sig så det låter bowlinghall, om man nu orkar ta av sig alls. Som värst ca. 10 ggr i timmen. Samma med pinkerierna, låter som dom häller skurvatten i muggen och spolar med en trasig flottör med samma intervaller, och för säkerhets skull spolar man en extra gång efter besöket. Av någon outgrundlig anledning så drabbas våra källarutrymmen av inbrott, med nyckel in till själva förråden sedan maffialedaren ovan mig flyttat in. Av samma konstiga anledning så utnyttjas tomma förråd av förvaring av bildäck och cykellik. Brukarna brukar åka till Åland med personalen och bunkra ölplattor, men dom låser man in serru! Kulmen på detta problem för mig var att jag tjatat på elleverantören om mina skyhöga räkningar. Det visade sig att jag sedan inflytten för ett år sedan betalat gruppboendets el!!!
Hur i hela friden tänker kommunen när dom placerar sina brukare? Möjliggörarna för att citera sekten. Iaf att dricka sprit och ägna sig åt småkriminella tjuvtricks. Men sedan tisda´n har mina klagomål tydligen gett resultat. Det har varit en hyfsad nivå på dessa ständiga störningar. Och jag får ersättning för elen. Men det som stör mest är grannarna som inte är brukare. Dom ”normala” som gnäller. Till mig (!) angående brukarna, för i den här byn har man inget civilkurage. Gnäll gärna, men gör inget åt problemen. Låt någon annanskötadetmentaliteten.
Sitter i soffan och försöker vänja mig med ommöbleringen. Känns rätt bra, slipper ha tv:n som irriterande bakgrund när jag lyfter blicken ovanför laptopens skärm. Så djupt har jag sjunkit i internetträsket.:-) Nu tvingas jag få nackspärr om jag ska se något eventuellt intressant på dumburken, bra va?
VendettanBettan 
