Kategoriarkiv: PTSD/posttrauma

Köttfärs eller Hjärnmos

Min ICAbutik är antingen dumdristig eller modig. Igår sålde dom ut köttfärs för 39.90/kg. Irländsk kanske ska tilläggas. Men ursprunget går säkert att fibbla med också. Ett litet transferland bara.

Och hjärnmos har det här förbannade landstinget gett mig. Jag har nu i två års tid försökt få till en terapi, som jag remitterades till från mitt förra. För ganska precis ett år sedan, träffade jag en psykolog som sa att jag var för sårbar just då för en exposiv terapi. Kan inte annat än att hålla med, MJ skulle utan min vetskap förflyttas till grannnejden, läs mer i övre listen, JO och målsägandeinformation. Träffade en läkare för en vecka sedan, bad om ett planeringsmöte med henne, en frisk och närvarande kurator samt psykologen.

Nu har hon pratat med psykologen, över en lunch i hast. -Han säger att du är för skör sjunger hon på finlandssvenska. – Vet du hur länge sedan det är jag träffade honom, kontrar jag. – Näej.

Det är ett jävla år se´n, och jag tvivlar på att han följer mitt fall (för det blir det) via den obefintliga journalen. Obefintlig eftersom dom antingen är sjuka eller är allmänt oanträffbara. Hur fan vet han hur jag mår idag? Och hur går det med den andra teraputten jag föreslog? Den terapin ni lurat mig på se´n jag kom hit?

Hon bad att få återkomma, jag vet inte vilket decennium. Jag tror inte jag behöver någon mer s.k terapi, den gör mig bara ännu mer misstänksam och tilliten är förbrukad. Själv är bäste dräng tror jag.

hasar iväg till badet och mediterar…….sen blir det biff tartar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Snaskigt som fan

Idag är en sån där dag som man helst skulle velat att det var igår. Och med mitt taskiga minne skulle jag glömt bort hela jävla dagen. Tungsinne. Känner mig som en finne utan sisu. (Maggan, jag menar inte sushi! 😉

Sirener har ljudit från bygden ovanligt mycket idag, wew wew, tut tut. Även om jag inte minns ambulansfärden för fyra år sedan känns det inte bra att höra oljudet. Signalerar fara. Hoppas att faran är över denna gång med Mjs jävla permis. Efter midnatt kan jag börja tagga ner. Under tiden vräker jag i mig choklad och ostar och lakrits, snask lindrar.

Ambulanspersonalen hade langat in mig i bilen på en gång, inget stay and play där inte för att stabilisera mig. Jag var vid medvetande, men i prechock av blödningarna. Jag hade uppgivit min dotters namn och personnummer vid förfrågan om mina uppgifter, jag skulle till varje pris ringa henne. Innan jag dog. Det gjorde jag för en stund, tryck och puls försvann. Anna, ambulanstjejen använde ett ganska nytt preparat för Sverige, Rescue Flow ett slags inre bandage i blodet som fyller ut blodvolymen och skonar dom inre organen vid stor blodförlust. Färden till Ks Traumaakut tog enligt loggen 6 minuter. Där väntade traumateamet, 11 personer som visste exakt vad och vem som skulle göra vad. Teamwork på högsta nivå, på en mycket liten yta. Fortfarande hade jag tjatat om att ringa dottern, ända tills dom sövde mig enligt huvudoperatören. Och jag minns ingeting alls av dom få ”diabilder” jag har kvar i huvudet. Skramlet jag minns är antagligen när dom langade in mig. Tacksamhet till er hjältar som valt att jobba med det svåraste av allt, med liv och död oerhört närma varandra. Tacksamhet till pappan och son som sprang ner när jag skrek så nejden vaknade, ni som tack vare er snabba insats hjälpte mig att överleva. Som hade modet att ställa upp i rättegångarna som vittne. Tacksamhet för att min gamla paps kom varje dag och hälsade på när jag vaknat efter några dagar. Kommer du ihåg pappa när jag sa till dig; – Nu är jag i säkerhet, du behöver inte med dina skruttiga ben och rygg komma varje dag. – Du sa bara, jag gör det för att jag att vill. Och den största tacksamheten för att du min älskade dotter var det som höll mig kvar i livet. Kärlek.

