Kategoriarkiv: familj

I elfte timmen, mellandagarnas melankoli och hysteri

0331
Så här såg mitt julbord ut. Det serverades ingen skinka, den är överskattad i  min mun.Däremot hemrullade köttbullar, tror att jag aldrig fått till dom sååå bra som i år! Vidare, rödbetssallad och waldorfsallad, prinskorvsblommor (man kryssar dom i ändarna). Till det senapsstuvad brysselkål, janssons förstås, ägghalvor med majjo och räkor, enkel grönsallad, och sill till paps. På juldagen fick han sin livrätt, lutfisk med senap och kryddpepprad vitsås. Han var i heaven, jag med klädnypa på näbben under tillagning. Han fick en stor kasse med matlådor med sig hem.Jag firade en vit jul, känns gött.

Igår åkte jag till sta´n och crazy mellandagsreorna var i full gång. Hittade en del fynd, bl.a Jabu´shes presentkit för halva priset, bara för att dom ändrat designen. 175 pix för normalstorlekar på ögon, ansiktstvätt och kräm.En tjock härlig stickad tröja slank ner i shoppingvagnen också. Jag gör som min mamma brukade, köper julklappar till mig själv.

Och hur gott var det inte med en Angusburgare med chilicheesebollar på Burger King efter den shoppingrundan och julmaten?

Nu gäller det bara att klara av den värsta för min del helg på hela året, den ångestskapande Nyårsafton. Har alltid känt obehag då, kanske värre i år någonsin, för då börjar nedräkningen inför Mördarjävelns villkorliga frigivning. Fy fan säger jag bara…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Bitterljuv

Jul med pappa 2008Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Μαμά Mia

Det kom en ung vacker kvinna genom ytterdörren. och med raka bestämda steg gick hon fram till mig;
Det kastanjefärgade håret svepte förbi mitt ansikte när hon sträckte sig ner och omfamnade mig. Hon bär en parfym som inte kan inte kan köpas för pengar, det är hennes rena klara sinne,  som slår igenom hela hennes väsen som doftar så ljuvligt. Som vitt linne. Oskuldsfullt. Och det är mitt privilegium.

Grattis på 14årsdagen mitt hjärta, min dotter

mamma

Edit; Bloggtiteln är på grekiska Mama Mia, dottern har ett grekiskt namn och mamma äääälskar Grekland. 🙂

, , , , , , ,


Yo Bloggers

Måste väl ge mig till känna så ni inte tror att jag mulat av.

Nä, jag har gått igenom så många olika stadier efter bråckoperationen. Stadier av flashbacks från mordförsöket; samma känslor eftersom ingreppet i sig liknade då. Grinat igenom mig kvällar och morgnar med den där jävla gördeln som ska sitta på dygnet  runt nå´n vecka till; svårt att få på själv med händer som inte funkar som dom ska, blodproppssprutor med grov nål, inte som insulinnålarna. Och ont förstås! Såret såsade sig i början så jag blev livrädd för abscess.Jag fick just en så´n efter leveroperationen.
Och förra veckan, förra helgen slog tröttheten till. Bonk! Sov både länge och en stund på eftermiddagen, antagligen började den inflammation i tarmarna då som gjorde att jag fick söka akut för en vecka sedan. Började med gaser som nästan gjorde att jag kände mig som den där flygande snubben i OS/Los Angeles; flög upp med ett racerpaket på ryggen, diarré och sen var det dags att vomera. Tvärstopp! Och så överjävligt ont, Ujjj, stappade ur taxin in på akuten, där raringarna kom direkt och la mig på en bår, läkaren beordrade morfin på stuberten.

5mg senare var Vb lite lagom lullig och dom undrade säkert när jag kläckte ur mig-ro hit med en femma till så ska jag till Storstan och mörda!

Sen börja jag grina igen, jag är ju bara så hjärtinnerligt trött på Mördarjävelns konsekvenser. Ja, nu blev det inget besök av dottern på höstlovet, så jag tar biobiljetterna jag fick av rara Filippa och åker till henne och gamla paps.

här ska tankas kärlek

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
– Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Kärlek

Fick ett mail idag som gör en knäsvag och lycklig. Saxar det essentiella;

Hallå Mamma!
Tack så hemskt mycket för boken! Har läst ut den ca. 2 gånger nu, så bra var den!
Skolan börjar på Måndag. Ganska kul ändå, att få träffa alla kompisar igen som man inte sett under hela sommaren! Det ända negativa är väl läxorna och alla tråkiga lektioner!
Längtar efter att få träffa dig igen!
MÅNGA pussar och kramar från din M!
Lullar ut och lallar lyckligt……

