Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, självmord, överleva, kärlek, familj, relationer, arv, social, mordförsök, mordförsök, missbruk, alkoholism, personligt

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum

Livets teamwork

Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.

Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.

Han ville byta jobb;

Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.

Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.

Läs även andra bloggares åsikter om gaza, självmord, leva, död, överleva, psykiatri, rädsla, överdos

Oh my SOS

Någonting. Gud? Nej, Godness oxå nekande. Oh my…save my soul. Somebody. Jag själv.

Är den enda som kan rädda mig själv. Till ett liv utan rädsla, från ett liv med rädsla; ett jävla avslut på något som kallas kärlek. Har kommit nu. Nästa vecka går Mördarjäveln som du och jag, han kanske är din granne; omkring bland oss dödliga.

Villkorligt frigiven. Smaka på den.

Jag har tappat matlusten, tappat förtappat gammalt jävla liv som vaknade ur sin koma. Det är allvar nu. Aldrig förut har rädslan varit så allvarlig.

Den allvarsamma leken är över nu,

Nu måste jag plocka fram det som skrämmer mig mest. Min livsvilja, som fick mig att överleva med hjälp av läkare och blodgivare. Nu måste jag ta tillvara på mina egna intressen, nu är det jag som tycker, hugget som stucket. Hans dödsönskan.  Nu är det jag som bestämmer i mitt liv. Det liv som jag glömt, kan man be någon med överlevnadsinstinkter att komma ihåg det mest smärtsamma som finns? Den som skulle trösta mig och hjälpa mig efter min upplevelse

är den som gjort det.
En jävla Mördarjävel!

det räcker inte bara med vilja, man måste våga, visa mod även om man är så liten på  jorden. Svårare uppgift finns inte

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, mördarjävel, kvv, brott, straff, frigivning, villkorligt, ångest, livsvilja, dödshjälp, brottsoffer, medveten närvaro

I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

Så här såg mitt julbord ut. Det serverades ingen skinka, den är överskattad i  min mun.Däremot hemrullade köttbullar, tror att jag aldrig fått till dom sååå bra som i år! Vidare, rödbetssallad och waldorfsallad, prinskorvsblommor (man kryssar dom i ändarna). Till det senapsstuvad brysselkål, janssons förstås, ägghalvor med majjo och räkor, enkel grönsallad, och sill till paps. På juldagen fick han sin livrätt, lutfisk med senap och kryddpepprad vitsås. Han var i heaven, jag med klädnypa på näbben under tillagning. Han fick en stor kasse med matlådor med sig hem.Jag firade en vit jul, känns gött.

Igår åkte jag till sta´n och crazy mellandagsreorna var i full gång. Hittade en del fynd, bl.a Jabu´shes presentkit för halva priset, bara för att dom ändrat designen. 175 pix för normalstorlekar på ögon, ansiktstvätt och kräm.En tjock härlig stickad tröja slank ner i shoppingvagnen också. Jag gör som min mamma brukade, köper julklappar till mig själv.

Och hur gott var det inte med en Angusburgare med chilicheesebollar på Burger King efter den shoppingrundan och julmaten?

Nu gäller det bara att klara av den värsta för min del helg på hela året, den ångestskapande Nyårsafton. Har alltid känt obehag då, kanske värre i år någonsin, för då börjar nedräkningen inför Mördarjävelns villkorliga frigivning. Fy fan säger jag bara…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, mat, mellandagar, julklappar, rea, frosserier, familj nyår, ångest, jabushe

Bitterljuv

Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om intressant, döden, livet, julen, gemenskap, föräldrar, barn, släkthistoria, dysfunktionell familj, bröder, adoption, lillasyster

Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, pynt, mat, mördarjäveln, samhälle, kriminalvård, straff, brott, konsekvenserljus

Μαμά Mia

Det kom en ung vacker kvinna genom ytterdörren. och med raka bestämda steg gick hon fram till mig;
Det kastanjefärgade håret svepte förbi mitt ansikte när hon sträckte sig ner och omfamnade mig. Hon bär en parfym som inte kan inte kan köpas för pengar, det är hennes rena klara sinne,  som slår igenom hela hennes väsen som doftar så ljuvligt. Som vitt linne. Oskuldsfullt. Och det är mitt privilegium.

