Du kan väl inte flytta

Ut på landet och bli en rättshaverist!

 

 

Exakt så sa en person i myndighetsutövning till mig för ett tag sedan.-Varför inte det svarade jag.För här på vischan, i mitt underbara paradis; här, där jag hör vad jag tänker och kan fokusera utan distraktioner, är den rätta platsen att agera och hävda mina rättigheter som gång på gång tas ifrån mig.Ifrån oss som tydligen ”valt” att leva med kvarskrivning och sekretessmarkering.Vi behandlas ofta som vi är dom kriminella, inte faktiskt dom offer (hata ordet) vi är.Det minsta vi gjort är valt vår utsatta situation.

Är man en rättshaverist för att man hävdar sina rättigheter?Dom få som finns i myndighetsSverige. Nä, inte i min värld. Att vara påläst i Sveriges snåriga lagdjungel är en belastning för en del myndigheter. Anses som ett hot, man blir bedömd rent subjektivt attitydsmässigt. För att jag inte grinar och ber om förlåtelse, fläker upp knäskålarnas skinn och blottar mitt blod, som jag förvaltar noga eftersom det inte fanns så mycket kvar i blodbankerna efter Anna Lind till mig. Inte slickar deras fötter, och dessutom är en amazon förklädd till en vän varelse i miniformat, så kan dom inte hantera mig. Då blottar dom sina svagheter och ställer sigi försvarsställning som alla rädda personer gör. Rädda  personer är också dom farligaste. Tror dom!

Här på vischan, där jag äntligen är hemma, ger mig den kraft jag behöver för att vi som blivit drabbade av relationsvåld ska få åtnjuta dom lagar och regler som gäller. Som att Fk ska skita högaktligen i att kräva kvarskrivnas fysiska adress. Annars faller lagen 2009:400 första stycket. Sociala myndigheter ska tamefan inte ”beställa” riskanalyser från Polisen  för att man tvingats ansöka om försöjningsstöd, pga bl.a FKs jävla dribbel. Om snuten och Skatteverket sköter sitt, kräver jag att soc/särskilda insatser sköter sitt och inte ens ifrågasätter mitt skydd! Ja, du läser rätt. Så gör man i den här kommunen.Hur går särskilda behov ihp med riksnorm? Förhoppningsvis inte snart, eftersom jag begärt en inspektion/revision från Socialstyrelsen.
Det skapas lagar som vissa myndigheter anser sig inte behöva följa. Varför? Hur mycket stålar kostar det inte det? Som skulle kunna läggas på oss, vars liv aldrig blir detsamma. I mitt fall efter mordförsöket.

Rättshaverist. Pyttsan, möjligen rättsrådig. Maila mig om du har problem med Fkassan och bostadsbidrag eller tillägg när du är kvarskriven, så får du ett referensnummer att det räcker med en underskrift av hyresvärden och ett endaste kvitto på inbetalning av hyra, så är du fullt berättigad till bidragen.

För övrigt, är vädret idag som gjort för rättshaverister, hahahaaaaa. Eller plocka kantareller som dräller i bushen. Aj säger ryggen.;)

Ajöken för nu!

Läs även andra bloggares åsikter om rättshaverist, lagar, samhälle, skyddad identitet, moral, övergrepp, relationsvåld, konsekvenser

Mellan två flyttar (Från Bagbabe till Bushbabe)

Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?

I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,

Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!

Gör det ni också,

varma soliga hälsningar

Vb

Läs även andra bloggares åsikter om lantliv, flytt, baglady, mindfulness, naturligt, förluster

Det gör ont när fåglar kvittrar

Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.

Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,

budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.

Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, framtid, personligt, karin boye, årstider, budskap

Tipp tapp

Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.

Följ me vetja!

Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, nystart, bloggstart, nyår, jul, tomtar, psyke, revansch

Deja vú

Denzel Washington

Sitter och kollar på tv, kanal 5 visar filmen Deja vú med eminenta Denzel Washington. Skum film, men en förjävligt bra rulle. Läs handlingen här.