Idag är det fyra år sedan jag skrevs ut från Karolinska och åkte till Röda Korsets Sjukhus för mobilisering och rehabilitering, där jag stannade ytterligare fyra veckor.

För att en mördarjävel som inte ångrar sig gick över gränsen till galenskap. Bara en dåre kan utföra en sån gärning utan att ha velat ha något ogjort. Bara en samvetslös jävla dåre kan ha permissioner och sätta sig helt jävla ogenerat på den lokala sluskpuben. Medans jag och andra kvinnor och barn som blivit utsatta för våld, tvingas leva i ständig rädsla och gömda och glömda. Av myndigheter som stiftar lagar som inte efterlevs, som är omöjliga för oss att leva med. Istället för en omvänd kommunarrest som Birgitta Ohlson (fp) föreslog, skulle jag vilja att vi får ett besöksförbud som är livslångt, det ska slås fast i den fällande domen. Och förbudet ska utgå varifrån vi befinner oss. Inte var den den dömda förövaren befinner sig. Han har redan förbrukat allt vad förtroende heter. Nu pratar jag grova våldsbrott, upprepade hot eller våldsbrott.

Uppdaterar 29/4 2010, Thomas Bodström och Roks ordförande har vaknat. Det här gäller inte bara besöksförbud, det måste lagstiftas om när gärningsmannen döms till fängelse eller rättspsykiatrisk vård att det är dom, inte vi brottsoffer som ska behöva bryta upp och flytta för att känna oss säkra. Se över hela skyddet för oss! NU!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,


Karusellen

Vaknade och var döv på ena örat. Det enda som hördes var suset, bruset. Ett tryck i örat, hänt några gånger under året. Rasslade ner till sta´n och kuratorn lite lätt illamående och förklarade för hjärnan att du är pressad idag därför blir det så här. Tyst sa jag det.

Efter samtalet styrde jag kosan mot Classe´s (Ohlson), för att köpa en ny adapter till musen. Datormusen alltså. När jag fick solen i ögonen fick jag en yrselattack som heter duga. Vinglade fram,  kände inte riktigt var jag satte fötterna. Fick fokusera rejält där jag gick ,med blicken rakt fram, huvudet rakt upp. Varje rörelse av skallen orsakade svajj. Inne på affären trodde jag att jag skulle dimpa. Stod och höll mig i disken, fick adaptern och svajjade till bussen.
Hemma klev jag av vid vårdcentralen. Yrseln blev värre och värre, kändes som jag föll fast jag satt ner. Illamående.

Med all sannolikhet har jag dragit på mig Menieres; en psykosomatisk, kronisk yrselsjukdom, som drabbar folk som har en hög stressnivå. Fick åksjuketabletter och ska så småningom utredas på öronnäsahals.

Och att det utlöstes just idag, är inte ett dugg konstigt. Fan, ska det aldrig ta slut nångång? Läkaren ordinerade vila. Jag ordinerar mig själv bloggvila.

Tack för allt stöd med kommentarerna, snart är denna jävulsdag till ända.

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Minnen man inte…

Önskade jag hade. Minnen jag inte minns. Minnen som jag aldrig ska komma åt. Det har den där klumpen längst upp på kroppen sett till. Knoppen. Försvar. Åh vad jag försvarade mig då!

Vad är meningen med minnen? Dåliga minnen? Jag hade ett minne som en elefant. Kanske har jag det fortfarande i en annan form. Sämre form. Imorgon är det fyra år sedan jag nästan dog. Hela jag. En del bitar dog. Tilliten dog. Den där sprudlande jag dog. Imorgon lär jag inte hitta mig. Den där sprudlande. Morgondagen går åt att få dagen att gå så fort som möjligt. För att kanske finna en övermorgon som är mer levande, i bättre form…..

Andra bloggar om: , , , , , ,


Andrea Doria

Och jag har något gemensamt.

