Kategoriarkiv: Flashbacks

Ursäkta säger mördarjävlarna

Fast det hjälper väl inte, skriver Expressen idag att Toni Alldén  ska ha sagt i rättegången om mordet på Caroline Stenvall.

Väl?

Vilket jävla ord. Blir rosenrasande när jag läser och minns mina rättegångar med den jag kallar Mördarjäveln.

Förutom alla lögner och inkonsekventa svar på advokatens och åklagarens frågor blev han i Tingsrätten precis som ovan beredd utrymme för att själv kommentera eller tillägga något i slutet av förhandlingarnajag avstod. Jag var helt förstummad och förintad av vad jag fått höra under rättegången. Jag hade inte läst förundersökningen på inrådan av advokaten för att mina minnen skulle vara intakta, vara mina minnen och sanning och inte ha efterkonstruerat omedvetet. Jag fick höra saker jag trodde hörde hemma i någon tvserie, att han ville inte döda, bara skada mig. Jag fick höra att han satt och tröstade mig när vittnen anlände, han hade varit snäll och tagit av sin munkjacka och lagt under mitt huvud osv, därför hade jag inget att tillägga. Här kunde han haft en chans att säga just förlåt. Människor som inte är mina bästa vänner har läst domen som fan läser Bibeln eller varför inte Allah läser Satansverserna? Eller böckerna Gömda och Sanningen om Gömda som skrivet i sten, att det han påstår har skett är sanning. Det han påstår är utom allt rimligt tvivel! Han är skyldig enligt all teknisk bevisning och rim och reson. Enligt svensk lag. Enade tings och hovrätter.

Men nej, advokaten och åklagaren försökte pressa honom med frågor som -är det ingenting du skulle vilja ha ogjort? Ångrar du dig (den jäveln ångrar sig inte. sa advokaten i rökpausen) men hans ickeseende blick bara såg rakt ut i rymden, ut ur tingsalens stora fönster gick hans fiskblick.Ovanför mitt huvud, jag satt med ryggen mot himlen. No regrets, inte ens för protokollets skull.

I Hovrättsförhandlingarna satt han och tecknade med handen diskret när jag vågade möta hans blick, pekfingret över strupen och hånlog med ögonen. I sin omoderna illasittande kostym vet jag inte om han i slutet av förhandlingarna sa något, jag lämnade Hovrätten dagen före nyårsafton 2003 i en taxi efter att jag sagt mitt. Sjukresa för att jag behandlades fortfarande för sviter efter mordförsöket i september. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill inte ha någonting från den där skriver jag. För han kan inte vara mänsklig. Det är mänskligt att fela, mordförsök och mord, våldsbrott kan aldrig göras ogjort och är inte mänskligt Det är inte ett fel; ett fel kan man rätta till. En av mina största fasor nu är just att han ska på något sätt förmedla en ursäkt. Jag vill inte ha den. Jag skulle inte ens behöva få en ursäkt. Jag vill inte höra mer hyckel.

Du Toni håll käften, det hjälper inte dom som drabbats, håll käften säger jag bara. Säg ingenting du inte menar. För du menade väl inte att Caroline skulle dö? Din mening har inget värde. Väl?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,


Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev 😉 fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Shoppa loose

Igår på förmiddagen hade jag diskat och tvättat håret, redo för att shoppa loss.Matvaror. Måste ladda upp mentalt innan jag pallrar mig ut. Brukar diska innan jag gör några längre utsvävningar om jag inte skulle komma hem, och mamma sa att man skulle vara hel och ren. Om någon olycka händer vill jag åtminstone ha någorlunda snygga trosor på mig på akuten. Då

kommer jag på att det inte är paytime. Lönedags. Det är idag. Och idag vaknar jag med skallebank och allmänt taskigt hälsotillstånd.Magen har varit körig, från och till efter operationen. Känner mig risig och blek. Trött, för jag bara sovit på ytan. Varken kvalitets eller kvantitetssömn. Har varit så ett längre tag. Uppe och vankar, i mörkret smyger jag upp och röker, dricker vatten, frossar i jordnötter eftersom Propavanen som skulle gett mig längre sömn gör mig störthungrig. Det är för varmt, det är för kallt. Jag vaknar med fotsvett,

