Etikettarkiv: demens

Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Varmaste julhälsningen

Fick jag i brevlådan idag!Kära Fatou aka Tonårsmorsa skickade ett julvykort från Gambia där är varmt och skönt nu.snackat med en annan go bloggvän, Filippa i luren.Känns gott i hjärtat.
Desto mindre gott i ryggen, alla julklappspengar går åt till taxiresor,bussresor till vårdcentraler,Provtagningar och vaccinationer.Fasar för att få hosta,det räcker med en häftig sådan eller nysning för att få en kotkompression när man har osteoporos.så julen går i Jesu fotspår, lidandes.Tur att man inte är kristen, så jag svär oselsvavandes.
Hoppas ni har det bättre!

Bloggar från mobilen, jollrigt med kopiera och klistra ochdärmed länka.


Att möta sorg

Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.

Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,

Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?

Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Kris

I pappalägret,

det går fort med alzheimer/demensen nu. Känns som jag inte hänger med, pappa ännu mindre. Efter hans andra fallolycka på kort tid eftersom han envisas trots smärtorna att ”ränna” ut på kvällarna så känner jag att trots mina rädslor att vistas där att jag har nån form av obligation till honom. Att vara där för honom. För att jag vill, som han sa till mig efter mordförsöket och besökte mig varje dag på sjukan. Men inte för att jag orkar, det är tungt nu, därför svarar jag inte på mail eller är aktiv i bloggvärlden. Bara så, jag har obligations till er också kära bloggvänner.

Vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,