Det började igår. Märkte att jag blev mindre, blev rädd. Igen. Permis på gång, och en massa annat som jag inte kan delge er, och en överjävlig besvikelse som jag inte kan hantera. Och jag har ingen att be om hjälp. För att det är så här, när man ”lever” utanför samhället och tar andras anvar och konsekvenser. Mördarjävlars!

Idag har hjärnan slagit bakut, hör bara varningssignaler och bruset av alla satans stresshormoner som åker runt i hjärnvindlingarna som en syndaflod.- Fly, skriker kroppen, släpp allt och lägg ner.

Så jag lägger ner en stund,

och sjunker.

Andra bloggar om: , , , ,


En riktigt Ecklig bok

Håller på att försöka lära mig att läsa igen.

Karin Fossum skriver riktigt bra deckare. När djävulen håller ljuset lyckades fånga mig såpass att jag nu läser i snigeltakt, utomhus Jonas Eckel. Titeln heter så, det är inte ett av mina vanliga uttryck den här gången.
Igår när jag skulle sätta mig ute en stund kunde jag inte hitta den. Snokade överallt i kvarten, trodde jag. Passade på att fråga i affärerna där jag handlat med nedslående resultat. Var fan hade jag gjort av den nu då? Sådär lagom kul när man hunnit till hälften, den har en sån obehaglig ton så det går sakta att l-ä-s-a. Men m-å-s-t-e, så bra skriver hon.

Biblan är stängd på lördagar, dessutom har dom väl stängt för sommarlov, och jag ville verkligen få ett avslut med boken.

Jag hittade den idag efter badet när jag rotade i garderoben efter trosor. Snyggt ovanpå facket med underkläder hade jag placerat den av en ännu outgrundlig anledning.

Snuskig bok det där!

Andra bloggar om: , , , , , ,


I harmoni med naturen? Hjärna!

regnfoenster
foto: http://www.fotoakuten.se.

Vissa dagar, inte alla dessa dagar, lever min hjärna i en totalbalans med naturens. Visste ni att klimatförändringar i hjärnan är lika förödande som jordens? Ptsd kan beskrivas så, kanske det blir lite lättbegripligare då ,för dom inte kan sätta sig in i tillståndet. Ibland är det så överhettat att hjärnan brinner. Alla dessa tankar blir en enda stor, där man inte vet var elden började. Och röken gör att det svider i ögonen att försöka se var man ska släcka, för var man än vänder sig, ryker och pyr det. Och startar nya eldar, som om man vore Carrie i Stephen Kings roman. Med ögonblick!

Så fort man blinkar så försvinner ögonblicket, och ersätts av ett nytt. I hjärnan; men i kroppen sitter allt kvar. Med en märklig fördröjning i musklerna. Ont, där dom läkta ärren på magen sitter. Strålar ut i ryggen. Som om smärtan vill krypa ut där. Bakom mig, så jag slipper se det jag inte minns.

Idag släcks eldarna med regnet. Känner igen mig, får vara i balans med det grå. Regnet gråter åt mig, för jag kan inte. Idag sköter vädret om mig. Kurerar mig med ett våtvarmt omslag. Det känns tryggt och bra.


Andra bloggar om: , , , , ,


Vemod

Idag rullade vemodet in. Först kände jag inte igen känslan. Fattade inte vad som hände i maggropen. Det var ett tag se´n. När myndighetssverige tar semester, tar min hjärna sommarlov. För precis så känns det;
Som när man var barn, och kunde konsten att leva i ett medvetet nu, bara nu och ingen annanstans. Inte igår, inte imorgon. Senast igår, ja du hör! Börjar om igen…

Senast igår kände jag frid, skrattade högt åt Regissörernas strumpfilmer, gick en kvällspromenad till rastakossorna för att läsa ur Karin Fossums Jonas Eckel. Har efter möda och stort besvär lyckats  läsa hennes När djävulen håller ljuset, en helt fantastisk historia om hur människor med mörka hemligheter vävs in i varandras liv, för att på slutet, nä, det får du läsa själv. Rekommenderas. En svart, våldsam bok som jag bara klara av att läsa utomhus. Har svårt att koncentrera mig, när jag måste hålla koll på allt omkring. Ljud, ljus, människor, typiska reaktioner när man har ptsd. Men jag har kommit på hur jag ska läsa nu,; utomhus, i naturen! Man hittar sina strategier. Men därnere utanför hägnet finns en ljugarbänk med en vidunderlig vy, ängar, kuperad natur med skogsdungar. Där är det ljuvligt att läsa en bok. Helt distraheringsfritt.

