KS och patientsäkerhet

Läser bl.a här om Karolinska Sjukhusets dribblande med patienternas journaler, tillgängliga för dom flesta som jobbar där. Blir inte ett dugg förvånad.

Jag anlände till traumaavdelningen en natt till lördag; man ringde till dotterns boende eftersom jag uppgav tydligt och klart hennes telenummer i ambulansen och meddelade att jag låg på operationsbordet och att utgången var oviss. Familjehemsmamman talade lika klart och tydligt att dom skulle ringa till min pappa och berätta vad som hänt, att betrakta som närmast anhörig efter dottern. Det lovades.
En vän som såg på tidningslöpet i kommunen (löpsedlarna anpassas efter var och vad som hänt), och fattade på en gång att det var jag, ringde till min pappa efter att hon förvissat sig genom att ringa sjukhuset som gladeligen upplyste att jag var där på intensiven, och förstod att pappa visste inte ett skit. Det var på lördagens eftermiddag strax före en andra operation, levern ville inte sluta blöda. På söndagen ringer hon min farsa igen, och fattar att han vet fortfarande ingenting, och får ta på sig rollen att berätta. Hon var så rar och klok, att hon också efter arbetstiden hämtar pappa och kör till KS intensiven med honom. Jag låg fortfarande nersövd. Efter någon dag till, så fraktar man upp mig till traumaavdelningen, och pappa kom varje dag, trots sina egna smärtor. Jag tror det var på onsdagen kommer han in på salen och ser nedslagen ut, nästan lite skamsen och säger att en bekant, en granne som jag bara inte orkar med, en ytlig bekantskap, en skvallerkärring utan Guds nåde undrar om hon får komma in.

Jag nerdrogad och allmänt chockad, förstod inte varför jag låg där alls om jag ska vara ärlig, svarar; -en liten stund då. Sen kommer ”dramaqueenen” in och börjar spelet.

– Åh Vb! Hur mår du? Jag lallade väl nå´t, flummig som en skyskrapa, jag har lite ont och log snett.
– Vilken vecka jag haft, säger hon. Först min syster (cancer) har fått läggas in igen, sen Anna Lindh.(nu stortjuter hon)

– Och sen DU! Men du ser i alla fall bättre ut nu än vad du gjorde på intensiven. Du var alldeles uppsvullen, och alla maskiner runtomkring dig.

Först fattade jag inte vad fan hon snackade om, talgdanken ramlade ner när hon äntligen gick. Personalen på intensiven hade alltså släppt in den här människan att komma in och titta på mig när jag låg och kämpade för mitt liv, nersövd. Icke kontaktbar. Hon hade presenterat sig som en ”nära väninna” och på frågan från sjuksyrran om hon trodde att jag skulle uppskatta besöket, så öppnades dörrarna alltså. Och här pratar vi om ett offer som blivit utsatt för ett mordförsök. Det kunde varit någon som skulle avsluta ”jobbet”. Fortfarande hade inte min pappa fått ett enda samtal, trots två påstötningar, men den här okända människan fick komma in, för att direkt efteråt åka upp till det lokala schappet, där samtalsämnet var mitt öde och äntligen få fokus på sig själv, genom att berätta högt och detaljerat hur eländig och uppsvullen jag var…..
När vetskapen om det här sjönk in, så bad jag personalen på avdelningen att avvisa hennes samtal och besök, då var hon vänlig nog att berätta för alla att jag önskade inga ”kondoleanser” av någon, så ingen vågade höra av sig. Det är och var henne jag inte ville veta av.

Äh, usch mår skit när jag skriver om det här, så jag avslutar för nu. Men det drogs till högre ort, advokaten ville stämma sjukhuset, jag orkade inte, det räckte med rättegångar och att försöka bli frisk. KS tog dock kritiken på allvar och har lagt om rutiner för patienter vid liknande fall. Deras egna jurister skickade ett brev med en tafflig förklaring osv.

Karolinska är ett sjukhus som är fantastiska med oerhört kunnig och duktig personal, men säkerheten kan jag vittna om är under all kritik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

12 responses to “KS och patientsäkerhet

  • whitelady7

    Skrämmande läsning, så här ska det bara inte gå till! Nära vännina är inte tillräckligt skäl att släppa in någon till en patient som inte kan svara för sig själv! Sådana besök kan vänta tills patienten är kapabel att svara för sig själv, och vid ett mordförsök borde personalen kunna använda hjärnan lite bättre och inse att Så Gör Man Inte! Ha det gott vännen, kram i massor från andra sidan.

