Etikettarkiv: överleva

Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Livets teamwork

Igår och i förrgår tittade jag med svidande trött blick in ett par mörka bekymrade, med en bakgrundsbelysning av undrande och genuint intresse. På en psykklinik dit jag fraktats från medicinakuten när sockervärdena hade stabiliserats efter insulinöverdosen.Mannen med dom mörka ögonen är en psykiater. Jag med dom grumliga linserna är ett nervvrak.

Han frågade om jag ville leva. Jag frågade var han kom ifrån. Han svarade Palestina. Jag sa jag vet inte. Frågade om han trivdes med sitt jobb. Vad jobbar du med replikerar han. Jag kan jobba som självmordsbombare i Gaza, svarade jag.

Han ville byta jobb;

Jag vill jobba med folk som vill leva sa han.

Då bestämde jag mig att ingå i hans team. I livets team igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Tur och Otur


Fick ett telefonsamtal igår eftermiddag, när jag till sist orkade släpa mig ut. Du vet såna där dagar när det tar timmar att komma till handling. Samtalet var varmt, förstående, fullt av empati och sympati. En okänd själ värmde min. En själ som i sin yrkesroll bör ha dessa attribut, men tyvärr hittar man dom inte speciellt ofta. Hon fick mig att stå utomhus där folk passerade, trots att jag drog mig undan bakom ett sophus, för att prata ostört;
Att gråta, hon bröt spärren, muren och lät mig få släppa lite på bördan. Hon bröt den negativa trenden jag befunnit mig i ett tag.

Jag hade tur igår.

Jag har haft rätt mycket tur i livet. Tur att få en dotter, som är ljuset, som är det käraste jag vet. En dotter som hade turen att bli frisk från ett allvarligt hjärtfel. Tur att ha vänner, både gamla och nya. Jag har jobbat med arbeten som varit lärorika och roliga. Tur att ha ett hem, jag kan äta mig mätt varje dag. T.om kosta på mig att röka. Tur att ha den underbara kattvännen BusanBus. Jag har haft turen att ha kunnat resa till andra länder, vidga mina vyer, lära mig nytt. Jag har varit älskad och älskat. TurTurduvor! Jag har vunnit prylar i tävlingar, senast för några veckor sedan vann jag biobiljetter och dvdfilmer.

Idag ska turen råda, idag känner jag att det var tur att jag överlevde mordförsöket. Den vänliga själen fick mig att komma tillbaka till det som kallas livet. Idag ska det levas om! Idag är det min tur!

Andra bloggar om: , , , , ,