Jag längtar så också efter dottern, som kommer snart! Att få vara det viktigaste som finns .Vara mamma. Våra finurliga samtal, höra hennes drömmar och funderingar. Hennes oro över att börja högstadiet i en ny skola, den gamla klassen har splittrats. Hon vill höra om jag var nervös också då, när jag började i en ny skola. Och jag berättar, och hon skrattar.

Men nu börjar oron gnaga som sagt, JO är tillbaka och ska meddela beslut, Polisanmälan om tjänstefel, vart tog den vägen? Hur mycket vet MJ, det är den stora stötestenen. Den 13:e september är på ingång, årsdagen av mordförsöket, eller ska jag kalla den överlevnadsdagen och fira? Så långt har jag inte kommit än. Hur ska jag forma min framtid? Jag har inte så lång tid på mig nu, i början av januari 2009 infaller den villkorliga frigivningen. Och med tanke hur lång tid allt har tagit hitintills, måste jag noga överväga min framtid. Ikväll får det bli en extra sömnis, extra drömlöst ska jag sova. För dom har börjat nu, drömmarna som jag inte vaknar ur, men barmhärtigt nog, bara kommer ihåg brottsstycken av när jag vaknar. Men kroppen har jobbat stenhårt under natten ont i musklerna.

Godnatt

Det är då som det stora vemodet rullar in

Andra bloggar om: , , , , , , , ,


Disturberad

Den här genren av filmer är en av orsakerna att jag inte går på bio längre. Jag som var helt såld på thrillers. Bara reklamen i blaskorna:
Alla kan ha en mördare till granne! DISTURBIA
disturbia.jpg
blir jag störd av.

En annan aspekt är att det inte är speciellt trevligt att gå ensam. Sitta ensam i mörkret och en stämning som piskas upp, till ett jävla crescendo som är alldeles för välbekant.

Till att gå och lägga sig med verkligheten, flashbacks som är ännu mer skrämmande än vad en film någonsin kan bli….
                                     

 (men om du vill får du gärna bjuda mig på en trevlig filmkväll)

Andra bloggar om: , , , ,


En främmande fågel

Ringde på min dörr ikväll. Pratade i telefon, när hjärtat stannade. Viskar till henne , kompisen i luren samtidigt som jag springer upp från datastolen och letar fjärrkontroll. så jag kan stänga av ljudet.

Vem är det? viskar kompisen tillbaka. Vänta för fan, jag måste komma till dörren först, svarar jag. Fibblar med fjärren och tänker högt, var det min dörr det ringde på. Öppna inte säger polaren, kolla i kiken först. Ja, ja säger jag och sträcker mig upp så långt jag kan, palljäveln har jag flyttat på under dagen när jag putsade doror. Fan, fan.

Kikar ut, når nätt och jämnt upp men ser bara trappen och ljus. Dessutom är brillorna för svaga. –Fan det är ingen där. Jag ser ingen, säger jag samtidigt som någon på andra sidan säger:

Hallo, en kvinnoröst. – Vad vill du morrar jag. Ovversvamning säger kvinnan och jag förstår att det är en granne. Öppnar och mycket riktigt, det är den trevliga eritreanska kvinnan några trappor upp. -Jag ringer dig sen ; pratar nu i normal ton till kompisen.