Grattis på 14årsdagen mitt hjärta, min dotter

mamma

Edit; Bloggtiteln är på grekiska Mama Mia, dottern har ett grekiskt namn och mamma äääälskar Grekland. 🙂

familj, kärlek, värme, dotter, oskuldsfull, sinnen, födelsedag, tonåring

Live från operationssalen

Väskan är packad. Katten blir matad, lägenheten städad. Allt är klart för operation; just operation!

Imorgon är jag på väg till slaktarbänken där dom ska karva bort, nja snarare stoppa in tarmarna som sticker ut som två grapefruktar (står så i journalen) under boobsen. Torsdagmorgon sussar jag säkert gott i narkosångorna, och tänkte erbjuda er läsare ett unikt tillfälle till livetv från operationssalen.Boka biljett nu, begränsat antal, så slår jag på webcamen på min nya bärbara Toshibadarling.Maila intresse till slaktarföreningen@hotmail.com, blodiga scener garanteras.

Nä,skämt åsido, sedan hoppas jag att spåren från mordförsöket åtminstone fysiskt minskar.Vi ses på sängkanten, är jag inte där kika efter i rökrutan efter en som släpar på droppställning, morfinpump och dator.

That´s me!

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, operation, mordförsök, komplikationer, samhälle, kirurgi, hälsa

United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
– Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om hemtjänst, alzheimers, demens, familj, glömska, samhälle, sjukvård, intressant, pensionärer, kaos,

Skyddad identitet och FRA

Igår kväll fick jag ett mail från en vän M som också lever med skyddade uppgifter, kvarskrivning osv. Hon hade hittat en sajt på nätet med ett nationellt nummer till en stödtelefon för oss som lever under dom här premisserna. Jag slog en snabbplingel till Kvinnofridslinjen som sajten hänvisar till i presentationen. Jodå, dom hade numret på sin betrodda lista. Jag bad dom kika lite på uppgifterna, och ska återkomma till dom. När jag pratar med M idag, har hon ringt till det nationella numret och pratat med ”Eva” som har fått bidrag till projektet av Skatteverket, Länsstyrelsen, lokala Brottsofferjouren m.m, läs själv på sidan här.

M ställer en del frågor utan att presentera sig, bl.a vilken utbildning hon har och bakgrund. ”Eva” svarar att hon levt ett år som skyddad, och utbildningen har hon mestadels fått från nätet. Från M:s blogg. Vafan säger man?

Katastrof är förnamnet, för dom stackare som inte är så luttrade i kvarskrivningssammanhang. Katastrof för vår säkerhet. Och detta är gjort med myndigheternas goda minne och pengar. Dom myndigheter och organisationer som ska skydda oss! Läs gärna mer hos Eva- Britt Dahlström som rapporterade redan i april om den här minst sagt skumma rådgivningen och hos Marianne själv. Påminner om Paradiset i Liza Marklunds böcker, Skrämmande och förödande.

Jag ger en varningens ord för denna sajt och telefonnummer, innan det utretts ordentligt.

Här ser man alltså hur bra Mariannes blogg har varit informationsmässigt, en STOR skillnad är att hon inte har betalt! Hennes tjänster utnyttjas och belönar någon annan. Som inte besitter den kunskap som krävs för att säkerställa vår säkerhet. Det här ska ingen ansvarig få komma undan med obemärkt.

Här ser man hur viktigt det är för oss med skyddade identiteter att få lufta oss på nätet i olika former. Anonymt är förutsättningen. Men nu föreslås det bloggare ska registreras i och med FRA-lagen.

