Du kan väl inte flytta

Ut på landet och bli en rättshaverist!

 

 

Exakt så sa en person i myndighetsutövning till mig för ett tag sedan.-Varför inte det svarade jag.För här på vischan, i mitt underbara paradis; här, där jag hör vad jag tänker och kan fokusera utan distraktioner, är den rätta platsen att agera och hävda mina rättigheter som gång på gång tas ifrån mig.Ifrån oss som tydligen ”valt” att leva med kvarskrivning och sekretessmarkering.Vi behandlas ofta som vi är dom kriminella, inte faktiskt dom offer (hata ordet) vi är.Det minsta vi gjort är valt vår utsatta situation.

Är man en rättshaverist för att man hävdar sina rättigheter?Dom få som finns i myndighetsSverige. Nä, inte i min värld. Att vara påläst i Sveriges snåriga lagdjungel är en belastning för en del myndigheter. Anses som ett hot, man blir bedömd rent subjektivt attitydsmässigt. För att jag inte grinar och ber om förlåtelse, fläker upp knäskålarnas skinn och blottar mitt blod, som jag förvaltar noga eftersom det inte fanns så mycket kvar i blodbankerna efter Anna Lind till mig. Inte slickar deras fötter, och dessutom är en amazon förklädd till en vän varelse i miniformat, så kan dom inte hantera mig. Då blottar dom sina svagheter och ställer sigi försvarsställning som alla rädda personer gör. Rädda  personer är också dom farligaste. Tror dom!

Här på vischan, där jag äntligen är hemma, ger mig den kraft jag behöver för att vi som blivit drabbade av relationsvåld ska få åtnjuta dom lagar och regler som gäller. Som att Fk ska skita högaktligen i att kräva kvarskrivnas fysiska adress. Annars faller lagen 2009:400 första stycket. Sociala myndigheter ska tamefan inte ”beställa” riskanalyser från Polisen  för att man tvingats ansöka om försöjningsstöd, pga bl.a FKs jävla dribbel. Om snuten och Skatteverket sköter sitt, kräver jag att soc/särskilda insatser sköter sitt och inte ens ifrågasätter mitt skydd! Ja, du läser rätt. Så gör man i den här kommunen.Hur går särskilda behov ihp med riksnorm? Förhoppningsvis inte snart, eftersom jag begärt en inspektion/revision från Socialstyrelsen.
Det skapas lagar som vissa myndigheter anser sig inte behöva följa. Varför? Hur mycket stålar kostar det inte det? Som skulle kunna läggas på oss, vars liv aldrig blir detsamma. I mitt fall efter mordförsöket.

Rättshaverist. Pyttsan, möjligen rättsrådig. Maila mig om du har problem med Fkassan och bostadsbidrag eller tillägg när du är kvarskriven, så får du ett referensnummer att det räcker med en underskrift av hyresvärden och ett endaste kvitto på inbetalning av hyra, så är du fullt berättigad till bidragen.

För övrigt, är vädret idag som gjort för rättshaverister, hahahaaaaa. Eller plocka kantareller som dräller i bushen. Aj säger ryggen.;)

Ajöken för nu!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Mellan två flyttar (Från Bagbabe till Bushbabe)

Som vi i ziggebranschen säger, befinner jag mig just nu. Och blir en Bagbabe, no, no jag är ingen lady precis. så jag tycker uttrycket passar mig väl. Och precis lika tolkningfritt. Men inte i kommentarerna tack, lär väl få scheisse för inledningen som vanligt när jag skriver så rasistiskt som bara en grekofil med judiskt&tattarursprung kan göra. Eller?

I alla fall har jag spridit mina gracer, och saker runt omkring byn, jag snart lämnar för ett mer jordnära ställe. Inte six feet under, utan på vischan ska jag flytta. Till en underbar liten stuga, där man kan höra vad man tänker, slippa bruset i sta´n, slippa alla som står i vägen. Och ändå kunna ta sig till civilisationen när man saknar alla faciliteter som, som….ehhh kommer inte riktigt på nu. Återkommer om det. Rusar runt med mina påsar och dramaten,

Där ute i bushen ska jag mellanlanda och ta ett beslut vart nästa hållplats blir, slutstationen. Kanske jag t.om lyckas plita ner en bok eller två, vem vet. Kissebus som blev en gremlin, ska få följa med. Men inte sitta på altanen som går runt hela stugan, utan i ska få vila i skogsbrynet, tyvärr six feet under. Livet har varit tyngd av vemod och förluster sista året, så jag behöver dra mig undan och slicka mina sår, och vårda mina minnen. Dom goda, för dom är fler. Och jag ska vårda mina nära och kära, läs dotter och mina blommor. Kanske till och med mig själv. Ja, det är det jag ska göra!