Henne som jag mött i tvättstugan några gånger, hon ville ha hjälp att fylla i en skadeanmälan till försäkringsbolaget angående avloppsöversvämningen. Hon har bara varit i Sverige i fyra år, pratar hyfsat men blandar ihop sitt språk tigrinya och svenska när hon skriver. Det är klart att man ställer upp, men det blev inte bara det! Vi satt och pratade länge om utanförskap, flyktingskap på olika plan men lika svårt. Hon frågade om jag verkligen var riktigt svensk. Hade lust att säga nej, för så känner jag och agerar inte. Vi kom överens om att ingen trivs i den här trångsynta obygden, vi tycker båda två att det är oerhört svårt att nå folket här. För vi som borde vara rädda är inte det, men innevånarna är det, för det nya.

Anyway, trevligt var det, och en ny promenadkompis har jag fått!

Andra bloggar om: , , , , , , ,


Slum

Atombomsväder,

ömsom sol, ömsom regn, men det skumma vinddraget påminner mig om vad jag tror är efterdyningarna av en atombomb. Eller önskar.Ljumma vindar, som om det vore någon annanstans skulle vara honungsmjölk för själen. Som kunde tina upp en permafrost i själslivet.

Sen ”hemresan” har jag känt mig; känner en oerhörd utanförexistens här. Här där jag inte vill vara. Går bredvid innevånarna som i en tunnel. Ingen sträcker ut sin hand för att hälsa och dra mig tillbaka till verkligheten. Deras verklighet. Deras tillhörighet. Kanske dom ser att jag inte vill, trots sina nyfikna ögon bakom skygglapparna.

Jag tittade på dom idag från fönstret under täckmantel. Putsade dom. Snabbt, snabbt springer dom få som vågar sig ut och inte har semester. Dom ser skyldiga ut. I mina ögon. Idag är jag den som dömer, tyst.

Tyst, så dom inte ser mig, så dom inte hör mig. För jag ska inte synas eller höras. Det har mördarjäveln sett till. Jag längtar hem.

Från det som jag idag kallar slum. Och här bor det slumrande folket. Undrar vad dom väntar på? Jag väntar på en annan dag, när jag ser bättre och tydligare var mina vägar ska bära………huvudet känns som en jordglob.

Andra bloggar om: , , , , ,


Dagen efter

Mår jag bra. Kanske att ta i, men inte bakis. Tyglade ångesten med städning igår, verkligen att rekommendera när marorna rider på dagstid också. Och i midsommartider kan allt hända.

En del säger: It´s all in your head. Sant, men min inre verklighet kom utifrån. En real rädsla. Befogad. Hur terapiserar man bort såna rädslor? Den senaste tiden har jag fått samma råd av olika personer. Samma råd som min hjärna tänker, men inte tillåtit mig att tänka ända ut. För man kan inte fly från sina problem?!

Men problemet är inte jag, problemet är på G, ut i verkligheten. Den yttre verkligheten, som redan är in my head.

Bättre fly än illa fäkta…………………….

Andra bloggar om: , , , , , ,


Flygande skräck

Träffade rädslan idag.

Precis som vanligt, kom den farandes utan förvarning. När jag befinner mig i Paradiset, och försöker förstå mitt förhållande till den senaste tidens jävla turbulens. Vad är det som driver mig? Hat? Nej! Ilska, eller vrede? Ja. Helig och ren ilska! Jag lever ”skyddad”, men inte från myndigheters övergrepp.

Då kommer rädslan…ovanifrån. Det tar ett tag innan jag fattar vad som händer. Den mullrar in, närmar sig. Det börjar som tinnitus och eskalerar till hjärnskakning, ett ep-anfall. Fast jag redan ligger ner, så faller jag.

Helikoptern kommer inom synhåll, logiken börjar fatta vad som händer, men kroppen lyssnar inte. Hjärtat slår i samma takt som rotorbladen, det där pockande hårda ljudet…..svischar tungt! Jag är tillbaka på traumaavdelningen.
Jag ligger i rummet mittemot avdelningsexpeditionen. Rummet har inga dörrar; bara draperi ut mot korridoren, det ska fort att komma in om något akut inträffar. Och alla ljud, är obarmhärtiga. Sköterskor och personal som pratar låter som mistlurar, när traumalarmet går, blir rösterna upphetsade, och ofta hörde jag helikoptern som var på ingång, landningsplattan alldeles bredvid, med samma ljud jag hörde idag. Rädslans ljud…..