Och det har vi inte råd med! Ska vi isoleras ännu mer, ska vi bli svikna gång på gång?

Edit 5/9, Kvinnofridslinjen har tagit bort Ljuspunkten från sin betrodda lista.

Marianne har uppdaterat sin blogg med mer info HÄR.

Läs även andra bloggares åsikter om myndigheter, skyddad identitet, säkerhet, risk, samhälle, fra, bloggar, anonymitet, politik

Nyligen bloggat om FRA med länkar stulna från Rick Falkvinge (data från knuff.se): BERGTAGEN | Messerschmitt | Anna Troberg | blur | Mark Klamberg | Jens O. | scaber_nestor | Farmorgun i Norrtälje | Opassande | Ting och Tankar | Den förvånade pappan | supermamman | supermamman igen | JRLs Blogg | unt.se – Ledarloggen | Signerat Kjellberg | Hax | strötankar och sentenser | Oscar Fredriksson (c) | Mårtensson | Olofs blogg | Kanalen | Intensifier | Olofs blogg igen | Stockholm enligt Ankersjö | Mina Moderata Karameller | Christian Engström (pp) | Ledarredaktionens blogg | Uppsala-Hansen | Videosurfen | Jens O. igen | åkestam.holst | Rick Falkvinge (pp) | Anna Troberg igen | Viskningar och rop | Rick Falkvinge (pp) igen | UTRYMME | Tidningsliv | Enligt Min Humla | Bharfot | Anna Troberg #3 | Händelsehorisont | satmaran | Conjoiner | Tomas sida | Teflonminne | Idéer, tankar och reflektionerHeiti Ernits (mp) | Liberal och långsint… | scaber_nestor igen | Svensk Myndighetskontroll | Tiarafeministen Linnéa | Kommunisternas blogg | ebbe cederblad | www.webhackande.se | Mark Klamberg igen | projo’s blog | Du är vad du läser | scaber_nestor #3 | Rick Falkvinge (pp) #3 | Farmorgun i Norrtälje igen | Lakes lakonismer | Fradga | Käringen mot strömmen | Mikael Persson | A die Wundes Weblog | ProjektPåRiktigt | Björn Wadström – ettan | Enligt Min Humla igen | Messerschmitt igen | Motbilder | LordParzifal’s Woodland Journal | Conjoiner igen | Pophöger | ProjektPåRiktigt igen | Sannas Blogg | Rick Falkvinge (pp) #4 | sd mönsterås | Konvertittbloggen | Hampus Algotsson | Gunilla?s travelogue | Soundness in an unsound world | Svensk Myndighetskontroll igen | Mina Moderata Karameller igen | InkyWings Motivstämplar | Mårtensson igen | Argast Nu | Jag, Wihlman | kamferdroppar | I Cattas lilla värld | Mårtensson #3 | Huset ved bekken | Liberal och långsint… igen | regine – Devote.se | Säkerhet & Sånt | JRLs Blogg igen | Tankar i Gryningens Ljus | annie | Hax igen | Rick Falkvinge (pp) #5 | ICMPECHO | Music, Maestro, Please! | www.webhackande.se