Tänk om det kunde gå till så i mitt liv.Inte så man skulle hittat mig död ”bara” allvarligt skadad och kunde förhindrat knivattacken av Mördarjäveln,  att man kunde ha gå tillbaka i tiden och sett vad som skulle hända och hindrat min mardröm som tyvärr är en verklighet.Inte ett manus, inte en film.

Men sorry, kolla klart på filmen nu!

Läs även andra bloggares åsikter om film, nöje, deja vu, denzel washington, flashback, scifi

Reblogg / What´s new?

Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.

Ingenting har hänt, ingenting.

Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…

…elvetet!

Läs även andra bloggares åsikter om besöksförbud, Thomas Bodström, Angela Beauseng, ROKS, kvarskrivning, sekretessmarkering, skyddad id, debatt, mäns våld mot kvinnor, samhälle, rättsväsende, kvinnofrid

Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om familj, demens, syskonkärlek, alzheimer

Atlantsol

Hoppas jag på!

Solresor söker just nu resereportrar, jag satsar på Azorerna. Anmäl dig du också, här är reglerna;

Berätta vilket av våra resmål du helst vill resa till. Resmålen hittar du här:
www.solresor.se/resa-till/

Vad går uppdraget ut på?
Om du blir vår utvalde resereporter bjuder vi dig + eventuella medresenärer på resa och boende. Du skriver resedagbok i din blogg under hela resan där du berättar om hotell, resmål, utflykter, mat, stämning etc…Vi vill även att du dokumenterar med hjälp av bilder.

Vad behöver du?
En laptop, en digitalkamera och en blogg. Och ett öppet sinne! Gratis är gott.

Läs även andra bloggares åsikter om solresor, resereporter, azorerna, chans, gratis

Att möta sorg

Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.

Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,

Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?

Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.

Läs även andra bloggares åsikter om demens, alzheimer, samhälle, äldromsorg, sorg, familj

Svar på tal?

Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.

Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.

Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.

Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.

Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, suicid, överleva, skyddad identitet, samhälle, sjukvård

Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om familj, demens, alzheimers, minne, sjukvård, geriatrik, samhälle,

Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om livsglimtar, njurtransplantation, givare, donator, vän, medicin, kärlek,

Släppa taget

Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.

Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!

Läs även andra bloggares åsikter om bymentalitet, framtid, samhälle, rädslor

Rädslan är naken

Nästan, känns det som.

Mött ”döden” i vitögat.En stund sedan därför har jag klappat igen käften och raderna på bloggen.
För nästan en månad sedan gick jag vid ett av besöken hos min kära paps och dotter nästan rakt in i Mördarjävelns ”famn”.Ett ofrånkomligt möte, en rädsla jag vetat att jag varit tvungen att möta. Någon gång, helst en i en annan tid. Ett annat liv. Mitt liv som det är idag. I realtid, är dåtid. Och dom gör lika ont. En smärtfylld film som börjat som en försenad premiär. Jag minns detaljer som lekt kurragömma, men solo. Lika ont gör att bära smärtorna. Ensam är inte stark.

Han satt där på balustraden till fontänen, i sina röda arbetskläder, en flyttfirma. En flyttfirma som klingar nordiskt, hela Sverige skriker efter jobb men han som bara begått ett brott; mordförsök får lönebidrag från staten. Han satt där bredvid en av dom andra pajaserna, och skrattade. Som i en tunnel såg jag allt kristallklart, jag svär att hans leende visade hans röda blodfärgade tandkött. Som ett rovdjur, som det rovdjur han är. Skrattade var det minsta jag gjorde. Som om hela världen stannade, så fortsatte jag iskallt förbi ändå på ett avstånd av 5 meter.