Idag kunde jag sätta mig upp och se rädslan flyga över och förbi mig.

Andra bloggar om: , , , , ,


En börda lättare

Förlängningen av besöksförbudet klart! Puh, alltid ett stressmoment. Har många funderingar hur jag ska göra sedan.
Att leva på det här undantaget, resten av mitt liv håller inte. Magdalena Graaf valde det som jag tänkt på en längre tid. Att kliva ut i offentligheten. Bara vara. Jag.

Kanske inte genom att skriva en bok, men på något sätt göra mig ”offentlig” i mitt rätta namn, släppa på den sköra anonymiteten som inte är så anonym, och använda det som en sköld.Störst av allt är kärleken sägs det. I sex år var det så. Hur många gånger frågade inte MJ varför jag fastnade för honom? Än idag kan jag inte sätta ord på det. Jag vet bara att vi var sjukligt beroende av varandra. Kunde inte släppa taget, han då, och jag nu. Men nu av rädsla. Störst av allt är rädslan.

Ibland ser jag en silhuett som påminner om dig, någon som går som dig. Hela jävla livet stannar. Ser som i en tunnel av torr is, tunneln börjar snurra. Måste backa eller står jag kvar? Vet inte. Tumlar runt i tunneln och får inget grepp om vare sig tid eller rymd. Känns som någon spänner ett gummiband om skallen, ögonen håller på att tränga ut, magsäcken krymper för att komma upp ur strupen. Tystar det redan tysta ångestskriket. Skakar som en jordbävning inombords. Hela innanmätet förvandlas till gelé, framför allt hjärnsubstansen.

Jag har backat, vänt mig om. Och vet att nu tar det ett par dagar att landa igen. Och den överdrivna vaksamheten har vaknat igen.

Nu har jag några månaders respit att ta kommandot över mitt liv igen. Att bestämma i mitt liv, inte leva i ett krig……….

Andra bloggar om: , , , ,


Cold Turkey

Vet inte om det är rätta tidpunkten att, plåga sig själv med att på egen hand, lägga av med sömnpillren. Just nu är jag så förbannat sårbar. Har ända sen mordförsöket käkat insomningar, fyra år drygt. Senaste två, i kombo med långtidsverkande. Problemet är att sömnen blir drömlös, det kan inte vara bra för knoppens mentala återhämtning. Har nog problem med att inte känna något, står bredvid mig själv i det mesta. Har nog problem med minnet, ptds ger ”dementa” effekter. Sömnen bearbetar minnen;

Minnen som jag inte kan ta på. Minnena från mordförsöket består av en kort serie ”diabilder. Allt från att jag såg mördarjäveln på balkongen är nästan raderat. Allt annat är glasklart, hur kul jag hade det på schappet innan. Hur ledsna alla var för mordet på Anna Lindh, bara två dagar innan.

Ser ner och ser kniven i magen, ser upp och frågar – vad gör du och ser dom galna ögonen – fan, fan säger han, mer vagt minns jag att någon frågar om det är handen jag skadat, kanske innan vet jag att det första jag gjorde var att VRÅLA min dotters namn. Ett ovanligt namn, tigermammor. Det räddade nog mitt liv, så den sömniga byn vaknade och kikade ut från fönstren och larmade ambulans och polis. Det skramlar, antagligen när jag lastades in i ambulansen, sedan är det svart. Blankt. Tänk om det kunde vara ett blankt blad idag.

Abstinens, har sovit ungefär ett par timmar per dygn senaste veckan. Yrsel, huden torkar ut och kliar. Huvudvärk. Magsaften fräter. Argare än vanligt men orkar inte låta ilskan få utlopp. Den åker inåt. Känner mig totalt misslyckad och jävligt ensam. Jag är ensam i det här. Ont i musklerna. Vet att jag borde ut och få frisk luft, men jag är rädd att stå på arslet för det svirrar i skallen. Bara att gå till affären är företag. Alla ljud skrämmer mig. Ljuden som hörs så extra tydligt.

