Tack alla goa bloggare för att ni gladdes med mig att jag fick åka på en weekendtripp! Pöss! Men ”straffet” *s* blev att jag inte är riktigt kurant, en förkylning på lut och under trippen fick jag två allvarliga sockerdimpar. Rekyler, det verkar som om jag blivit insulinkänslig i överkant. Har gått ner 6 kilo i raketfart utan att banta, kanske har det med det att göra? Nöjer mig så länge att läsa ikapp mina favvisar, och går till dottore i veckan. Rejält trött,
Vi ”ses” snart!
Blir det här!
Kanske jag får tag på en dator, men det står inte högst på agendan:) utan här ska andas frisk luft i sjömiljö, ätas god mat och jag ska vara långt bort men nära. En weekendtripp och ladda batterierna.
Vi ses!
Vad jag känner för den här tjejen. Igen mig, fast det är två helt olika historier, två helt olika brott med en gemensam nämnare. Vi har blivit utsatta för värsta tänkbara kränkning mot våra egna personer. Av någon/några vi trodde hade oss kära. Vår tillit är stukad i grunden. Tilliten till andra människor som är villkoret för att leva ett liv.
Ett liv med hedern i behåll.
Och precis som i hon beskriver i sitt öppna brev i VeckoRevyn, har jag också blivit ifrågasatt om min skuld i brottet. Ja, du läser rätt! Min skuld att någon bestämde sig för att döda mig. Med uppsåt köra in en kniv i buken fem gånger. Köra in den och vispa runt, så skadorna skulle bli precis som förövaren beskrivit många gånger innan, med all säkerhet dödliga; eftersom han hade en kärlek till sitt egen machoman. Och sin paranoida beredskap som dokumenterades i rättspsykläkarens intyg. Vapenfixerad. En jävligt farlig kombination. Läser man i rättegångsprotokollet och tror att hans vittnesmål är sanningen har man fattat fel. Viklen åtalad brottsling blåljuger inte om vad som hände? Kör sin version, speciellt när det är ett så grovt brott som renderar i många års frihetsberövande som står på spel. Han sa bl.a att jag skulle ha skrikit och gormat, pangfull, varit hotfull och sagt att jag skulle ställa till ett helvete för honom och hans exfru (!), där han för tillfället bodde. Då undrar man varför inga grannar hört något. Mordförsöket skedde på öppen gata. Och om så vore, ger det honom rätten till att döda en människa? Hur fan skulle vårt samhälle se ut om det vore så? Ett meningsutbyte med resultat att döda människor ligger till höger och vänster.
Jag fick höra redan på sjukhuset när jag vaknade efter ett par dagar, ”glada” tillrop som;
– Hon får skylla sig själv, hon är vass i näbben
– Det där har hon gjort själv för att få ett skadestånd (vem får skadestånd då?)
Osv.
Inte speciellt upplyftande. En gick så långt så att efter första rättegången, när domen från Tingsrätten kom. Tio (10) års fängelse; skrek till mig – Är du nöjd nu när du förstört en människas liv i tio år framåt? ÄR DU NÖJD NU? Det enda jag var nöjd med var att jag lyckades överleva och att jag kände en viss upprättelse. En enad tingsrätt trodde inte ett enda ord på vad MJ sagt och den tekniska bevisningen bedömde hans ord som icke trovärdiga. Det märkliga är att precis som i våldtäktsmål handlade hans försvar till stor del av min klädsel. Lite skrattretande är det. En del av rättegången handlade om skadestånd, som man förresten inte får om man anses ha provocerat fram brottet, och kostnader runt sjukhusvistelse, kläder som blev förstörda. Jag hade en gammal hipp skinnkavaj, en sån där raritet som jag hade blivit erbjuden många lusentappar för. Advokaten och jag bedömde en summa för nyinköp. Men mördarjävelns advokat hade inget att ta på när det gällde mitt vittnesmål, att sänka min trovärdighet mer än; att ifrågasätta jackans värde, är inte inte det en paradox till våldtäktsmålen där kvinnans styling är ett tungt vägande skäl till att bjuda in till brottet?
Åter till kvinnan som blev våldtagen av s.k Stureplansprofilerna. Jag skriver våldtagen för att det har konstaterats, många varma tankar till dig. Jag hoppas att du finner kraft att gå vidare. Du, precis som jag har rätt att leva ett liv utan dömanden och okunskap från människor med en mycket inskränkt syn. Men ofta, kommer tankarna. På nätterna, vad var det jag överlevde till?
