Tipp tapp

Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.

Följ me vetja!

Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, nystart, bloggstart, nyår, jul, tomtar, psyke, revansch

Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om döden, pappa, familj, sorg, respekt, livet

Pöss på dig Pys

Den raraste och bland dom mest käraste ”bloggtrollen” har smitit igenom grinden och lagt ner stridsyxan mot sin fiende;

Pysan vs Cancer!

Denna Jävla sjukdom som hon kämpade mot som få. Detta Jävlar anamma som hon visade har sällan bloggvärlden sett. Så nu önskar hon säkert att vi bloggare tar vid och tar ett  krafttag och via hennes egen insamling hos Cancerfonden till forskning om bröstcancer slår rekord. I veckan är det lönedags för många, kom igen nu! Citerar hennes man Stefan och sonen( som nu behöver vårt peptalk), när åskan går är Vera förbannad 🙂 annars kommer det att åska hela sommaren. Hörde ni det? Aldrig mer skulle jag önska att Grinden var obevakad,  aldrig mer skulle jag vilja behöva tänka att kan du komma tillbaka nu, om någon bloggvän som dött i cancer. Så brukar jag tänka om Alter Ego , hoppas att ni hittat varandra redan och kan langa silikonisar och ta en öl tillsammans. Vi ses Vera, och jag skänker Stefan och barnen dom varmaste tankar,

Pöss!

Psst Jack håller med dig;  Fuck you cancer!

Läs även andra bloggares åsikter om pysans tankar, cancer, död, kämpe, bloggvänner, sorg,

Ett fantastiskt möte

Just i dag när jag verkligen kände mig låg och gick slokörad ner till samhället för att uträtta en del ärenden mötte jag solen i form av en varm människa.

Ryggen började spöka så jag spejade efter en sittplats, närmsta ställe var en busskur där det satt en kvinna med resväskor och ett par megasolbrillor.
– Hej, sa hon. Hej, svarade jag. Vad trevligt att någon hejar och pratar med en i den här byn. Hon var en mörk skönhet som bröt på spanska, så jag la till;
Det ska vara en invandrare till det! För här vågar inte ens grannarna säga hej, ännu mindre prata med varandra och för Guds skull vad du än gör le inte mot någon.

Hon skrattade och jag stämde in, sen var vi igång och bubblade som vi känt varandra hur länge som helst. Hon kom precis från Dominikanska Republiken, så lite Haitikatastrofen hann vi med också. Fråga mig inte hur hon hamnat här på väg hem till Småland, bussen kom som hon skulle med. Vi fann verkligen varandra så vi kramades och hon lämnade sitt visitkort och vill att jag hör av mig.

Och lita på att jag gör det, she made my day! Med lättare steg och huvudet högt vinkade jag av henne. Tack Maire vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om möten, invandrare, samhälle, haiti, dominikanska republiken, vänner, dialog

Blöder

Har så mycket jag vill skriva så fingrarna blöder, ja ögonen också för den delen att jag måste samla mig och stycka upp dagarna. Låter som en slaktblogg men inget kunde vara mer felaktigt. Jag känner mig glad i sinnet, det var ett tag sedan.

Återkommer; måste läsa ikapp både bloggar och blaskor. Mail också, har ni inte fått svar så vet ni snart varför. Lite förhandsinfo:

Besökt Tonårsmorsa och fixat hennes dator
Min egen stationära krashat, laptopen utlånad
Två jävla översvämningar på två veckor
Startat Twitter utan att fatta ett jota, är den nån som kan tala om hur man lägger in en snygg widget får ni gärna hjälpa mig via mail, jag hinner inte om jag ska sitta och snoka i kulisserna. (var det jag som hjälpte Tonårsmorsa med hennes dator?:)

Har precis plockat av mattallrikarna, indiskt.Onion Baji med myntasås, Rogan Josh på kyckling och naanbröd. Livet känns mumsigt nu!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggvänner, tonårsmorsa, datorer, twitter

Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, ångest, acceptans, grekland, flashbacks,