För säkerhets skull har jag en telefontid imorgon med shrinken, kanske man borde trappa ner pillren, och sluta med självplågeriet. Jag har fått den här idén att, om jag vaknar till medvetet, så kan jag få tillgång till mina känslor och minnen, samtidigt som jag vet att en exponering nu,

skulle kunna få mig att implodera.
Andra bloggar om: , , , , ,
Andra bloggar om:


Så är det…

Ännu värre är att jag inte kan bestämma mig för vem av dom jag är….

hemmingsson070220.jpg

Bild: Nina Hemmingsson/Aftonbladet


Hipp

Häpp!

hjarnettan.jpg

Nu har man hittat ett reparationsrör i hjärnan; som leder från hippocampus, för övrigt den del av hjärnan som blir påverkad just vid PTSD.

Visst, det är toppen att om några år, så kan strokepatienter bl.a kanske få tillbaka livskvalitet. Men jag tänker på alla gamla människor vi har. Vi blir äldre och äldre, för att vetenskapen går med stormsteg fram och botar alla dom sjukdomar som följer med stigande ålder. Är det riktigt? Är det inte meningen att kroppen SKA ta slut någon gång? Jag tänker på min gamla farsa 83 år, ständig smärta, livsutrymmet krympt. Är det så livet ska se ut?

Jag tror att det är en mening med att en gammal kropp tar slut, och ska dö då; jag vill inte ligga som ett paket på nåt pang för gamla, bara för att man kan ”bota” ålderskrämpor!

Läs något intressant


Ja, du Johanna

Vi satt i samma båt tror jag. Jag såg inte dig. Då. Lika lite som du ser mig. Nu.

Att bära på en rygga med PSTD, och inte bli sedd av någon. Någon som kan tänkas hjälpa en ur skiten. Skuldskiten. Som man får som bonus när det blir för mycket. Proffshjälpen flyr. Vi är för medvetna, för tydliga att synliggöras. Vi har sett för mycket, för att höras. Att lyssna på vår sorg, vårt svarta helvete är för mycket begärt av vårt ”trygga” samhälle. Svensk sjukvård har allt att lära; det är inte länge sedan man avfärdade oss med Posttraumatiskt stressyndrom som, jobbiga jävlar.
För jag är övertygad om att det var det som slutligen knäckte dig. Och kommer att knäcka mig;

För dom som skulle kunna hjälpa, VILL inte förstå……..för det är uppenbarligen plågsammmare för dom att höra oss. Vi som sett för mycket. Som känner för mycket.

Nästa gång, så ses och hörs vi hoppas jag, i en annan båt…..


Kan man vara så…

Prestigeladdad, eller rent av jävlig? Jag menar kvinspen på Mjs anstalt, att hon skiter i att meddela mig eventuell permission.

Det ligger i tiden med en ny 72 timmars för kräket. Och här är det tyst. Lika tyst som från JO. Det är den här förbannade OVISSHETEN som tar knäcken på mig. En del säger, släpp det där och gå vidare. Jag säger UPPLEV vad jag upplevt och håll käften! Det är här inte något som bara finns in my head; den inre verkligheten är lika mycket utanför.

Det kallas rädsla !

En förlamande skräck, som gjort att sista tiden har jag blivit helt invaliderad. Blivit som dom brottsoffer man läser om, som isolerar sig, undvikande av verkligheten för den är för plågsam. Sista veckorna har jag ställt frågan om och om igen;

Var det någon mening att jag överlevde….

Andra bloggar om:  , ,  , , ,

Läs något intressant


Mitt Hjärta


Är ditt, ditt hjärta är mitt, och aldrig jag lämnar det åter!

Det kunde ha varit du, min älskade dotter, som varit på Abs förstasida idag. Om Hjärtebarnen som väntar i dödens väntrum.

Har du samvete att inte ta ställning till organdonation?


Direkt från operation