  • barbakvinna

    ja säkerhet kan man inte kalla detta för.. det är många gånger du råkar ut för slarv eller felaktigheter. Men det som är bra är att du ser till att det inte ska hända igen..
    kram anki

  • kattis

    Ja, vad ska man säga?
    Ännu är inte den siste idioten född eller?

    Kram på dig, jag tänker på dig mycket!

    K

  • Fröken West

    Jo, det är ett intressant faktum att det blir som du berättar. Jobbar själv som läkarsekreterare och vill inte skriva journalen på någon jag känner eller är bekant med. Det känns som att titta i någons plånbok, eller att läsa någons dagbok, ibland får man veta saker som man inte vill veta. Om jag kan undvika det så gör jag det. Dessutom, om den person det gäller mot förmodan skulle vilja läsa sin journal syns det tydligt att jag inte varit inne och skivit i den, det blir nämligen en personlig signatur.

    Det är också ett känt faktum att många övriga i förtroendeställning, eller med personer med ”saftig fakta” om människor inte kan hålla inne med det. Är det tecken på att personen inte passar på sin plats, eller vad? Många KAN nog inte låta bli att läsa en kändis journal, eller att föra ett scoop vidare, det rinner över. Men det är en stor synd att inte kunna hålla tyst.

    Min mamma låg inne på vårt sjukhus för många år sedan. Staden vi bor i är liten och mamma själv jobbade på sjukhuset i en ganska central position. Det kom under tiden hon låg inne fram SÅ många främlingar till mig och frågade hur mamma mådde. Många av dem borde inte ens veta att hon låg inne. Men det visste dem. Och det var så jobbigt att ständigt få stå till svars.

    Ska man behöva ligga på sjukhus i ett annat land för att få vara ifred? Sverige är så jävla fantastiskt – eller hur!? =)

    Kram från me´!

  • Nina

    Usch!
    Så under all kritik, får det bara inte gå till!
    Själv har jag bara haft tur, när jag var stammis på thorax på (U)Mas, var personalen som Dobermans, de vakade både över telefoner och dörrar så att det var med nöd och näppe även de ”godkända” fick tag i en.

  • Anna-Lys

    Ser Dig ligga där hjälplös och kämpande för överlevnad, gör ont att tänka på. Får inte in i min skalle att ens kusiner skulle få komma in, och än mindre kvarterets skvallerkäring. När jag eller någon jag känner legat inlagda (dock ej för mordförsök) i Uppsala, Lund osv har det varit totalt omöjligt att ta sig in om man ej varit gift, sambo eller barn. Föräldrar till vuxet barn har bara fått tillträde med tillstånd från den förra gruppen, om den sjuke inte är vid medvetande. I ditt fall förstår jag ej att ens någon fick komma in, då det uppenbarligen var någon som önskade livet ur dig. Jag finner inte ord, det räcker med det du redan varit med om mot din person och personliga integritet. Blir förbannad! Det här är ytterst allvarligt för allas säkerhet. Jag har varit med om att brandmännen snackat på stan efter eldsvådan, men inte att stadsborna haft fri tillgång till att även komma in på HIVA eller IVA eller andra traumaenheter.

    (( kram ))

  • Filippa

    jag var inte riktigt redo för kommentar tidigare men nu så;

    Jag tror att det handlar om att vi inte vet var gränsen för privat går längre. Vi har också tappat i respekt för varandra. Självklart kan det vara så att man verkligen bryr sig om men just i dessa fall (och många gånger kändis-fall )så är det ; Ju snaskigare information desto bättre. Man vill ha hållhakar, utnyttja information för sitt eget bästa. Patetiskt. Visst är jag nyfiken men nån måtta får det vara.

  • Ister

    Hmmm… jag blev utskälld häromdagen när jag vägrade ge upplysningar till en anhörig om en patient. Den anhöriga ringde och ville veta en massa…men jag får ju inte säga något, inte ens att jag känner till patienten. Men denna anhöriga ”var minsann sjuksköterska” och tyckte sig ha rätt till informationen.

    Galen jävla kärring, skulle anmäla mig och ringa till chefen mm. ”Varsågod”, sa jag med min lenaste röst (och min lenaste röst är så len, så len) och gav telefonnumret till min chef.

    Efter dess har jag inte hört något. Ha!

  • ET

    Men gumman då! Skickar en stor bamsekram och vill även berätta att jag är back on track och back on the blog igen 😉

  • Rosa

    Med tanke på alla knäppgökar som visat sig så låter det här med nära väninna inte bra.

  • Syster Yster

    Tur att det i alla fall gick så långt så att de fick veta var de gjort för fel! För fel är det, helt vansinnigt egentligen. Men det finns alltid folk som kan bedra och folk som låter sig bedras!
    Kram och stå på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: