Etikettarkiv: demens

Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Rotlös

Det här med pappas flytt till demensboendet har tagit mer på mig än jag trodde. Oron för honom är mildrad,nu har han ju tillsyn dygnet runt och mediciner på fasta tider, likaså mat. Han slipper tänka på att släpa sig uppför alla backar med matvaror, han slipper ramla av pur trötthet och smärtor. Så är väl allting bra men;
Han trivs inte riktigt, det kommer att ta ett bra tag för honom att assimilera sig, det är en jäkla omställning för en herre på 86 år som är van att klara sig själv och dessutom är lite av en ensamvarg. Boendet i sig är toppen, nybyggt och bara 8 stycken på varje avdelning. En helt underbar föreståndare som alltid är anträffbar på mobil eller mail, sätter sig in i varje hyresgästs historia med sydamerikansk värme.

Flytten gick i två steg;
Först hämtade brorsan upp mig på vägen ner, den andre som bor ett par km ifrån pappa hade tyvärr så mycket att göra så han kunde inte ens hjälpa till med dom tunga möblerna (skriver jag förbannat ironiskt), men dyka upp och plocka grejer hade han tid med. Fan vad ledsen och förbannad jag blir. Anyway, jag packade och tvättade gardiner. Torkade och dammsög av alla möbler paps skulle ha med till kl 02.00 på natten och på morgonen efter skickade jag ner paps till fotvården, tanken var att hämta upp honom och åka direkt till nya boendet. Ja, så blev det. Brorsan hade hyrt ett släp till möblerna så det var bara att börja om från början när prylarna väl var på plats. Torka, dammsuga…..toppen för min rygg. Not! Stannade ett par dagar och installerade paps.

Sen var det bara röjning och städning av den gamla lägenheten kvar. Och allt skulle gå fort så han skulle slippa dubbla hyror.
Tror ni att mina bröder ens nämnde eller öppnade en konversation om det? Icke. Tur man känner folk som ställer upp, i fyra dagar höll vi på. Ni anar inte hur mycket prylar som pappa samlat på sig under åren. Trots att jag tycker jag rensat varje gång jag åkt dit.

Ja, nu är det klart iaf och pappa accepterar situationen mer och mer. Tid är det essentiella. Men jag känner mig rätt färdig, och rotlös. Nu har jag ingen ”naturlig” knutpunkt kvar där och här kommer jag nog aldrig känna mig hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Varmaste julhälsningen

Fick jag i brevlådan idag!Kära Fatou aka Tonårsmorsa skickade ett julvykort från Gambia där är varmt och skönt nu.snackat med en annan go bloggvän, Filippa i luren.Känns gott i hjärtat.
Desto mindre gott i ryggen, alla julklappspengar går åt till taxiresor,bussresor till vårdcentraler,Provtagningar och vaccinationer.Fasar för att få hosta,det räcker med en häftig sådan eller nysning för att få en kotkompression när man har osteoporos.så julen går i Jesu fotspår, lidandes.Tur att man inte är kristen, så jag svär oselsvavandes.
Hoppas ni har det bättre!

Bloggar från mobilen, jollrigt med kopiera och klistra ochdärmed länka.


Att möta sorg

Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.

Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,

Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?

Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Kris

I pappalägret,

det går fort med alzheimer/demensen nu. Känns som jag inte hänger med, pappa ännu mindre. Efter hans andra fallolycka på kort tid eftersom han envisas trots smärtorna att ”ränna” ut på kvällarna så känner jag att trots mina rädslor att vistas där att jag har nån form av obligation till honom. Att vara där för honom. För att jag vill, som han sa till mig efter mordförsöket och besökte mig varje dag på sjukan. Men inte för att jag orkar, det är tungt nu, därför svarar jag inte på mail eller är aktiv i bloggvärlden. Bara så, jag har obligations till er också kära bloggvänner.

