Etikettarkiv: död

Pöss på dig Pys

Den raraste och bland dom mest käraste ”bloggtrollen” har smitit igenom grinden och lagt ner stridsyxan mot sin fiende;

Pysan vs Cancer!

Denna Jävla sjukdom som hon kämpade mot som få. Detta Jävlar anamma som hon visade har sällan bloggvärlden sett. Så nu önskar hon säkert att vi bloggare tar vid och tar ett  krafttag och via hennes egen insamling hos Cancerfonden till forskning om bröstcancer slår rekord. I veckan är det lönedags för många, kom igen nu! Citerar hennes man Stefan och sonen( som nu behöver vårt peptalk), när åskan går är Vera förbannad 🙂 annars kommer det att åska hela sommaren. Hörde ni det? Aldrig mer skulle jag önska att Grinden var obevakad,  aldrig mer skulle jag vilja behöva tänka att kan du komma tillbaka nu, om någon bloggvän som dött i cancer. Så brukar jag tänka om Alter Ego , hoppas att ni hittat varandra redan och kan langa silikonisar och ta en öl tillsammans. Vi ses Vera, och jag skänker Stefan och barnen dom varmaste tankar,

Pöss!

Psst Jack håller med dig;  Fuck you cancer!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Att möta sorg

Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.

Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,

Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?

Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Maggis igen

Magganbabe har varit upp och gått; donatorn som ligger i andra ändan av korridoren har blivit ”inskjutsad” till Maggan.

Maggan har en ganska lång återhämtskap, men imorgon får hon i sin bärbara, gå in och gratta vetja http://livsglimtar.wordpresss.com, eller kolla i högerlisten efter henne!

Puss Maggan oxh Rositan för att ni finns

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Cancer

Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.KIMJONG_973720w

Andra skriver om , , ,


Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarnajag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Heja Jimmy och Next3 / Melodifestival 2009

Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!

Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.

Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..

Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!

Jimmy, 18, hedrar sin döda mamma i tv – Melodifestivalen 2009 – Expressen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


Varmt och kallt fotbad

Känns som jag sitter med fossingarna i en varsin balja, den ena är ljum och lindrar, den andra baljan är iskall. Lika kall som en permafrost. Det är så förbannat lätt att fastna i den kyliga hinken. Den lindrande kallnar för fort, och jag vet inte om jag ska orka byta vatten.

Jag är så hjärtinnerligt less på att sitta här och vara värdelös. Det går inte ens inflation i värderingarna. Dom är konstanta, precis som lasterna.
Dom väger tungt just nu.

Jag vill se ljuset igen, kan någon maila mig det, så vore jag tacksam. Skicka gärna med en balja vitt. Skum.

Eller bara kanske ett fotbad skulle sitta fint.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Livets teamwork

Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.

Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.

Han ville byta jobb;

Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.

Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Smällar och klappar, Vbs Nyårskrönika

happy_new_yearDags att knyta ihop årets bloggår 2008; och jag vill dela med mig av lite personliga highlights!

Det är det bloggår som jag raderade min blogg på Aftonbladet, en befrielse. Ab med sina ständiga ”bloggkrig” och alla bekräftelsedårar som bara tävlar i vem kan skrika högst, en vuxenchatt som i alla fall jag vuxit ur. Men jag glömmer inte bort att det finns pärlor i sandlådan.

2008 är också bloggåret då det exploderade ut en massa bloggbebisar t.ex Bitterbloggen/Linda som gått från klarhet till klarhet, den ”kaxiga” fil magen som hade is i magen och klarade av att gifta sig, föda barn, flytta inom loppet av ett år. Puppelito och svamliga Eva gjorde likadant, fast ännu bättre bloggmässigt, dom båda träffades via bloggen och sitter nu i ett hus och med en lillChipp! Grattis återigen till er lycka.

Så har vi Nina och Bibbi. Som båda fick nya hjärtan på riktigt när deras egna inte orkade längre. Bloggens riktiga hjärtebrudar! Kära Njurpajen Livsglimtar som inte hann få sin väns njure får vänta till nästa års ihopknytning.