Jag tror jag skippar den här dagen. I affären. No business today. Out of orderskylten hängs på dörren. På insidan så jag inte glömmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


En sanning om lögner, en väl beprövad teknik i nedbrytningsprocesser

I Sanningen om Gömdabråket; jag använder bråket för att det är vad blaskorna döpt debaklet till, hänger Antonsson och anhang upp sig på att Osama Awad ska ha sagt till Mia att han var med i Sabra och Shatilamassakrerna. Det ska enligt uppgift inte stämma eftersom Osama är muslim och massakern var det kristna som ansvarade för. Det är alltså en lögn och dessutom rasistiskt att ens tänka så.

Då vill jag berätta om en av Mördarjävelns härskartekniker han använde under vårt sexåriga förhållande;

Han hade en speciell tatuering som han hänvisade till ett ”brödraskap” i Asien. Ett kriminellt brödraskap. Det var startskottet till fler lögner om hans kriminella bana. Han ville bara sätta skräck i mig, en väl använd härskarteknik. I början av förhållandet låg den tyste, starka mannen i min säng på nätterna och grät som ett barn för hans kriminella förflutna. Som sedan i rättegångarna minimerades till en rattfylla i väldigt unga år. Hans belastningregister var rent.
Han berättade snörvlande om bankrånet i förorten, hur den kvinnliga väktaren hade legat på backen med värdeväskan fastfjättrad med handbojor i armen och bad för sitt liv. –Jag har två barn, snälla skjut inte. Den här historien upprepades många gånger i olika versioner. Stålarna var nergrävda i södra Stockholm, men han var inte säker på om sedlarna var märkta. Så därför kunde han inte använda sig av dom. T.ex till att hjälpa till med min hyra och övriga omkostnader eftersom han till stora delar bodde hos mig.
Han talade om för mig vid en incident på lokala puben med tre andra individer när han ”medlade” mellan dom.(dom två som såg ut som riktiga gangsters)då han viskade  konspiratoriskt till mig , –vi kände igen varandra från Hall.Faktum är att han satt och skröt offentligt för oss andra om sina voltor. Hur rubbat är inte det?

Jag skulle kunna rapa hur många liknande saker som helst, men jag vill bara påpeka hur dom här männen, förövarna kan använda skrämseltaktiker som ett led i terror. Jag som inte har, hade någon som helst erfarenhet av ett kriminellt liv, mer än via jobbet i vissa sammanhag kunde inte helt avslå hans påståeenden som lögner. Men jag blev på min vakt, jag blev rädd. Lika rädd som när han berättade att jag hade ett pris på mitt huvud. 50.000 var mitt liv värt. Jag fick lära mig hur man med olika vapen gjorde mest skada. Som när han till slut körde in kniven minst fem gånger i magen och lever och tarmar trasades sönder, eftersom han gjorde som han sagt; – man ska köra in den och vrida om, då blir skadorna störst, då kan man vara säker. På döden.

Och jag kan mycket väl tänka mig att Osama också använt skrämselteknik, det brukar små, ynkliga rädda människor göra. Utöva terror kallas det. Jämför gärna min historia med Mias i detta fall, det är inget nytt jag kommer med. Det är fakta. En härskarteknik.

Andra skriver om Gömda

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


Varmt och kallt fotbad

Känns som jag sitter med fossingarna i en varsin balja, den ena är ljum och lindrar, den andra baljan är iskall. Lika kall som en permafrost. Det är så förbannat lätt att fastna i den kyliga hinken. Den lindrande kallnar för fort, och jag vet inte om jag ska orka byta vatten.

Jag är så hjärtinnerligt less på att sitta här och vara värdelös. Det går inte ens inflation i värderingarna. Dom är konstanta, precis som lasterna.
Dom väger tungt just nu.

Jag vill se ljuset igen, kan någon maila mig det, så vore jag tacksam. Skicka gärna med en balja vitt. Skum.

Eller bara kanske ett fotbad skulle sitta fint.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,


Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

– Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,