Andra bloggar om: kvinnofrid, stureplansprofiler, våldtäkt, mordförsök, tingsrätt, vittnesmål, samhälle, lögner, skadestånd, domstol, kränkning, vänner
Ett viktigt uppdrag. För alla som är brottsoffer och får bristfällig information från anstalter om gärningsmäns permissioner och förflyttningar. Förhoppningsvis leder i det fallet min polisanmälan som jag undrat om den ”försvunnit” , till bättre målsägandeinformation. JO-anmälan är under granskning, fick besked om att senare i höst tar dom ett beslut om min anmälan.
Idag hörde alltså polisen av sig i den stad där den slutna anstalten vistades i angående min anmälan om tjänstefel. Mer om det kan du läsa här.
En mycket trevlig, resonabel kriminspektör ringde och förstod allvaret. Vi kom överens om att jag ska skriva ner historien så att den röda tråden kommer fram i kåkens bristfälliga hantering av målsägandeinformation. Det blev ju en ”följetong”, en prestigekamp för att jag kanske inte bär mig åt som dom förväntar sig att ett offer av grovt våld ”ska” uppföra sig. Jag gråter sällan, jag tar ingen skit som Grynet skulle säga, jag har tagit min sista kränkning iom mordförsöket. Min ledstjärna (fan vad pompöst det låter*s*) är att vi alla har skydigheter i smhället, men också en jävla massa rättigheter!
Så här ska skrivas så det ryker om det! Inte i bloggen, i Word. Precis som som det låter, orden ska flöda. Rätt ska vara rätt. Och det handlar inte bara om mig, det handlar om alla brottsoffers rätt att behandlas med respekt och värdighet.
Nu kör jag. Wow, detta var precis vad jag behövde få att få kraft igen!
Andra bloggar om: kvv, polisanmälan, jo, förhör, brottsoffer, samhälle, rättsapparaten, målsägandeinformation, kriminalitet,
Den tredje september 1967 fick Sverige högertrafik. Kommer ihåg att farsan hade en Opel Kapitän. En röd. Kan inte minnas detaljer men väl att det var nå´t stort.
Den tredje september 2007, har jag gjort upp ett möte med myndigheter senare i veckan angående säkerhetsdetaljer. Låter större än vad det är. Jag gick också på en låååångpromenad i bushen och konstaterar att det regnat för lite för svampen att växa. Bjöd hästarna på morötter och potatis, hoppas dom inte blir sjuka, det var dom knölarna jag inte vill äta. Dom som är gröna. Jag har en speciell plats där jag sätter mig framför stäppen och försöker få ihop mig själv. Lyckades ganska bra, för en stund fick jag kontakt med molnen som var otroliga idag. Formationer som ändrades, fascinerande när man blir i medveten närvaro. Och där i vidderna träffar jag min kära kattvakt och numer vän. Satt med taxarna och rökte en cigg. Satte mig själv en stund bredvid och småsnackade.
På väg hem passerade jag kossorna. Hedenhösarna. Dom små var kvar, men den ena är så mager jämfört med den andre som är precis lika gamla så jag blir lite orolig.
Vidare till affären och köpte ingredienser till potatis&purjosoppa. Fallskärmshopparsoppa som vi kallade när jag för hundra år sen hoppade några gånger. Vi gjorde storkok och slevade i oss efter dagen på hoppfältet. Bilden är från mitt första hopp, landningen. What a feeling!
På tv3 sänder dom ett nytt program; Nyberg&Törnblom, hoppades att Mia Törnblom hade lärt sig något efter tvdebuten i nå´t eländigt dejtingprogram hon var med i. Men icke, hur klok och bra hon än är, så är hon inte tvmässig. Precis som Tone Beckestad flaxar hon med armarna framför kameran så jag tappar fokus på vad hon säger. Sen riggningen av studion är ebarmlig för den här typen av program. Nä, läser hellre hennes böcker i lugn och ro.
Här får du recept på soppan: (jag höftar alltid)
4 pers
15-16 potatisar
4 purjolökar
Höns eller kycklingfond+vatten
Creme Fraiche
Gräslök
Koka potatisarna i buljongen, släng ner den hackade purjon på slutet. Mixa hela biddevitten när det är färdigkokt, krydda upp med peppar och salt, rör ner fraichen, och klipp en generös mängd gräslök. Smaklig!