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Med grå stålhård blick

Stod jag för några dagar sedan på min kära pappas balkong och projicerade ner mig själv på dom gamla välbekanta vägbanorna. Där jag känner varje sten, varje trädstam. Där jag skulle kunna gå med förbundna ögon utan att snubbla. Där jag skulle bott kvar om inte ondskan hade svept förbi.  Med blicken och hjärnan bakom försöker jag föreställa mig hur det skulle vara att flytta tillbaka, trotsa ondskan och bara vara iskall. I min virtuella promenad passerar jag centrum, hejar på alla bekanta, blir bekräftad med några nickar. En och annan blir uppriktigt glada att se mig och jag får varma omfamningar. Blicken sveper inte bara över den kuperade nejden. Jag ser hur klart som helst ner till Mjs balkong. Där han soon, alldeles för snart ska vistas villkorligt frigiven. När han har sonat sitt brott. Mordförsöket.

Jag tillåter mig att möta honom också på promenaden. Det känns som om jag har en örnblick, fast och beslutsam. Allseende och beredd möter jag hans grumliga ögon med en stålhård blick.

Det gick bra att tänka i dagsljus, men helvete vad rädd jag blev att tänka samma scenario efter mörkrets inbrott. Som ett jagat djur såg jag mig själv, plågad för plötsligt var det bara vi i byn. Jägare och offer.

Jag åkte till familjen för att få kontakt med verkligheten. Det fick jag. Nog av. Tiden rinner ut.

Och mina ögon kändes så grå

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Den enda sanna glädjen

Har det sagts om skadeglädje.

Jag känner en enorm skadeglädje just nu. Någon har misskött sig och det är inte jag. Men det innebär att jag kan åka nästan varsomhelst, speciellt till gamla paps utan att planera.

Visst fan är ordspråket sant!!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Stugsittardag / Midsommarafton

08, inte bara ett riktnummer, utan också en midsommarafton som jag för en gångs skull har möjligheten att fira var jag vill. Eftersom Mördarjäveln har avstått från permis. Å andra sidan vet jag inte vilka ”polare” han har fått på kåken; hjälpsamma polare kanske. Min gamla paps som har alzheimer, kommer inte ihåg det som ligger närma i tiden, men dock mordförsöket, kom med en ny vinkling jag aldrig tänkt på. Ur en psykopatvinkling. Han skulle tamejfan blivit ”profiler”.

Han ser det här som ett misslyckande, han kommer alltså inte att använda sig av samma metod nästa gång. Det gick inte att försöka döda dig med kniv,

men du måste vara uppmärksam på alla andra möjligheter, att döda dig. Att få tyst på dig.

Och jag tror att han har rätt, min pappa som mött mördarjäveln och redan vid första mötet sa åt mig att skippa honom. Fler har instämt i kören. Alla visste, t.om jag själv, fast jag måste ha varit tillfällig döv.

Inte död, som han vill_e…..

Och bara för att jag har möjligheten att fira en storhelg var jag vill, valde jag hemma, i min mojsiga soffa, framför tv:n, i sällskap med Kissebus som fått en ny klädsel till fåtöljen, som passar den lilla mjuka svarta pälsen som ett karamellpapper. (här hade jag tänkt lägga upp en bild, men WP strular som fan, FAN!)

Go och glà Midsommar till er, här sitter jag i Midsommarstassen och mår……bra!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Insikt utan utsikt….

Nyss hemkommen från ett blixtbesök hos paps. ALZpappan, den där jag inte känner och inte önskar hade dykt upp.  Eller rättare sagt, problemen som poppar upp. Det är själva fan att man föds som barn och ska dö som ett, precis som om ingenting hade hänt emellan…..glädje, underbara minnen. Fast i ett tomt nu.

Insikt

Demenssjukdomar är en anhörigsjukdom

Utsikt

Som att sitta som en fluga på ett klisterpapper, fast i glömskans olidliga varande

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Fullspäckad (rosa uppdatering)

Blir den här veckan. Känner mig lite fullspäckad själv förresten, jag som avskyr pannkakor fick nå´t jävla sug igår efter just, bukfyllakakor med hjortronsyltsgrädde, åt upp resterna idag med en kopp sval grönsakssopppa före, gott i värmen.

Här är min agenda så ni kontrollfreak inte missar något;

Måndag
Besök av en väninna och tusen samtal till pappas kommun och läkare, hans alz är inte bra nu!

Rosa Tankar och jag träffades på halva vägen idag i en större stad, kanontrevligt har vi haft, läs mer hos henne.Jag måste förbereda morgondagens prövningar*pekar neråt*

Tisdag
Datortomagrafi av kistan inför operation. Där fick du EllaBella, haha. Oooom det nu blir op innan sommaren återstår att se, dom karvar inte gärna nu i värmen, risk för infektioner.