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Mjukt klonk

I brevlådan igår, kära Maggis har stickat dom finaste små tossor till mig.:-) Vackra färger och välstickade, behövs nu när jag röker på ballekongen. Det blir mindre cigg och jag avskyr rökdoften som sätter sig i stort sett allt. Därför kör jag så det ryker med skurtrasor; torkar inuti skåpen och garderober, alla målade ytor fejas av, tvättar det går som går att tvättas, vädrar kläderna på balkongen. Inte när jag röker förståss! *lipar* Langar massor av grejor jag inte behöver. Trasiga sockor bl.a! Idag kom brillorna som jag för säkerhets skull gav en poste restanteadress för leverans eftersom Skatteverket fibblar, men hur nu i hela friden det gått till så kom dom som stort brev från Skatteverket med namnet jag har på brevlådan. Helt fucking otroligt. Behövde inte legitimera ut det stora brevet tack och lov. Här har jag ringt och sprungit till postkontoret hela veckan för att få mina nästan gratisbrillor…i kuvertet låg det också en kompensation från elleverantören förutom den stora sudden jag lagt ut för någon annan. Bad om energisnåla lampor. Fick blomcheckar. Jaja, nu ska jag käka middag; Crunchy cheez doodles och Marabous mjölkchoklad med saltlakrits, smaka den. Himmelskt god. Kosten kallas AgDk, allt godis du kan tänka dig.:-)

pennan la jag där för att ni ska se vilka bautafötter jag har!Maggan klicka på bilden och läs länkadressen!:-)

Läs även andra bloggares åsikter om bloggvänner, posten, glasögon, lensway, livsglimtar, handverk, husdjur, katt, röka, städa,

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

Att göra en Valentinare

Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.

Filippa kan det här, en handlingskraftig medkännande bloggerska. Bloggvän. Fick ett mysko sms häromdagen.
Du har blivit rosad;
Gå till närmaste Blommogrambutik och hämta din ros, uppge kod xxxx, och en länk till ett bifogat meddelande. Från Filippa!

Hur glad och varm blir man inte av en sådan gest? Så imorgon, på Alla Hjärtans Dag ska jag göra en Valentinare. Jag ska hämta ut min ros då! Tack så mycket.

Min andra Valentinare blir som sedvanligt upplysa blogggvärlden om att februari är alla Hjärtebarns månad. Via HjärtLungfonden och Hjärtebarnsföreningen ska vi i år samla in till fyra  nya forskartjänster. Om du tycker att en ros är löjligt; sätt in den slanten på någon av dom två fonderna jag länkar till .  Huxflux blev det inte så löjligt, eller hur?

Gör en Valentinare! Gör någon glad. Idag. Imorgon! NU!

*ger alla bloggare en Valentinekram*

Buda på Mikaelas tröjor till förmån för Hjärtebarnsfonden

Malin Wollin tänker högt och bra

Buda på ekologiska barnkläder hos Abbes pappa till förmån för hjärtebarnen

Läs även andra bloggares åsikter om hjärta, hjärtebarnsfonden, hjärt lungfonden, valentin, alla hjärtans dag, glädje, forskning, barnkardiologi, donera, ros, blommogram, bloggvänner

Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, självmord, överleva, kärlek, familj, relationer, arv, social, mordförsök, mordförsök, missbruk, alkoholism, personligt

Smällar och klappar, Vbs Nyårskrönika

Dags att knyta ihop årets bloggår 2008; och jag vill dela med mig av lite personliga highlights!

Det är det bloggår som jag raderade min blogg på Aftonbladet, en befrielse. Ab med sina ständiga ”bloggkrig” och alla bekräftelsedårar som bara tävlar i vem kan skrika högst, en vuxenchatt som i alla fall jag vuxit ur. Men jag glömmer inte bort att det finns pärlor i sandlådan.

2008 är också bloggåret då det exploderade ut en massa bloggbebisar t.ex Bitterbloggen/Linda som gått från klarhet till klarhet, den ”kaxiga” fil magen som hade is i magen och klarade av att gifta sig, föda barn, flytta inom loppet av ett år. Puppelito och svamliga Eva gjorde likadant, fast ännu bättre bloggmässigt, dom båda träffades via bloggen och sitter nu i ett hus och med en lillChipp! Grattis återigen till er lycka.

Så har vi Nina och Bibbi. Som båda fick nya hjärtan på riktigt när deras egna inte orkade längre. Bloggens riktiga hjärtebrudar! Kära Njurpajen Livsglimtar som inte hann få sin väns njure får vänta till nästa års ihopknytning.