Andra bloggar om: högertrafik, vardagbetraktelser, fallskärm, recept, soppa, djur, natur, mia törnblom, medveten närvaro, mindfullness
Det finns folk, och så finns det fä.
Folk som envisas att upprätta kvasirelationer. Som inte kan släppa taget. Gå sin egen väg på egen hand. Som inte står ut med ett flera avvisande, som är så ensamma att dom känner sig övergivna. Men den enda som övergivit dom är dom själva.
Sen har vi fä. Som står i sitt bås, fasttjudrad av sina egna värderingar och dömanden. Dom står där i sitt bås, med rumpan mot världen och skiter i livets korridor. Med blicken mot mörkret. Och vem vill vara vän med en som skiter på en?
Jag tror att dom är av samma skrot och korn.
Andra bloggar om: relationer, psykologi, dömande,
Upptäckte av ”misstag” att jag har tillgång till tv8. Du kanske också har kanalen utan att veta om det. Comhem har den i basutbudet på sin infosida. Så med stort intresse ska jag kika kl 21.15 på Insider om Sefastssons eskapader. Storyn är så fantastisk att den måste vara sann;
Eller?
Ligger någon annan reporter bakom och samlar stuff till en roman?
Livet är en jävla roman, en taskig deckare. Själv har jag fått sitta inne hela dagen på polisens inrådan eftersom MJ ska på ”kurs”(läs friskvård) och passerar min by. Fan vad mitt liv är inskränkt på grund av en enda persons gärningar. En satans mördarjävel!
Andra bloggar om: sefastsson, insider, samhälle, media, journalister, skyddad id, korrumption, deckare
Jag har i ett par inlägg skrivit om en sekt. Hus och På ett hus b.la. En del fiction, en del verklighet. En del kanske tror att det är en attack på AA, anonyma alkoholisters sätt att arbeta, men inget kunde vara mer fel. AA är fantastiskt, hur många människor har inte blivit hjälpta ur sitt missbruk av dom? Många! Däremot har jag på nära håll fått uppleva hur en del medlemmar missbrukar förtroendet i deras onlinemöten. Ja, AA är moderna, dom har för dom som av olika anledningar inte kan närvara personligen på möten; möten på nätet.
Problemet här ser jag är att en del utnyttjar systemet. Jag vet att en del döljer sitt missbruk bakom skärmen. Där ser man inte, känner inte lukten av sprit eller bakfylla. Det är också en mötesplats för dom som inte ”bara” har en missbruksbild, utan för dom som har en sjukdomsbild. Psykisk sådan. Och den kan ingen ideell förening bota. Inte en förening som lovordar ärlighet och respekt. För dessa sjuka människor behöver proffshjälp.
Jag har blivit utsatt för en ”komplott”. Man har suttit och skrivit om mig på mailinglistor som en dålig morsa, en suput utom all hjälp, som en som borde skylla sig själv för att ha blivit utsatt för ett mordförsök, som en lögnare. Diverse skitsnack har cirkulerat och jag får på min bloggmail fruktansvärda mail och i bloggarna jag skriver får jag kommentarer om hur sjuk jag är. Borde spärras in osv.Av för mig helt okända personer. Som vet bättre än jag själv vad som hänt och vad för hjälp jag skulle behöva. En del skriver att det var synd att jag inte ”kolade” vid mordförsöket, en del tycker att jag ska elimineras eller skjutas. Eller gå på AAmöte. Hur i helvete dom tror att jag skulle göra det efter såna attacker. Hur skulle jag kunna finna förtroende för AA efter detta?
Jag är helt medveten om att det här är inget som AA ställer sig bakom. AA står för något helt annat. För tillfrisknande, för att leva ett liv. En önskan om allas välmående. Men dessa människor lever ett liv genom andra, för att dölja den trista verkligheten. Men det finns alltid falanger som bryter sig ur den ursprungliga gruppen. Som Al Qaida, som terrorister som tolkar budskap på sitt alldeles egna sätt, och i sina önskningar om att bli i detta fall nyktra, projicerar sina egna problem på andra. Som bara önskar att få vara ifred. Och läka sina sår, på sitt eget sätt. Alla sätt är bra utom dom dåliga. Och det här sättet är ett oerhört dåligt sätt. Jag är redan rädd.
Men inte för er!
En av er hade stake nog att be om ursäkt, men det förlåter inte ert beteende. Ni skitar ner AAs rykte.