igen | apg29.com | En vanlig $vensson | Sanna Rayman | Anna Troberg #4 | Opassande igen | MSB-kommitténs blogg | Mark Klamberg #3 | JohanNorberg.Net | Lars-Ericks blogg | Motbilder igen | Kommunisternas blogg igen | Kulturbloggen | Anna Troberg #5 | Rick Falkvinge (pp) #6 | Jens O. #3 | Ledarredaktionens blogg igen | Johanna Wiström | Christian Engström (pp) igen | Intensifier igen | Sjölander | scaber_nestor #4 | Svensk Myndighetskontroll #3 | Hultins tankegång | Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum | Harning | Strutz refleXioner | Conjoiner #3 | Mårten Schultz. | scaber_nestor #5 | Kurvigheter | Opassande #3 | Dagens filosofiska tanke | Anna Troberg #6 | Jens O. #4 | Svensk Myndighetskontroll #4 | Opassande #4 | med pinner | The Glamorous Librarian | Hax #3 | Björn Wadström – ettan igen | Defective Mind | Intensifier #3 | it sucks being a girl | Fajaf Blog | Rick Falkvinge (pp) #7 | Enligt Min Humla #3 | Bloggtidningen | frendo.se | Kryptoblog | KATTKORGEN | Törnqvist tänker och tycker | Bloggtidningen igen | Mias Landliv | Conjoiner #4 | Doktor Spinn | Lars-Ericks blogg igen | Björn Wadström – ettan #3 | Cykelmygg.se | Varken Henrik Elmér eller mindre | Lakes lakonismer igen | Kommunisternas blogg #3 | projo’s blog igen | Copyriot | VendettanBettan | Drottningsylt | Jens O. #5 | ProjektPåRiktigt #3 | Mark Klamberg #4 | f.d. Patrik i Politiken) | pensionismer | Use the finger | Davids åsikter | Uppsala-Hansen igen | Arnes kommentarer | UD/RK Samhällsdebatt | Zac’s åsikter på ett fat. | Rick Falkvinge (pp) #8 | Farmorgun i Norrtälje #3 | Johan Ingerö | Maria Ferm | Hax #4 | Hax #5 | Staffan Danielsson | Kulturbloggen igen | Lennart Holmlund | projo’s blog #3 | Christian Engström (pp) #3 | Jens O. #6 | Fredskoalitionen Göteborg | Malmö MUF – Ordförande har ordet | Rick Falkvinge (pp) #9 | Stockholm enligt Ankersjö igen | A gay globetrotters views | Rick Falkvinge (pp) #10 | Harning igen | Anna Troberg #7 | Anna Troberg #8 | Alliansfritt Sverige | scaber_nestor #6 | Opassande #5 | Amina Huseins Blogg – Skyddad ID – Jagad | Harning #3 | Jens O. #7 | ebbe cederblad igen | LordParzifal’s Woodland Journal igen | Bloggen Bent | Christian Engström (pp) #4 | Anna Troberg #9 | Johanna Wiström igen | Opassande #6 | Sennbrink Konsult | UD/RK Samhällsdebatt igen | Inte så PK (Serier mot FRA) | Björn Wadström – ettan #4

