Etikettarkiv: framtid

Du kan väl inte flytta

Ut på landet och bli en rättshaverist!

 

 

Exakt så sa en person i myndighetsutövning till mig för ett tag sedan.-Varför inte det svarade jag.För här på vischan, i mitt underbara paradis; här, där jag hör vad jag tänker och kan fokusera utan distraktioner, är den rätta platsen att agera och hävda mina rättigheter som gång på gång tas ifrån mig.Ifrån oss som tydligen ”valt” att leva med kvarskrivning och sekretessmarkering.Vi behandlas ofta som vi är dom kriminella, inte faktiskt dom offer (hata ordet) vi är.Det minsta vi gjort är valt vår utsatta situation.

Är man en rättshaverist för att man hävdar sina rättigheter?Dom få som finns i myndighetsSverige. Nä, inte i min värld. Att vara påläst i Sveriges snåriga lagdjungel är en belastning för en del myndigheter. Anses som ett hot, man blir bedömd rent subjektivt attitydsmässigt. För att jag inte grinar och ber om förlåtelse, fläker upp knäskålarnas skinn och blottar mitt blod, som jag förvaltar noga eftersom det inte fanns så mycket kvar i blodbankerna efter Anna Lind till mig. Inte slickar deras fötter, och dessutom är en amazon förklädd till en vän varelse i miniformat, så kan dom inte hantera mig. Då blottar dom sina svagheter och ställer sigi försvarsställning som alla rädda personer gör. Rädda  personer är också dom farligaste. Tror dom!

Här på vischan, där jag äntligen är hemma, ger mig den kraft jag behöver för att vi som blivit drabbade av relationsvåld ska få åtnjuta dom lagar och regler som gäller. Som att Fk ska skita högaktligen i att kräva kvarskrivnas fysiska adress. Annars faller lagen 2009:400 första stycket. Sociala myndigheter ska tamefan inte ”beställa” riskanalyser från Polisen  för att man tvingats ansöka om försöjningsstöd, pga bl.a FKs jävla dribbel. Om snuten och Skatteverket sköter sitt, kräver jag att soc/särskilda insatser sköter sitt och inte ens ifrågasätter mitt skydd! Ja, du läser rätt. Så gör man i den här kommunen.Hur går särskilda behov ihp med riksnorm? Förhoppningsvis inte snart, eftersom jag begärt en inspektion/revision från Socialstyrelsen.
Det skapas lagar som vissa myndigheter anser sig inte behöva följa. Varför? Hur mycket stålar kostar det inte det? Som skulle kunna läggas på oss, vars liv aldrig blir detsamma. I mitt fall efter mordförsöket.

Rättshaverist. Pyttsan, möjligen rättsrådig. Maila mig om du har problem med Fkassan och bostadsbidrag eller tillägg när du är kvarskriven, så får du ett referensnummer att det räcker med en underskrift av hyresvärden och ett endaste kvitto på inbetalning av hyra, så är du fullt berättigad till bidragen.

För övrigt, är vädret idag som gjort för rättshaverister, hahahaaaaa. Eller plocka kantareller som dräller i bushen. Aj säger ryggen.;)

Ajöken för nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Mellan två flyttar (Från Bagbabe till Bushbabe)

Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?

I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,

Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!

Gör det ni också,

varma soliga hälsningar

Vb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det gör ont när fåglar kvittrar

Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.

Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,

budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.

Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Små hjärtan ska klappa

Så dom orkar att att ha spring i benen, orka leka med sina vänner. Att få vara barn bara. Så enkelt egentligen. Skänk en liten gåva just nu till Alla Hjärtans Dag och februari som är Alla Hjärtebarns månad. Eller klappa på hjärtat nedan, så får du mer information hur du kan hjälpa till.

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Tipp tapp

Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.

Följ me vetja!

Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Deja vú

Denzel Washington

Sitter och kollar på tv, kanal 5 visar filmen Deja vú med eminenta Denzel Washington. Skum film, men en förjävligt bra rulle. Läs handlingen här.

Tänk om det kunde gå till så i mitt liv.Inte så man skulle hittat mig död ”bara” allvarligt skadad och kunde förhindrat knivattacken av Mördarjäveln,  att man kunde ha gå tillbaka i tiden och sett vad som skulle hända och hindrat min mardröm som tyvärr är en verklighet.Inte ett manus, inte en film.

Men sorry, kolla klart på filmen nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Reblogg / What´s new?

Läs gärna mitt inlägg om besöksförbud, skyddade personuppgifter här; notera datumet och gå vidare till dagens debatt på Aftonbladet.

Ingenting har hänt, ingenting.

Sluta debattera om problemet, se till att det blir lagstiftat. NU! Vad är problemet? Förövarnas integritet brukar det hänvisas till. Vår integritet som drabbade då? Bäst man inte skriver brottsoffer, så jag slipper svettas i koftan som många tror att man sitter med. Att behöva bryta upp från sina rötter, lämna allt basalt och försöka gå vidare. Hur gör man det ensam, utan det trygga sällskap att hålla i handen som kallades hemma. I det här sammanhanget betyder gå vidare nästan precis som man säger när någon dött. Hon har gått vidare till h…

…elvetet!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Svar på tal?

Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.

Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.

Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.

Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.

Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Se upp för dårarna

Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.

Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.

Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;

-Det var ju för faan bara dårar där!

Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.

Nu är han själv en av dårarna tidvis….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Maggis igen

Magganbabe har varit upp och gått; donatorn som ligger i andra ändan av korridoren har blivit ”inskjutsad” till Maggan.

Maggan har en ganska lång återhämtskap, men imorgon får hon i sin bärbara, gå in och gratta vetja http://livsglimtar.wordpresss.com, eller kolla i högerlisten efter henne!

Puss Maggan oxh Rositan för att ni finns

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Släppa taget

Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.

Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Lust

Idag är en sån där dag jag bara har lust att att langa ner ett par trosor, cigg och plånis i byxfickorna; ja passet också förstås och öppna dörren, hasa ner för trapporna utan att låsa efter mig och bara lämna allt gammalt till den som vill ha. Den som vill ha ett liv som inte blev som jag tänkte mig. Tänkte jag alls? Drömde jag ens en gång om någonting? Mer än mardrömmar.

Jag får nöja mig med att gå ut med soporna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Låt mig få snacka lite skit

Börjar dan med att torka upp bönsalladen jag spillde ut sent igårnatt, hoppade mellan kikärterna och borlottibönorna först för att nå kaffebryggaren.Busenkelt och gott, köpeburkar med bönor, salladsdressing och rödlök.Langade ner ett knippe haricot verts oxå.Mums.
Står och borstar tänderna med en märklig tandkräm som heter White Now men är knallblå och känner riktigt hur välbehövligt det var.Det luktar skit.Mycket skit.Vid renoveringen av badrummet förra året så gjorde rörmokarna en märklig abrovinkel i avloppssystemet.Först gjorde man ett hål i väggen för tvättmaskinen, det skulle lixom döljas i väggen och mynna ut i golvbrunnen.Men eftersom det handlar om stålar ändrade dom sig när kakelsättarna redan varit här och omsorgsfullt skurit keramiken runt hålet till att låta en grå ful slang leda vattnet till handfatet och sedan ner i golvbrunnen.
Anyway, till andedräkten igen.Det börjar bubbla oroväckande i toastolen, fötterna blir ljumma.Av bajsvatten.Det stiger.Häromdagen blev både jag och Kissen livrädda av ett obekant ljud i lägenheten.Det var slambilen som borrade i grannens avlopp.Och goda grannar som vi är delar hon med sig nu.
Nu är badrummet gnistrande vitt och doftar eukalyptus efter jourens insats, inte blått.Har väl inte skurat med tandkrämen heller!

hoppas att det inte var bönorna

Fortsätt läs


Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Revor och strandsatt

Känns livet som nu. Revor i känslorna och strandsatt; ensam. Lika ensam som en överlevande från ett atombombskrig. Krig där varje vapen gör lika illa utan en varningstext; ovarsam behandling kan leda till livslånga men;

Det är jag och kackerlackorna, dom enda som pallar med ett krig. Vi får väl sitta här och dingla med benen, utefter kanten till det som kallas liv. Ett satans jävla liv. Jag vill kunna åka till min paps och fira hans åttiofemårsdag. Utan rädsla. I huset bredvid mördarjäveln. Ibland slår mig tanken att jag ska ringa upp och be om amnesti, be om att få vara pappas dotter, mamma till hans  barnbarn, och att du skulle släppa taget och säga; för enda dag.

-Jag tar en paus, lovar att vara utom behörigt tillstånd. Jag ska lova att du inte känner dig hotad just den dagen..det är ok, jag förstår och respekterar din rädsla, för jag vill inte förlåta. Och det är det då det blir fel. Så fel. Men lika lite som jag ens snuddar vid tanken, att ens be dig om mitt liv, snuddade mitt liv då. Den där satans septembernatten du bestämde dig för att döda mig. Jag överlevde, kanske är mitt straff nog  ändå då; du går ju där som inget hänt. Kanske inte i ditt liv, men i mitt. Allt blev så jävla komplicerat; det var svårt nog innan jag träffade dig. Vi komplicerade det ännu mer tilsammans.

Jag skulle önska att jag var fri från dig, från allt som gör mig värdelös, ha ett liv som  var värt att levas, att levas nu. Inte som ett crescendo av revor i hjärnbarken som sakteliga  sipprar av blod svett och tårar. Inifrån och ut. Som inte syns, för mina känslor har blivit transparenta,

Som en såpbubbla. I alla regnbågensfärger skiftande dalar den ihålstungna bubblan vare sig upp eller ner. Den bara säger poff, och innanför skalet finns det inget. Gone baby, gone. I ett nästan löjets skimmer spricker, poffar dom till till ingenting. Osynliga, inga märken, precis som om vi inte  funnits. För det är det vi inte finns.Som synliga offer för mäns våld mor kvinnor och barn. För att vi inte vågar finnas, för att vi inte vågar skrika.

Och hur ska man då vågas höras? Can you hear me?

sapbubbla_1154873448

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , ,


Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?
bild_30688254

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.
logo

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Heja Jimmy och Next3 / Melodifestival 2009

Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!

Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.

Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..

Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!

Jimmy, 18, hedrar sin döda mamma i tv – Melodifestivalen 2009 – Expressen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,