Andra bloggar om: aa, online, sekter, falanger, stalkers, psykologi, missbruk, samhälle, alkoholister, sprit, sjuka hjärnor, hot
Det känns som att jag tappat andan. Eller ande m-e-n-i-n-g-e-n med livet. Försöker så gott jag kan med promenader i höstsolen för att blåsa ur hjärnan. Snart, mycket snart är det fyrårs”jubileum” av mordförsöket. Att leva med ptsd innebär också att såna dagar precis som en del intryck kan trigga igång rädslan, flashbacksen som jag inte minns i huvudet, gör sig påminda på andra sätt. I kroppen. Magen där knivsticken gick in gör sig påminda. Det känns som när levern och tarmarna läktes ihop på riktigt. Drar och sliter, precis som ångesten, dödsrädslan gör i skallen. Att ständigt gå och vara på sin vakt, vara rädd är påfrestande. Lockelsen att supa skallen i bitar eller att ta en massa bedövande piller ligger nära till hands. Men då förlorar jag skärpan jag behöver så väl. Något händer definitivt med kroppen när man lever med under press. Jag har inte olyckligtvis tappat 5 kilo, diabetesen har märkligt nog blivit bättre, tar bara insulin till natten nu. Chocken hela kroppen fick vid knivattacken gav mig i kombination med att levern skadades så svårt, ämnesomsättningsrubbning. Förutom detta helvete med ptsd:t. Sånt som man bara tror drabbar krigs, tsunamioffer. Dom som får omedelbar och adekvat behandling för det är många som drabbas. Men vi, enskilda individer som drabbas av ett trauma vet man tydligen inte hur man ska behandla. Det är kanske inte så viktigt, vi syns ju inte lika mycket som en stor grupp. En del av oss som drabbas kan inte synas alls. Vi som lever med en ständig hotbild,vi som lever med skyddad identitet. Dessutom kan jag tänka då och då, hur terapiserar man bort en real rädsla? Som att gå i KBT för ormrädsla och bota den med att låta en skallerorm bita en för att sedan räddas till livet med serum. Om man hinner.
På tal om KBT och andra terapiformer så såg jag att Anna Kåver och Åsa Nilsonne som arbetar som terapeuter inom DBT kommit ut med en ny bok efter storsäljarna Att leva ett liv, inte vinna ett krig (acceptans) och Vem bestämmer i ditt liv (medveten närvaro). Tillsammans.
En bok i att träna sig till medkänsla och respekt. En bok inte bara för borderlinepatienter att läsa, en bok för alla att lära sig vad det betyder. Att leva tillsammans. Ensam är inte stark. Att lära sig att inte tycka och tänka åt andra. Respekt kallas det. Läs och begrunda kära läsare! Själv tar jag en promenad till.
Andra bloggar om: ptsd, terapi, böcker, mindfulness, empati, respekt, brottsoffer, skyddad id, tsunami, samhälle, sjukvård
Det är höst nu.
I måndags lagade jag kalops, idag en mustig köttfärsgulash. Jag har lagt sandalerna i garderoben och plockat fram höstmunderingen, det är härligt att andas den klara rena höga luften. Det är äntligen mörkt på kvällarna, jag kan kura framför tv:n på kvällen med ett gosigt täcke omkring mig. Det är höst nu och jag gillar det.
Andra bloggar om: höst, årstider, mörker, gulasch, mat, kläder
Någonstans i Sverige klänger dom som apor. Ställningsbyggarna från främre Orienten. Utan säkerhetslinor och med kepsar och solglasögon bjuder på dom cirkus. Jag har perfekt skottläge. Lite snett vinklat upp och tålamod. Poff. Precis i det ögonblick som dom fäster en nit, så ingen fattar vad som händer när den första blatten faller. Då tar jag den andre. Nu pratar vi cirkus.På hög nivå. Precis som dom pajaser i andra hus, i den där sekten som har möten online. För att att dom inte är ärliga nog att ses öga mot öga, tvingas dom sitta där i sin ebarmliga ensamhet, sin bedrövelse. Förödelse i hemmet. Förödelse i familjen. I sin patetiska värld där dom är sina egna husgudar.
Och spelar för döva öron och en ansiktslös publik. En publik som redan lämnat teatern. Fiaskot är totalt. För dom spelar bara ett spel, önskningarna har tagit slut. Om dom ens fanns från början, för det kräver ärlighet. Dom kan bara spela varandra spratt i sin önskan att få döva sina dåliga samveten med ett glas absinth.