Sitter och glor

Ut på sista sommarskvätten. Igår också, blev förvånad när jag kom hem från affären och klockan var halvsex! På kvällen. Hade gått upp tidigt vid åttarycket och hela jävla dan hade runnit iväg. Äh, får skylla på fredagens skallebank, megahuvudvärk. Tror jag fått sommarsjuka, för inte bara dan rann. Diareé idag och yrsel igår. Snurrigt värre. I affären höll jag på att bli misstänkt för snatteri. Tog flera rabattkuponger på kattmat&sand och fumlade ner i fickan, precis när en personal swishar förbi mig och stannar upp och blänger. Ser så där arrogantmisstänksam ut. – Oroa dig inte, säger jag och drar upp kupongerna och visar. Vad bra då, säger snipan. Affären ligger i ett s.k highsocietyområde, varorna är dyrare där än i andra i samma butikskedja, hela atsmosfären andas ”fint”. Och kanske jag inte passar in där, trots mina Pradabågar? Äh, jag lipar åt dom i tanken.

Men bakom dessa vardagliga kulisser pågår något annat viktigt. Jag har en del möten uppbokade angående framtiden. Kanske situationen just nu påverkar kroppen, därför reagerar med ovanstående symptom. Lyckats få tag på en samtalskontakt och det är inte via psyket. En annan mer eller mindre ideel orginasation ska hjälpa mig med en del pappersjobb, jag ska lägga krutet på terapisering och stabilisering. Bråckoperationen har skitit ner sig förstås; pga sköterskestrejken så meddelade man mig i våras att dom definitivt inte kan hålla någon vårdgaranti och jag inte pallar att vänta, så ringde jag runt och hittade ett ställe som kunde fixa ganska fort med bra rykte. Bad att remiss skulle skickas dit från den här slaktarinrättningen i början av juni. I måndags ringde jag och hörde hur det gick med remissen. – Vilken remiss sa dom. Men vá fan, trots att jag hade uppgivit adress osv, så hade inte den skickats. Inte en anteckning fanns om mitt önskemål. Toppen, förlorat två månader till. Och jag har inte råd med det nu. Tidsmässigt. Landstinget här suger.

Tidsmässigt måste jag fixa kalvfärsen som går ut imorgon, Wallenbergare med mandelpotatismos. Sockerärter till det. Skonsamt för kistan och lindrande för själen.

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, samhälle, vardagsbetraktelse, sommar, höst, sjukvård, kvinnofrid, snatteri, mat

Kärlek

Fick ett mail idag som gör en knäsvag och lycklig. Saxar det essentiella;

Hallå Mamma!

Tack så hemskt mycket för boken! Har läst ut den ca. 2 gånger nu, så bra var den!

Skolan börjar på Måndag. Ganska kul ändå, att få träffa alla kompisar igen som man inte sett under hela sommaren! Det ända negativa är väl läxorna och alla tråkiga lektioner!

Längtar efter att få träffa dig igen!

MÅNGA pussar och kramar från din M!

Lullar ut och lallar lyckligt……

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, familjelycka, brev, kommunikation, skolstart, lycka

Öppna respektive klappa igen

Näbben har det handlat om idag.

Ett mycket givande möte på förmiddagen. Förmodligen kommer fortsättningen att rädda mitt eller i värsta fall någons ”annans” liv. För att jag öppnade truten, tog bladet från munnen och mottagaren hörde jag vad sa och insåg behovet på ett helt underbart sätt. Lyhörd. Wowkänsla!

På kvällen ringde en blaska som jag fått i gåvoprenumeration och undrade om jag ville fortsätta få den i brevlådan. Ogratis som man säger norröver. Väntade mig att människan skulle tjafsa, så jag sa direkt nej. – det enda den duger till är att lägga under kattlådan!

Och hon, människan gav sig på en gång. Hon nästan la på luren i örat på mig. Om det var beskrivningen av blaskans användningsområde eller min ljuva sardoniska stämma förtäljer icke historien.

Godafton gott folk och världens tack för ert stöd när det blåser nordanvindar.

Läs även andra bloggares åsikter om psyke, tiga, tala, kvinnofrid, morgontidningar, media, reklam, bloggosfär

Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om villkorligt frigiven, mordförsök, brottsoffer, samhälle, psyke, fantasi, verklighet, straff, sona,

I farstun

Har jag stått och stampat ett bra tag nu.

I farstun till helvetet står jag och börjar känna att det brinner från båda håll, men bakdörren är förseglad av bly, så det svider i ögonen så tårarna rinner. Det är alldeles snart oåterkalleligt att stå kvar här. Vare sig jag vill eller inte måste jag börja färden i det riktiga helvetet. Ta steget ut till det fullständigt okända….glödheta. Var?

Alldeles snart börjar det riktiga helvetet ,hitintills har det bara varit generalrepetion.

Läs även andra bloggares åsikter om brottsoffer, mördarjävel, straff, rättsväsende, kvv, domar

Försöker värja mig

Mot vad som sägs i Mördarjäveln Eklunds rättegång. Men det går inte att låta bli att läsa. Precis som en snorunge dras jag till elden, måste fast mamma sagt åt mig att ge fan i det. Och det är hett, sveder min hjärna som redan är överhettad av flashbacks, som brinnande lava rinner minnen av min egen Golgatavandring som psykologen Björn Lagerbäck beskriver här i mitt blod och nervsystem. Beskrivningen ”oerhört smärtsamt” är en fis i rymden. Som att brinna upp inifrån, imploderingen knackar på och vill ut genom tinningarna, genom ärren som läkts. Obönhörligt.