Vi hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Det som göms i snö

Detta inlägg dedicerar jag Alma/Heléne på Resonerar.se.Bloggaren som lärde mig och många andra bloggkonstens mysterier…ser du nu att jag länkat ordentligt Heléne? R.I.P
Hedra henne gärna genom en slant till Cancerfonden, märk talongen Heléne Almgren 12 januari  Fonus Öst adress här!Läs gärna mer i dotterns blogg Drakungen

med_din_1sp_4f1

Kommer  upp i tö, sjöng han Robban Broberg.

Här har det töat ordentligt verkar det som. Jag tror att det sitter rätt många kvinnor och barn med skyddade personuppgifter runt om i landet och biter på naglarna.Hela storyn oavsett vem som talar sanning eller ej ger i alla fall mig en fadd smak i munnen, i hela nervsystemet. Jag har noga fått uppge till Skatteverket orsaker till varför jag ansöker om ”skyddad identitet”, domar bifogats osv. Jag vill göra er uppmärksamma på att kvarskrivning och spärrmarkering inte på något sätt ger en ny identitet, i praktiken är det bara så att adressen är en förmedlingsadress för post, bostadsadressen ligger alltså kvar på den adress och församling man flyttar från. För flytta måste man göra i dessa sammanhang. Annars är det  ingen vits med det hela. Den eventuella förmedlingsadress som Skattekontoren skickar posten till, behöver alltså inte nödvändigtvis vara detsamma som bostadsadressen för den som skyddas. Och det är det dilemmat som jag tror att JK ska utreda.

Jag har lusläst Antonssons bok, men jag väljer att inte rescensera den.Det gör andra så bra.Eller dåligt. Jag bara noterar att ”Mia” är 47 och Levi ska vara 22 år äldre än henne, han är alltså 69 år vid här laget.En del äldre får sämre minne.Kan det vara så här? I ett av kapitlen när Antonsson möter ”Mia” i Stockholm, kommer sonen Mikael (vuxen ålder) in och möter upp på ett café.Där lägger han ömt armen om sin mamma. Dom verkar vara goda vänner då.Trots allt.Har det hänt något nytt som fått grollet att dra igång igen? För det är väl samma visa som dragits hela tiden?
”Mia” uppges ha pension i boken via Försäkringskassan. En del har skrivit att dom tror hon har en psykiatrisk diagnos. Det har nämnts borderline bl.a. Kan det vara orsaken till sjukpension? Ja, en massa frågor skriver jag, kommentera gärna. Vilka blaskor och journalister har ratat dessa uppgifter? Boken är så generös med uppgifter i övrigt så det är väl det minsta man kan begära att få veta.

Får en annan fundering som jag ofta tänkt på när jag läser om kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer; hur klarar dessa kvinnor att nästan per automatik skaffa sig en ny man vid sin sida? Som ”Mia”, vid henne och Antonssons första möte på releasen av Gömda hajar till när det är en manlig fotograf.-Å, nej en man, ska hon ha utbrustit.Allvarligt, hur många män har den kvinnan inte bangat med? Själv blev jag nästan asexuell efter mordförsöket, å andra sidan älskar jag män…hur nu det går ihop? Det är inte manshat, det handlar om tillit till människor, också hänsyn till andra.Jag kan inte kräva att någon ska förstå mig, jag fattar inte riktigt själv vad som hänt. Och det senaste utspelet av ”Mannen med dom mörka ögonen” gillar jag inte alls, vem fan vill frivilligt ta på sig en offerroll? Vill han verkligen bara ha rättvisa? Jag tycker det luktar stålar överallt om den här storyn, från samtliga inblandade.Usch!

markerad text är klickbar, pling pling!



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , ,


Gulligullan koko som en gök

Hoho!

Bedrövligt är förnamnet på hur sjukvården inte har behandlat Gulli. Med all avsaknad och respekt för människan står bl.a den här pajasen Svante Baehrendtz, chefsläkare på neurologen och vägrar henne ett enda litet jävla ord som skulle betyda så in i helvete mycket;

Förlåt

Nu mår Gulli bättre, är inte längre koko. Men Svante är fortfarande släkt med den forne Skansenchefen, Nils-Erik Baehrendtz. Är det bara en tillfällighet? Monkeybusiness säger jag bara…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
– Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,