Gör det ni också,

varma soliga hälsningar

Vb

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det gör ont när fåglar kvittrar

Jag tror det började tidigt i veckan. Varje morgon och strax innan det befriande mörkret kommer, i senvinterns skymning.

Ett ljud som jag inte kunde riktigt kunde identifiera till att börja med, trots att det faktiskt bekanta ljudet som skapade en längtan till något som kändes ukjbra.Tryggt.Något jag i min kvicksandsartade massa som heter amygdala sände signaler till frontalloberna att det här älskar jag.Skapade en komplex känsla av både glädje och lycka men samtidigt;
signaler om att jag inte längre kan uppskatta fåglarnas kvittrande som ett budskap om att ljusare tider kommer. Att solen kommer värma alla sinnen, en årstid som människor blommar upp och känner en lindring i kylan. Och att fåglarnas kvittrande är en del stor del av förväntan och hopp. Befrielse. Inte hos mig, när jag till slut hörde,

budskapet, blev det ännu en påminnelse att jag inte kommit någonstans.

Det gör ont när knoppen brustit och fåglarna kvittrar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Små hjärtan ska klappa

Så dom orkar att att ha spring i benen, orka leka med sina vänner. Att få vara barn bara. Så enkelt egentligen. Skänk en liten gåva just nu till Alla Hjärtans Dag och februari som är Alla Hjärtebarns månad. Eller klappa på hjärtat nedan, så får du mer information hur du kan hjälpa till.

 

 

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Invisible ink and thauhgts

Idioten och innehavaren av den här bloggen är inget annat än en depraverad drömmare och drönare som underskattar sina läsare. Som tror att ni kan läsa mina kalashnikovsprutande tankar som jag bloggar med osynligt bläck. Dessutom en storlögnare som lovar runt och håller tunt.

Måtte jag bättra mig!

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Tipp tapp

Små yttepyttesteg i taget. Jag vill att tomtarna på loftet ska hitta någons annan hjärna att parasitera på nästa år. Julen är väl snart slut, eller hur? Och då har jag bestämt mig att börja blogga igen. Kanske till vissas förtret, men förhoppningsvis glädje. Om allt flyter på som det ska blir det en långresa i början av 2011.

Följ me vetja!

Nu in i köket och fortsätta med matsäcken, tjälknölen är i ugnen, rotfruktsgratängen är förberedd, Waldorfsalladen är klar och köttabullarna som är överreklamerade ska rullas till veggievänninans unge.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Att kämpa mot både döden och livet

Framförallt livet, det gör min kära paps nu, men märkligt nog känns det ändå som han har en fight mot döden i samma andetag.
Han tog sig inte efter lungembolierna och infektionerna i mitten av juli, han slutade att äta redan på sjukhuset, ryckte ut droppet och vägrade ta sin orala medicin.Han visade så tydligt att han orkade inte med mer smärtor och frustrationen att inte kunna själv, att vara utelämnad till andras hjälp för dom mest basala needsen är inte pappas melodi.Kan själv, men inte nu.Frustrerande, alzen har också galopperat på den här korta tiden.

Så idag efter många kamper kom det fruktade samtalet, för vem vill förlora sin bästa vän? Min pappa är inte bara en pappa, han är och har alltid varit min bästa vän. Jag hade precis accepterat, insett faktum men förstås inte velat; storkonflikt mellan relät intellekt vs känslolivet, kaos.Samtalet som bad mig komma, att slutet är nära. Vägrar dryck, visar så tydligt att han vill eller orkar inte längre leva med smärtor och nu som en mer eller mindre grönsak. Det har vi pratat om för flera år sedan, att blir det så vill han inte ha några livsuppehållande åtgärder, endasr smärtlindring. Och som sagt där är vi nu, han vårdas med omsorg och kärlek som jag tycker är ett ypperligt uttryck för passiv dödshjälp som är accepterat i Sverige. Jag har fått en säng att ligga bredvid paps, har full tillgång till köket och instruktioner att be dom om hjälp whatever.Dom har en värme och vänlighet här på avdelningen som är outstanding.

Men efter några timmar här har pappa lugnat ner sig, kanske känner han min närvaro, han har lett ett par gånger  under dagen när han sett mig och känt igen. Så önskar jag att han får dö, med utslätade ansiktsdrag, utan smärtor och stilla.

Vad jag egentligen vill säga är att prata med era anhöriga innan dom börjar slira iväg om deras önskemål om hur döden ska se ut för deras del, för livet är döden och döden är livet.Det handlar om respekt och kärlek inför det oundvikliga, det vi inte vågar prata om trots att den alltid är närvarande.Döden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.