”Tiden läker inte alla sår. Smärthantering läker sår”
Om man får hjälp med smärthantering vill säga. Som enskilt brottsoffer, där räknas anhöriga in, är det inte en självklarhet i Sverige. Tvingas man dessutom att fly och få s.k skyddad identitet är läget ännu värre. Jag har flyttat till ett annat landsting, och räknas därför som en utomlänspatient. Och kostar det landsting där jag inte är skriven i, men bor och verkar i  alldeles för många pengar. Det skickar signaler till min reptilhjärna som redan vid mordförsöket präglats av värdelöshet, jag är så värdelös att mig kan man döda, signaler som sanktionerar känslan. Men å andra sidan sa ”min” Mördarjävel att han ville inte döda mig,  bara skada. – Ni skulle bara veta hur hon är…….
Så resonerar bara allvarligt störda individer. Som Mördarjävlar utan samveten, utan empatiska känslor. Antisociala personligheter. Förfördelade personer som anse sig ha rätten att leka Gud. Må ni brinna i mörkret, för det är där ni hör hemma. Djupt ner i ett dagbrott önskar jag att ni får famla er omkring med lika störda typer som er själva, utrustade med värjor och spjut, totalt oskyddade,

som vi brottsoffer var och är. För även om ni blir dömda, får vi leva ett liv som fördömda. I det mörker som ni skulle gå i, även om det på vår himmel skymtar ljus. Jag går vidare, men ibland med två steg framåt och tre tillbaka. Och det är min enda rättighet verkar det som. Jag snuddar vid tanken om det är någon idé alls med fängelsestraff för er mördarjävlar;

Hur kan man sona ett brott som man inte menade?

Andra bloggar om: engla, pernilla, rättegång, eklund, psykologi, ptsd, flashbacks, mördare, rättsväsende, golgata, skyddad identitet, kvarskrivning, brottsoffer

Ser du och inte bara tittar?

Publicera det här

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, orangutanger, borneo, bos.sweden, se, viktigt, regnskogsskövling, palmolja, katastrof, apor, människa, hopp

Villervalla

Är det här, alldeles vimelkantig av att leva ett liv, med familj och vänner. Med mig själv som om den sista dagen vore igår. Nä, lite lugnare men ljuvliga dagar och nätter.

I någon märklig form av frihet. Fri att kunna åka var jag vill. Slippa planera, slippa dom mentala bojorna.

Till skillnad från dom, läs den som inte hade tålamod att sköta sig….som den som upprepade som ett mantra. – Jag kan vänta, jag har just tålamod;

men det är det jag har haft, jag har stått ut trots dippar och dalar. Nu är det jag som har kommandot. Nu är det jag som bevisar vem som ska ro den här båten iland. Och hur mycket barlast som släpps. Nu släpper du taget om mig med min tillåtelse. Men inte förlåtelse….

Läs även andra bloggares åsikter om leva ett liv.frihet, kvv, indragna permissioner, straff, samhälle, mordförsök,

Lodrät är detsamma som vågrät

Ligger vågrät och funderar;

Indragna permissioner. Varför? Kräket var på sin vanliga permis t.om måndagskvällen. Dit jag anlände på tisdagseftermidda´n, safe sas, eftersom ingen hörde av sig från kåken att han kom försent. Märkligt att han ställer till det, nu nästan i elfte timmen….

Kan jag verkligen inte låta bli att planera? Hur, när, var?

Fan, känner mig som en tennsoldat, i lodrätt läge, i givakt på vakt!

gillar inte läget

Läs även andra bloggares åsikter om permissioner, kvv, samhälle, känslor, rädsla, kriminalvård, villkorligt