Englas mamma som bloggar om sorgen efter sin mördade dotter vill jag ge en extra eloge för att hon orkar gå vidare trots att folk anklagar henne på bloggen för än det ena och andra.Linneas mamma Ludmilla som bryter tabun i sin blogg om dotterns självmord, modigt självutlämnande.Tack.

Rosababe som fick kicken från sitt jobb för att hon bloggade om Knaschefen bl.a. Han visade sig vara en riktig Knaschef, märklig historia och ett nytt bloggfenomen.

FRA får dom initierade bloggarna skriva om, jag skrev en liten blogg hur det kan påverka oss med skyddad identitet. Och apropå det; så gungar det rejält i bloggen Monica Antonsson. Hon gick i Mia Ericssons fotspår, hon som figurerar i Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Böckerna som Antonsson och Mias anhöriga menar är en stor fet lögn. Hur kommer det att påverka oss som verkligen behöver skyddet?

Så det sorgligaste i Bloggåret 2008, bloggerskan Helené Almgren aka Alma Mater, Alter Ego Resonerar avled i cancer efter en kort tids sjukdom. Helené som generöst delade med sig av sina kunskaper i bloggeriet,inspirerade oss bloggrookies; hon bloggade in i det sista om brister i sjukvården. Helené var den första bloggare jag vågade träffa , vi gjorde en oförglömlig Helsingforstur på midsommaren 2006. En riktig vän, precis som alla andra blivit jag träffat. Ingen nämnd, ingen glömd! Personligen kan jag tycka att Helené skulle få Hederspriset postumt för sina insatser i bloggvärlden som Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungqvist utser i Det Stora Bloggpriset som instiftades i år och utser nästa år i februari. När jag läste kriterierna för både bloggpanelen och dom snäva kategorierna fick jag mig ett gott och rått skratt, dom mest inflytelserika bloggarna! Jo, jag tackar jag:-) Men en del av er har jobbat hårt för att hamna högt i bloggstatistiken så för all del, väl bekomme!

Slutligen vill jag tacka alla ni goa bloggare som oförtrutet kommenterat och tröstat mig när det varit dippar, glatts med mig när det varit lycka, ni anar inte vad det betyder för mig. Och eftersom jag inte kan nämna alla här, så plockar jag en kommentar från en av det manliga könet som värmde extra. Var é grabbarna? Myllis skriver i detta inlägg;

Du blir bara tuffare med åren. Klyscha så det bara skriker om det: Det som inte dödar dig….. Vem vill höra det? När det finns: Kram på dig och du kan luta dig mot mig om det hjälper.

Så kram på dig i allt elände som lagts till det tidigare. Men minns att jag tittar in då och då för att ta del av bördan. =)

Myllis

Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År, blog on!

Läs även andra bloggares åsikter om nyår, nyårsafton, nyårskrönika, vendettanbettan, englas mamma, gömda, asyl, mia eriksson, fra, liza marklund, hjärttransplantation, livsglimtar, stora bloggpriset, skyddad identitet, kommentarer, bloggosfär, cancer, alter ego, alma mater, aftonladet, bloggbebisar, happenings

Bitterljuv

Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om intressant, döden, livet, julen, gemenskap, föräldrar, barn, släkthistoria, dysfunktionell familj, bröder, adoption, lillasyster

Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, pynt, mat, mördarjäveln, samhälle, kriminalvård, straff, brott, konsekvenserljus

United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
– Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om hemtjänst, alzheimers, demens, familj, glömska, samhälle, sjukvård, intressant, pensionärer, kaos,

Ljus

Va vare han sa den däringa Holmer;

Jag ser ljus i tunneln!

Ser ut att ordna sig med bråckoperationen ganska snart. Slaktarna här hade ju ”glömt” att skicka mina journaler till det sjukhus jag ville operas i mitt hemlandsting, så dom var helt uppbokade tills efter jul, likadant med mitt andrahandsval. Så nu blir det undersökning och provtagning redan nästa vecka på ett sjukhus i tredje landsting. Lite trist för hade jag varit i mitt gamla landsting hade en del riktiga vänner kunnat komma och hälsa på mig. Tyckt synd om mig och kommit med massor av choklad och blommor. Haha.