Jag trodde att jag kunde bemästra livet, mitt PTSD som jag inte får hjälp med. Jag ska aldrig mer tro på något, mer än mig själv. Nu är filmen som går bakom ögonlocken 24/7 alldeles för påtaglig, jag minns detaljer jag inte ens tror på i en film.  Enda skillnaden är att det här är verklighet. Reality. Here I come.Hur var det man sa, gone, went, gone? Gone baby, gone!

Skrattar högst som skrattar sist!

Läs även andra bloggares åsikter om mord.död, liv, verklighet.mördarjävel, vendettanbettan, psyke, möte, mardrömmar, ptsd, rovdjur

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

Heja Jimmy och Next3 / Melodifestival 2009

Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!

Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.

Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..

Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!

Jimmy, 18, hedrar sin döda mamma i tv – Melodifestivalen 2009 – Expressen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, next3, alter ego, oral ventilation, cancer, död, liv, familj, jimmy, helene almgren, bloggosfären,

Vad håller jag på med

Jo,

nuför tiden så Jabu`shear jag mig morgon och kväll. Går på LCHFkost och handlar gärna på Lidl. Jag har börjat använda mössa. Jag fiser i alla rum och gärna. Jag har inte rakat hugget sen dackefejden. Jag muttrar på sta´n. Jag använder rabattkuponger. Jag bryr mig inte om att mysdressen är totalt omatchad.Tröjan är blommig och byxorna randiga. Inte lika långrandig som jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli, så jag avslutar med att säga

det är härligt att vara en MEDELÅLDERS TANT soon to be a PANTERTANT

Läs även andra bloggares åsikter om medelålder, pantertanter, golden age, tillåtelse, privilegium, jabushe, kläder, rabattkupong,lchf

Att göra en Valentinare

Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.

Filippa kan det här, en handlingskraftig medkännande bloggerska. Bloggvän. Fick ett mysko sms häromdagen.
Du har blivit rosad;
Gå till närmaste Blommogrambutik och hämta din ros, uppge kod xxxx, och en länk till ett bifogat meddelande. Från Filippa!

Hur glad och varm blir man inte av en sådan gest? Så imorgon, på Alla Hjärtans Dag ska jag göra en Valentinare. Jag ska hämta ut min ros då! Tack så mycket.

Min andra Valentinare blir som sedvanligt upplysa blogggvärlden om att februari är alla Hjärtebarns månad. Via HjärtLungfonden och Hjärtebarnsföreningen ska vi i år samla in till fyra  nya forskartjänster. Om du tycker att en ros är löjligt; sätt in den slanten på någon av dom två fonderna jag länkar till .  Huxflux blev det inte så löjligt, eller hur?

Gör en Valentinare! Gör någon glad. Idag. Imorgon! NU!

*ger alla bloggare en Valentinekram*

Buda på Mikaelas tröjor till förmån för Hjärtebarnsfonden

Malin Wollin tänker högt och bra

Buda på ekologiska barnkläder hos Abbes pappa till förmån för hjärtebarnen

Läs även andra bloggares åsikter om hjärta, hjärtebarnsfonden, hjärt lungfonden, valentin, alla hjärtans dag, glädje, forskning, barnkardiologi, donera, ros, blommogram, bloggvänner

Varmt och kallt fotbad

Känns som jag sitter med fossingarna i en varsin balja, den ena är ljum och lindrar, den andra baljan är iskall. Lika kall som en permafrost. Det är så förbannat lätt att fastna i den kyliga hinken. Den lindrande kallnar för fort, och jag vet inte om jag ska orka byta vatten.

Jag är så hjärtinnerligt less på att sitta här och vara värdelös. Det går inte ens inflation i värderingarna. Dom är konstanta, precis som lasterna.
Dom väger tungt just nu.

Jag vill se ljuset igen, kan någon maila mig det, så vore jag tacksam. Skicka gärna med en balja vitt. Skum.

Eller bara kanske ett fotbad skulle sitta fint.

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, liv, död, överleva, ptsd, ångest, intressant