Tillplattad

Utplanad

Utplånad

Tvärvände, gjorde humöret!

Det blev så klart, lika glasklart som fönstret jag stirrar ut från. I morgon kväll blir han fri. 48 timmars frihet blir 48 timmars vånda för mig, bakdörren öppnades i minnet. Trodde jag bommat för ordentligt, men den står alltid lite på glänt.
Byggnadsställningarna utanför symboliserar mitt fängelse.

Det är oktober nu, precis som det var där den där dagen, när vi sågs för första gången efter. Mordförsöket. Min väninna skulle följa med till Tingsrätten, sitta med som stöd, bara finnas för mig. Åka tillsammans. Trots dunderdoser av sömntabletter sov jag flyktigt och hade ont som fan i magen. Inte bara av rädsla och skräck, utan något hände där inne i operationsärren. Pressade på inifrån och ville ut. Jag var så splittrad och drack kaffe och rökte samtidigt som jag halvblöt från duschen försökte torka mig, när jag alldeles för hårt gnuggar på det långa såret, och det brister. En ljusgul, blodblandad sörja väller ur magen.
-Fan inte nu, skriker jag till mig själv. Jag måste till den förbannades satans jävla rättegången.
Ringer min vän, möt mig vid vårdcentralen! Petar i mig 4 stycken sobril och tejpar fast ett paket utvecklat bomull över magen, som läcker som ett såll. Fixar till det nyklippta håret, som fick klippas av för tovorna från intensivvården och tiden därefter inte gick att reda ut, och sminkar mig lite på dom bleka kinderna. Springer ner till vc, direkt fram till receptionen och ber att få träffa en sköterska som kan lägga om såret ordentligt. Ångest är förnamnet, bär mig åt som ett jagat djur.
Sköterskan kikar och säger att det här måste en läkare titta på. – NEJ, säger jag, det finns inte tid till det, hon fäster en blöja på buken och jag springer ut till bilen, där min vän väntar.

Vi kommer till utsatt tid, och min kära David, advokaten sitter och läser våra rättegångspapper. Det är allvar nu, det är nu det gäller. Jag ska mördas igen, den här gången i ord…..Mjs ord……