Har också fått en liten slant av en vänlig fond, så jag får gå på valfri kvällskurs nu under hösten. Måste välja något som inte är så ”gymnastiskt”, det misstaget gjorde jag efter förra bråckoperationen. Lyfte och bar, för vem skulle hjälpa mig? Funderar på meditation eller någon datakurs…

Och idag tänker jag på kära Livsglimtar som har varit på transplantionscentret för sina njurar. Och jag tänker på Emma Jangestig, mamman i Arboga som förlorade sina barn och blev svårt skadad i huvudet, på både utsidan och insidan. Det senare är väl det jävligaste. Den  här planeten innehåller alldeles för många mördarjävlar!

Men tack och lov flest vänliga själar, som här på nätet, på bloggen. Tack!

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, bråckoperation, landsting, studieförbund, fond, njurtransplantation, arbogamorden, bloggvänner, framtid,

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

Sådärja

Diskat undan efter lunchen med Barbis igår. Hon hade ett ärende till byn, så vi slog en massa flugor i en  smäll.

Käkade god lunch (sa hon)
Fick tillbaka min cykel som vi bytte häromåret, hennes dotter fick min flickcykel (måste nå ner till pedalerna), jag fick mobiltelefon.
Mobiltelefon pajade, cykeln växte hennes dotter ur. Switch. 🙂
Följde med på hennes ärende
Ärendet var inte klart, en annan inblandad som inte fick arslet ur vagnen
Shoppade lite, kikade in i en underbar butik med aromatiska, eteriska godsaker!
Fikade på torget, en ljuvlig café lattemousse för blogginnehavaren, Barbis en halv citronpaj som hon inte rekommenderar
Tillbaka till ärendet, som till slut löste sig
Gick hem, för att få igång magen efter godsakerna, dottoren sa att det är stort inklämt bråck som måste opereras,  annars risk för tarmvred.
Vände strax tillbaka, eftersom en barnfamilj som lagt en hyrfilm på biltaket, glömde den och efter att dom kört över den och jag gick fram och plockade upp den, och såg att videobutiken låg alldeles nära, gick jag dit med den. Fan, världens scout
Fortsatte hemåt,
Glömde mjölken
Gick till macken, köpte mjölk

Men sablars vilket trist inlägg!

Jag vill ju bara säga att jag är så glad över bloggen. Har fått vänner jag antagligen inte skulle träffat annars, alla på olika nivåer.

Barbakvinna som är en nära vän, Rosa likaså, Tonårsmorsa räknar jag in där också, fast vi har mest telefonkontakt. Som härliga Livsglimtar, våra knasiga och långa samtal är så berikande. Jag har inte träffat många bloggare, men samtliga ingen nämnd och ingen glömd, är toppen. Sist men inte minst är MK back in wordpressbusiness! Tack bloggen.

Edit;
Får inte glömma att ResonerarAlma och SpiroSpero är riktiga datanördar och har hjälpt till med förklaringar och datahjälp! Världens tack!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfär, bloggvänner, vendettanbettan, barbakvinna, rosa tankar, livsglimtar, mks blogg, tacksamhet, byten,

Tog mig till

Till sta´n, dock inte i pyjamas.

Kikade in på en helt underbar antikaffär, ordning och reda, kvalitet med relativt rimliga priser. Dessutom en laidback innehavare, låg i en hängmatta utanför. Tror att kundunderlaget kunde varit bättre, han var rätt röd i plytet. Blev förälskad i en soffa med kurvor och alldeles lagom för mig att ligga och slagga på. (Halva natten, sen blir det prinsessbingen)
Köpte lite käk till mig och besöket på fredag, ska surprisa med en middag som hon bara smakat på i bloggen, blir lite fadd smak då. Fick tag i antika ostar också för en billig slant. Ostar som har bästföredatum innan imorgon, till halva priset. En vitmögelost som ska ätas just när osten håller på att sälla sig sig till dom flytande formerna, en annan rödkittsost som man nästan kunde servera i glas,

mmmm, ljuvligt gott! Det blev min middag ikväll framför tv:n kanal 9 sänder en komedi jag nästan kan stå ut med: Write and wrong (aka And she was) med elaka tjocka Kirstie Alley.

Och håll tummarna för mig imorgon, kirurgen ska berätta vad dom hittade på CT:en, hur många hål och sammanväxningar det är i kistan.

Läs även andra bloggares åsikter om antikt, ostar, mat, bloggvänner, tv, komedi, kirstie alley, operation, bråck,