I dom husen där dom pajaserna agerar, råder bara tragik och tomhet som ekar i deras öron. För alla andra har slutat lyssna.
Tystnad råder, tyst det är i huset. Tipp tapp
Andra bloggar om: berättelse, sekter, hus, cirkus, pajas, missbruk, alkoholister, online
Brillorna har landat. Igen!
Mina underbara Globetrotterbrickor, ska jag våga gå och hämta dig? Den här gången blev det en märklig tur. Usa till Sverige 2 dagar, inom Sverige 5 dagar. Först till Stockholm Arn, sedan Skatteverket för att posten klantade till det igen, tillbaks till posten som skickade företagspaket till privatperson i min hemstad, som gjorde om försändelsen och skickade för omsortering tillbaka till Sthlm och nu ser jag på nätet via kollinr att dom ligger där. Nå´n km bort och väntar på sin ägare. Mina Pradaälsklingar jag hämtar dig mellan tvättpassen!
Nu får det bära eller brista! 🙂
Uppdatering:
Dom sitter som en smäck, fast på näsan. Dom kom, jag ser, vi segrade! (herregud inte undra på att jag tyckte alla var så snygga, men nu ser jag era rätta face;)
Fick en fråga via mailen vem som hade gett mig rätten att lägga ut mitt förra inlägg på bloggen.
Rätten?
Tingsrätten? Maträtten? Nej, ingen av dessa. Den rätten tog jag mig alldeles själv med hjälp av det fria ordet. Det som Maja Lundgren använde när hon skrev sin nya roman som jag skrev här. Rätten att skriva en berättelse som kanske består av en blandning fiction och verklighet.
Eller ännu bättre: skrivandet är en del av den sköna konsten, konstaterar hennes förläggare Eva Bonnier, so here I go! Upplägget blev klart, sådär underbart klart som när man inser att livet är underbart! Det finns många Hus att skriva om……..
Andra bloggar om: författa, böcker, roman, maja lundgren, eva bonnier, rättigheter, skriva, hus
I ett hus i Sverige springer en ungjävel med damp gatlopp. I timmar; fram och tillbaka. Jag bara väntar och önskar att den ramlar och slår ihjäl sig. Faktiskt. I samma jävla hus vaknade nyss den alkoholiserade satans kattuggande Al-Qaidanissen jag fantiserar om att strypa. Få se om trafiken dit börjar som vanligt vid 22-rycket. Skriker från gården, för mannen har inte bara tappat förståndet utan också alla sina gästnycklar verkar det som. Jag hörde hans uppvaknande eftersom han alltid sumpar grejer i golvet. Tunga grejer. Men det hör väl ihop med tungt missbruk. I det här huset har ingen råd att köpa mattor. Som skulle dämpa ljuden.Eller jag rulla in dom dönickarna i efter strypningen. Inte heller klockor som går med svensk tid. När klockan är 22 i Sverige, vad är klockan i deras land? Mmm, du fattar vá? Hissen är utrustad med ett lod på specialbeställning eller så har hyresbolaget fått en gammal kyrkkläpp gratis som slår värre än en helgmålsringning på 10 cm avstånd som hakat upp sig.
I ett annat hus i Sverige sitter en fet ovårdad, ja, man skulle kunna gris, en snuskig ”man” och tjattar med dom enda vänner han har. En sekt som vill få människor att bli nyktra. Där bakom sin skärm kan han sitta och låta dom andra tro att han är den mest välvårdade och framför allt, så duktig att uttrycka sig. Dom ser inte oredan, känner inte stanken från kattlådan, ser inte snusket i det s.k köket, alla travar av papper och vinkartonger osv. Den legitimerade epigonikern. Fråga mig inte vad det betyder, men så står det i telefonkatalogen. Han som startade sin ”karriär” i sjukhusets kulvertar. Körde mors, tjena mors! Stolt med ett stetoskop om halsen och kallade sig dr. (Död kanske om du läser lite längre ner)En tragisk jävel, inte sorglig för han har inte tillgång till dom känslorna. Som lyckades utbilda sig sjuksköterska, men fick kicken. Ansvarsnämnden hade 7 punkter, bl.a för att höja läkemedelsdoserna som läkaren ordinerat.
Han som steg vidare i karriären som trappsnigel, en grandios sådan som gärna tillrättavisade sina kollegor och blev hjärtligt avskydd med ännu en stor spark i röven från företaget. För han ville gärna leka Säpo och läsa andras brev.