Englas mamma som bloggar om sorgen efter sin mördade dotter vill jag ge en extra eloge för att hon orkar gå vidare trots att folk anklagar henne på bloggen för än det ena och andra.Linneas mamma Ludmilla som bryter tabun i sin blogg om dotterns självmord, modigt självutlämnande.Tack.

Rosababe som fick kicken från sitt jobb för att hon bloggade om Knaschefen bl.a. Han visade sig vara en riktig Knaschef, märklig historia och ett nytt bloggfenomen.

FRA får dom initierade bloggarna skriva om, jag skrev en liten blogg hur det kan påverka oss med skyddad identitet. Och apropå det; så gungar det rejält i bloggen Monica Antonsson. Hon gick i Mia Ericssons fotspår, hon som figurerar i Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl. Böckerna som Antonsson och Mias anhöriga menar är en stor fet lögn. Hur kommer det att påverka oss som verkligen behöver skyddet?

Så det sorgligaste i Bloggåret 2008, bloggerskan Helené Almgren aka Alma Mater, Alter Ego Resonerar avled i cancer efter en kort tids sjukdom. Helené som generöst delade med sig av sina kunskaper i bloggeriet,inspirerade oss bloggrookies; hon bloggade in i det sista om brister i sjukvården. Helené var den första bloggare jag vågade träffa , vi gjorde en oförglömlig Helsingforstur på midsommaren 2006. En riktig vän, precis som alla andra blivit jag träffat. Ingen nämnd, ingen glömd! Personligen kan jag tycka att Helené skulle få Hederspriset postumt för sina insatser i bloggvärlden som Aftonbladets Jan Helin och Kalle Jungqvist utser i Det Stora Bloggpriset som instiftades i år och utser nästa år i februari. När jag läste kriterierna för både bloggpanelen och dom snäva kategorierna fick jag mig ett gott och rått skratt, dom mest inflytelserika bloggarna! Jo, jag tackar jag:-) Men en del av er har jobbat hårt för att hamna högt i bloggstatistiken så för all del, väl bekomme!

Slutligen vill jag tacka alla ni goa bloggare som oförtrutet kommenterat och tröstat mig när det varit dippar, glatts med mig när det varit lycka, ni anar inte vad det betyder för mig. Och eftersom jag inte kan nämna alla här, så plockar jag en kommentar från en av det manliga könet som värmde extra. Var é grabbarna? Myllis skriver i detta inlägg;

Du blir bara tuffare med åren. Klyscha så det bara skriker om det: Det som inte dödar dig….. Vem vill höra det? När det finns: Kram på dig och du kan luta dig mot mig om det hjälper.

Så kram på dig i allt elände som lagts till det tidigare. Men minns att jag tittar in då och då för att ta del av bördan. =)

Myllis


Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År, blog on!




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den fula ankungen

Som åtminstone hade namnet Swahn, Lennart Swahn har kolavippat.

Aftonbladet har ett helt minitvprogram om Så minns vi Lennart….Så här minns jag;

Jag har aldrig träffat honom face to face men jag jobbade som larmoperatör och vi fick in ett inbrottslarm hos Lennart Swahn och jag skickade en bil till adressen, en annan att hämta nycklarna hos mig. Efter en stund när killarna gjort en snabbrepa ringde dom in rapporten.
– Tja, inget bryt så ingen polis. Men du skulle se hans sovrum, säger väktaren och gapflabbar. En stor rund binge med svarta sidenlakan och speglar i taket, skojiga ”redskap” hängde som prydnader på väggen. Det här var på den tiden det bara spekulerades om folk som inte kommit ut ur garderoben.
Sedan arbetade jag på ett stort mediaföretag, där gick snacket om honom att han var en knepig person att ha att göra med. Här får du lägga in dina egna värderingar, men så sas det.

Så Lennart, simma lugnt höll jag på att säga, flyg försiktigt nu och reta inte Sankte Per så kanske du får byta ut dina svarta lakan till ett par tjusiga regnbågsfärgade!

händerna på täcket sa jag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Dödsmanuskript

Ja,

inte så farligt som det låter. Livstestamente skrev jag för länge sedan. Om jag vill ha livsuppehållande åtgärder och annat krafs som släktingar eller vänner inte ska behöva ta ställning till när man ligger där som en grönsak. När jag blir en vissen purjolök ska jag bara ha smärtisar och vätska. Helst gin och tonic i droppet. Eller en utsökt cognac blandat med fentanyl, så jag äntligen blir lång på höjden. Hög som ett hus vill jag dö. Leendes, så släktingarna inte tar så illa vid sig.

Jag sitter alltså och filar på min begravning. Musik, texter hur jävla förträfflig jag var och så vidare. För så ska väl det vara på en begravning? Hyckleriernas höjdpunkt. För så blir det om man inte bestämmer själv.

Har du funderat på din död? Hur ska den se ut om du får välja, det får man inte ibland, men om? Hur ska begravningen vara? Borgerlig, eller? Brännas eller jordgubbe?Har du tagit ställning till organdonation?

Jag tycker att dessa frågor är livsviktiga…

jag har livsångest, inte dödsångest

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Glädje trots dödligt jidder

Tjafset går går vidare i den skruvade familjen angående en avlidens saker. Egentligen handlar det inte om sakerna,

utan att ”folk”, släkt visar sig från sin minst angenäma sida, fattar inte att lagar och förordningar gäller. Lika lite som den som är död gjorde. Han tyckte att det var helt ok att uppbära sjukbidrag och jobba samtidigt. Bidraget var sas en premie. Skriver jag med ett snett leende.

Till det trevliga;
Dagen började med ett trevligt samtal från Barbis, under vi pratade så kom kvartersvärden och ringde på dörren. Jag flyttar ”officiellt” in på måndag. Kanontrevlig snubbe, som bytte namn på dörren, men inte i trapphuset eller vid porttelefonen. Bara det, inget spring i trapphuset, eftersom porten alltid är låst, och jag godkänner inte många att komma in med ett litet tryck, no no! Med sig hade han också ett välkomstpaket, med besiktningsprotokoll och annat matnyttigt om området. I mappen låg det också ett ark med möbeltassar. Mest rörd blev jag av en blomstercheck .blcheck_100.jpg

Vilken start på dagen! Se´n iväg äntligen till dottore, den finlandssvenska sjungande shrinken, med det vänliga hjärtat och den kloka, lyhörda hjärnan. Iväg och lämnade nycklarna till den gamla lägenheten, som jag igår stängde dörren till för sista gången. Vilken känsla, att lämna ett hem som jag inte valt själv, inte valt att lämna själv heller, men läckan om adressen bevisar bara tesen; inget ont som inte har något gott med sig. Här, känns det som om jag skulle vilja bli riktigt gammal. Ilade vidare och bytte några inredningsdetaljer som inte passade till det egentligen ville ha. Flärd! I kön till kassan ringer mobilen. Hmmm, ett 08 nummer? Polisen, har han rymt? Hänt pappa något? Svarar; det är döingens kattpensionat, alltså där hans kissekatt hamnade av polisens försorg den kvällen han dog. Vi har pratats vid, senast samma dag som begravningsceremonin, då vi tillsammans kom överens att kisse skulle få vila, precis som husse. Den var så skygg och rädd, tre veckor efter dödsfallet hade dom fortfarande inte kunnat gå fram till den, dom hade aldrig hämtat en så förskrämd kattbatting. Nu berättade dom att Han hade tvärvänt. Den sökte sig till kärlek och gos, den känner sig trygg och älskad, och framförallt litar den på dom underbara tjejerna som driver katthemmet. Här ska inget avlivas, här ska letas efter precis de rätta personen att älska kissen som är Hon. Helst en ensamstående, gärna äldre person med tid och tålamod, det är hon värd.

Denna dag, en bra dag i början av mitt återigen nystartade liv. Liv går att recycla, det är jag ett levande bevis på.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,