Onsdag
Här har du en chans att boka in mig, ledig so far.:-)

Torsdag
Vackra tandläkaren ska rota klart i truten.

Fredag
Älskade dottern börjar sommarlova hos gamla morsan, see you later bloggers, *hjular av lycka*



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


48 Rock

That´s me!

I alla fall om jag ska tro min dotter. Den älskade ungen skickade ett sååååååå gulligt mail till sin gamla morsa med Morsdagshälsningar, en av smilisarna såg ut så här:

Gissa vem som är vem?

Blev så till mig att jag kom mig för att laga riktig mat, senaste tiden har jag kört micron så mycket att jag tror min mage har fått strålningsskador av tredje graden av all färdigmat.(märk väl att det står Becel, inte bequerel på gräddförpackningen) Blev en av mina favoriträtter; istället för kyckling tog jag fläskfilé. Här är receptet,


Fläskfilé eller pippikött

Purjo eller salladslök
Soltorkade tomater
Oliver, helst Kalamata
Grädde

Fräs köttet så det får färg tillsammans med löken. Strimla tomaterna, langa ner i fräset och slå på grädden. Ta gärna lite olivspad och om du använt soltorkade tomater i olja, ta några skedar där också, peppra och salta. Persillade är gott till den här rätten. Servera med pasta, och njut. Det är den rena enkelheten som gör det! Jag toppade med färska tomater, för att balansera smaken. Var försiktig med saltet, oliverna gör sitt.


Rubriken syftar på en toppserie som går i tv4+, 30 Rock, som går efter House på tisdagarna, kolla om du har möjlighet, snitsiga dialoger, raffinerade skådisar, och bloggensägares ringa ålder.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Kärt möte

Toh hissen på sjukhuset upp till plan 8, steg försiktigt ut och undrade vilket håll papsen låg. Till vänster gick jag efter skyltanvisningen. Kikade försiktigt in i salarna och vid den andra dörren stannar jag nästan förundrad. Där, precis rakt fram med fönsterplats ligger han. Ser slumrandes ut i solskenet. Jag stannar vid dörren och bara ser…min kära lilla pappa. Han ser fridfull ut, en snabb tanke far genom huvudet; är det så han ska se ut som död? Står där en stund och bara betraktar innan jag tar stegen fram till sängen. Herregud vad många saker man hinner tänka dom få sekunder det tar att nå fram. Ser att han fått tillbaka lite färg på kinderna som är lite mer utfyllda, fått tillbaka lite hull.
När jag kommer fram till honom och lägger handen på hans axel och säger tyst;

– Pappa, nästan viskandes. Känner en enorm lycka, tacksamhet och glädje. För här ligger en pappa som jag inte sett så frisk ut på åratal, ser att smärtorna givit vika, dragen i ansiktet är mer utslätade. Han slår upp sina blå och ser lite förvirrad ut innan han skrynklar ihop det igen i ett brett leende med strålande ögon. – Hej gumman med lite skakig röst av rörelse. Lika rörd är jag när jag böjer mig ned och lägger min kind mot hans, vi fäller båda några glädjetårar. Ett fantastiskt möte! Känslan att ha fått tillbaka sin gamla farsa som för säkert minst 5-6 år sedan, innan rygg och bensmärtorna invaderade hans liv är obeskrivbar.

Pappa är med i matchen igen. Stannade tills middagen serverades, i matsalen satt han och flirtade med tanterna. Jag log log gott, det är min paps det!

Hem till honom och städade upp i röran, polisen hade slagit in dörren för ambulansförarna, stickor och flis i trapphus och hall, gick att låsa dock. Städade vidare för Hemtjänsten slarvar så in i h-e, fyllde kylen inför hemkomsten, gick igenom posten och såg till att räkningarna han missat att skicka in betalades, dörren lagades av en kanonsnygg snickare,

Och nu är jag rätt färdig, bråcken i kistan gör sig påminda när jag ”gymnastiserar” så här. Aj.

Välkommen hem kära paps, och måtte smärtorna vara hanterbara en stund framöver så du kan glädjas över din ålderdom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Turne´igen

Skrev jag att jag satt på sandalerna i förra inlägget? Har inte varit utanför dörren i uvbstrålningen, imorgon däremot reser jag till gamla kära paps som ligger på sjukan. Inget allvarligt;men då ser det ut som jag får dra på gummistövlarna.Han åkte in på Valborg, och även om jag varit nykter hade jag inte kunnat åka dit ändå, eftersom Mj hade permis. Och med mig tar jag min nya kära leksak, Walkmanmobil. Tusen gånger bättre än en stegräknare, dancing in the street. Får väl bli jenka, rubberboots är lite svårmanövrerade.

Tjo! Eller Yo! 😉

Dagen dumstrut går till Lars Nylén, KVVs boss som lägger fram förslaget att dömda fångar ska bara sitta av HALVA tiden för att lösa platsbristen på kåkarna. Släng ner dom grova våldsbrottslingarna i ett gruvschakt, så är det problemet löst!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Utkast eller inlägg

Kaosteori är mitt motto. Har hur många utkast i bloggen som helst, halvfärdiga. Orsaken följer nedan.

I något patetiskt att sätta ner bopålarna i den relativt nya lägenheten, med omtapetsering och nya golv överallt, sista rycket på tisdag med parkettslipning har tröttat ut min bloggnerv. Har så mycket annat att tänka på, städa och städa. Och städa igen. Smida planer, se om mitt hus. Lever som i ett ekorrhjul; runt springer jag med möblerna, kisseBus är helt färdig av allt oljud på kvällarna och ligger tättintill mig på kvällarna i soffan och tittar anklagande på mig ibland när hon orkar lyfta ögonlocken.

Och varför håller jag på så här? Fåfänga försök att hitta hem, ett ställe att stanna upp i och på. Här vill jag leva, här vill jag dö. Samtidigt som jag är så medveten om att tiden håller på att rinna ut. Om mindre än ett år är MJ på villkorlig fot och jag har djupt inne i hjärnan planen klar, bättre fly än illa fäkta. Den här faran är inte ”bara” något som är in my head. En real rädsla finns snart därute.  Känslan av att vara så långt borta som möjligt blir intensivare än någonsin. I början av mitt bloggande drev ilskan och oförrätterna mitt skrivande, nu känns det som om det mesta av hatet, det befogade hatet har runnit av och överlevnadsinstinkterna tagit över.  Bloggandet har fyllt sitt syfte. Jag har kommit till den punkt att jag accepterat vad som hänt. Inget kan ändra på det. Men jag kan ändra på vad som händer just nu, kanske till och med sträcka mig så långt som till morgondagen. Livet är att acceptera förändringar och gå vidare på sitt eget sätt. Klyschigt kan man säga, men det duger gott;

All sätt är bra utom dom dåliga.
Bloggen har givit mig så mycket glädje, stöttning av helt okända personer, värme och vänskap utöver det vanliga. Senast inatt satt jag i ett Skypesamtal a lá maraton med andra sidan jordklotet. Ett möte som har någon mening. Och ingenting kan väl vara oföränderligt? Att ha kvar kakan eller bopålarna här, fast på distans? Kära bloggläsare, nu har min tid kommit att vila, bloggvila. Nu är det dags att smida järnet klart. Men vi ses nog snarare än du vet i någon kommentar eller så. Och så vill jag önska Tina som mailade mig mig häromdagen ett underbart liv utan våld och destruktion, kärlek till dig och alla medsystrar som lyckas ta sig ur ett våldsamt förhållande, och ännu mer kärlek till er som ännu inte kommit loss.

Avslutar med ett helt underbart citat jag hörde häromdagen;

– Kärleken till ett barn, är vetskapen om hur det är att leva med hjärtat utanför kroppen.

Hej på en stund

/Vb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Begränsad upplaga

Dagen börjar med att den unge pojkvaskern kommer med köksluckan som ”mätaren” glömde bort.Och sätter den åt fel håll! I såna lägen är det stor risk att hela jävla dagen går åt fel håll…

Som gårdagen, en dikeskörningsdag utav Satans like. Ha, det rimmar. Dike vs Like. Me don´t Like gårdagen;
Gungeligung i själslivet, tror att det här med operationen påminner reptilhjärnan om helvetet jag inte kommer ihåg i visualitionsknoppen, hjärnan tappar kontakten med gps:en och kör i psykdiket.Jag är livrädd för att minnas mordförsöket påtagligt sas. Och den här situationen skulle jag helst av allt vilja undvika, tänk om minnet vaknar till liv under narkosen eller uppvaknadet? Att jag ser hans galna blick igen, att jag ser kniven i magen när jag undrande tittar neråt för jag tror att jag får ett slag, men ser en hand som håller i ett knivskaft. Att jag minns hur jag försökte fly så tvärt jag vände på klacken så att den lossnade från kängan, polisteknikerna hittade den och mina glasögon en bit ifrån brottsscenen. Brillorna hade han omtänksamt lagt på en cykels pakethållare, mobilen i jackans bröstficka hittade snuten aldrig, den la han väl i sophuset alldeles bredvid. För där fanns en hel del graverande sms.

Ovanstående är ett utkast som jag inte orkat skriva klart. Situationen som den såg, ser ut trots dotterns sällskap på sportlovet och sol. Gick ut en sväng i tusenwattaren, slängde sopor och genade vid husknuten.
Där stod en ung kvinna med huvan nerdragen, tittade upp när jag passerade och då såg jag. Att det lika gärna kunde varit jag själv;

Hennes tårar löste upp ögonsminket, hon stod där i solen så ensam och grät. Som en pierrot, du vet dom där franska pajaserna med sotsvarta streck runt ögonen, som gråtdroppar.  Svarta som vulkanlava av kol rann dom utefter hennes bleka kinder. Jag stannade inte och frågade om hon behövde hjälp. För jag behöver själv samma hjälp. Tröst och hopp på någonting bättre än det här som kallas livet. Ett begränsat liv. I liten upplaga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Sportlov med Barbis

Veckan har varit ganska hängig, men tack gode för vänner.

Barbakvinna och jag snackade en stund i morse, hon är på sportlov i snöbackarna med familjen. Jag ska ha sportlov med dottern nästa, eller var det tvärtom? Hon ska få mig att sporta lite….*ler*

Anyway, Barbishjärtat hörde nog mellan raderna hur jag egentligen känner mig, så
bara en nå´n timme efter samtalet kommer ett till. I form av videosamtal. Live från backen, jag som känner mig lite nere i diket, får en stund tillsammans med familjen. Strålande sol, vit gnistrande snö, lika gnistrande som Barbis leende får jag se hur duktiga och moodiga ungar på snowboard ”konstrar” sig.

Tack Anki för att jag fick känna mig lite delaktig i er familj, tack för att du är min vän.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Soffpotatis med grönsaksperspektiv

Enda dagen den här veckan som inte är uppbokad av något möte, pillerhämtning, fastighetsvärd eller intervjuer och spaning efter den tid som flytt…och vackra tandläkare.

Då tar jag min tillflykt till soffan och vegeterar mig. Soffpotatis, det är jag! Igår kom första ”bakslaget” av detoxen, abstinensen kom ikapp med den relativt låga dos jag kommit ner på nu, då är det värst. Hjärtvolter, eftermiddagsfrossa och en trötthet trots rastlösheten. skitsvårt att hantera. Så idag på Alla hjärtans dag var det dags att lugna ner pumpen. I soffan, har jag varit nästan hela dagen. Trots att jag sov ut för första gången sen Dackefejden, slocknade jag på eftermiddagen och drömde i ett grått dvaltillstånd en av dom där övergivenhetsdrömmarna. Den komplexa drömmen, där folk kommer och stör mig fast jag känner mig ensam. Kommer inte upp till ytan, rädslan att det inte är en dröm utan att det är så när jag vaknar skrämmer mig till att ligga kvar i det vegetativa tillståndet.

Vaknar till och piggar upp abstinensen med lite java och tv-tittande. På trean sitter en familj, tjocksmockar och vräker i sig fettstinna måltider.Närbilder som äcklar av tuggande självmordsätare som smackar i sig. Yeikk. Inte en grönsak så längt ögat når, själv dricker jag citron och gurkvatten. Sköljer ner mackan fullproppad med fibrer och osötat med Becelmargarin och dömer familjen hårt, Skoningslöst tänker jag som på tiden jag jobbade extra i en korvholk; att helt enkelt neka fettona sina beställningar av kolesteroldrypande måltider. För jag är så jävla präktig så hälften vore nog, eller?

Ja, just nu, i denna medvetna stund är jag bäst. Fuck the rest! Den 4/4 ska jag vara ren från benz, nyopererad och dottern har varit här på sportlov, så jag har för att gå tillbaka till grönsakernas värld,

några morötter att se fram emot!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Februari är alla små hjärtebarns månad


hb_loggo408x161.jpg
Alla hjärtans dag är överreklamerat säger en del, ett amerikanskt kommersiellt påfund. Sant, men inte om man ser till Hjärt Lungfondens kampanj (klickbart) just nu i februari. Tre ultraljudsmaskiner i 3Dformat för 10 miljoner är målet för insamlingen. Köp pins här eller något annat som ger stöd till hjärtebarnen. Allra helst sätt in så många pengar du kan på antingen HjärtLungfonden nu i februari eller direkt på Hjärtebarnsfonden.

Det kunde varit ditt barn som drabbats, eller det barn du väntar…

pins2008-small.jpg

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,