Han sitter där i sitt hus och vet att han inte behöver städa. För han kommer att byta hus. Till kåk. Snart. För synden straffar sig själv. Honom behöver jag inte ens tänka på att ta av daga, han sköter det alldeles själv som duttiga ponke han är.
Och den luktar lika illa som honom själv och avundsjuka
Andra bloggar om: alkoholister, grandios, psykologi, familj, narcissist, missbruk, hat, sjukligt,
Tack så hemskt mycker för ert stöd, och omtankar.
Just nu mår jag som sagt riktigt skit och måste fokusera på att tänka framtid…
Men jag har bestämt att skriver jag något ,så ska det bli en liten historia om en idag väldigt liten man, en tjock man i sina sämsta dagar, som enkom har som intresse av att förödmjuka, förminska och använda samtliga härskartekniker en sann patologiskt avundsjuk narcissist kan göra. Bla hans kommande rättegång för bedrägeri, som han tycker jag ska be om ursäkt för, fast det är han som står åtalad.
Promise, det kommer att bli en spännande berättelse! Ni ska få läsa email, ja ni ska få underhållning på hög nivå! Än en gång go´bloggers, rörd av era omtankar, kram
Just nu är är jag så trött, så trött så jag tänkte att dom tre blogginlägg jag börjat på och inte orkar fortsätta skriva kan ni avsluta. Tre ämnen, välj ett eller alla, varsågod:
Volta
Gå på plankan
Efterlysning
Skriv fortsättningen i kommentarerna, jag tar en tupplur!
Andra bloggar om: utbränd, trött, bloggapati
Brukar folk fatta vad det handlar om.
Socialstyrelsen gjorde en samhällsekonomisk analys förra året hur mycket våldet mot kvinnor kostar. Här är den.
Och den som säger att, detta inte är ett samhällsproblem kanske vill betala hela kalaset själv!
Måste tillägga att ingen av dessa slantar går ner i min eller andra brottsoffers plånbok. Det här är kostnader som kunde sparats in i många fall om samhället arbetat med gemensamma krafter i preventivt syfte. När det går så långt att många kvinnor och barn måste flytta och leva med skyddade uppgifter, har det i regel pågått under en längre tid, indikationerna har funnits men ingen har lyssnat.
Detta inlägg dedikerar jag dom män och andra som så fort jag skriver om mäns våld mot kvinnor tvångskommenterar med att, det omvända förhållandet pratar minsann ingen om. Låter som små ”kärringar”. Ni har ett annat problem egentligen. Jag undrar också vart tog Piteågrabbarna vägen, och alla andra mansnätverk som hängde på deras upprop. Det här är problemet, ingen orkar fullfölja sin intentioner.
Men vi som drabbats måste, vare sig vi vill inte. Är det så här vi ska ha det? Hur många kvinnor har fått sätta livet till i sommar? Högsäsongen för mäns våld mot kvinnor. Jag är mer än dödligt less på min situation, med betoning på dödligt.
Andra bloggar om: kvinnofrid, samhällsekonomi, mäns våld mor kvinnor, barn, samhälle, myndigheter
Håller på att försöka lära mig att läsa igen.
Karin Fossum skriver riktigt bra deckare. När djävulen håller ljuset lyckades fånga mig såpass att jag nu läser i snigeltakt, utomhus Jonas Eckel. Titeln heter så, det är inte ett av mina vanliga uttryck den här gången.
Igår när jag skulle sätta mig ute en stund kunde jag inte hitta den. Snokade överallt i kvarten, trodde jag. Passade på att fråga i affärerna där jag handlat med nedslående resultat. Var fan hade jag gjort av den nu då? Sådär lagom kul när man hunnit till hälften, den har en sån obehaglig ton så det går sakta att l-ä-s-a. Men m-å-s-t-e, så bra skriver hon.
Biblan är stängd på lördagar, dessutom har dom väl stängt för sommarlov, och jag ville verkligen få ett avslut med boken.
Jag hittade den idag efter badet när jag rotade i garderoben efter trosor. Snyggt ovanpå facket med underkläder hade jag placerat den av en ännu outgrundlig anledning.
Snuskig bok det där!
Andra bloggar om: böcker, deckare, fossum, snusklitteratur, okoncentrerad, ptsd, läsa
 | Mitt krypin om … |
 | Vb om … |
 | gavleshotokan om … |
 | Helena Trotzenfeldt om … |
| Vb om … |
VendettanBettan 