Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.
Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,
budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.
Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.
Läs även andra bloggares åsikter om depression, framtid, personligt, karin boye, årstider, budskap
VendettanBettan 
13 03 2011 at 19:42
Tittar in och läser, begrundar och funderar. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Så jag lämnar endast en styrkekram efter mig och tassar tyst ut igen
14 03 2011 at 19:42
Det gör ont när knoppar brister, vännen. Jag tycker verkligen inte om varken nyår (du ska alltid lova för mycket och bryta det dan efter) eller tiden nu, innan det är riktig vår, innan det börjar spira ordentligt, när allt är skitigt, kladdigt och otrevligt. Men du har väl kommit nånstans ? Det går lite långsammare, men det gör det ibland. Skickar stora kramar.
14 03 2011 at 19:42
@Soulsis och @Filippa tack, verkligen tack för värmen av era tankar.Är det inte lite skumt att man måste vistas på Internet för att få om en virtuella kramar.Tänk om den riktiga världen funkade så.Love you babes.
14 05 2011 at 19:42
*håller om dig*
Många pussar och kramar, vännen. / Amlor
22 05 2011 at 19:42
Känner igen det där… hur jag inte ”orkade” ha roligt, hur jag inte ”orkade” att leva, bara ville sova/drömma hela tiden. Att fågelsången gör ont är ett bra tecken – visar att du lever, att du måste ut. När jag var som mest nere i min depression fick jag cipramil utskrivet. Jag tog det i tre månader. Redan efter två veckor märkte jag de första resultaten – jag gav mig ut bland folk igen. Och när jag väl tagit mig ut utanför tröskeln kom det ena efter det andra tillbaka igen. Som sagt – tre månader, mer behövdes inte. Ta vara på dig.