Min kära paps har äntligen ställts i en ickeexisterande kö för demensboende, den fina killen på kommunen har kommit tillbaka efter en lång pappaledighet, och med hans hjälp går det undan. Han ser behovet, hur illa det faktiskt är med pappa. Försker äta ägg med skal, kan inte längre när alzskoven är som värst läsa information, sover mest framför tv:n. Och den lille prydlige gubben som alltid varit mån om renlighet ochatt vara välvårdad, orkar knappt av sina neuropatiska smärtor komma in i duschen.
Jag pratar om min kära pappa som alltid varit min bästa vän, våra långa diskussioner om allt, min pappa som först av alla ringde om jag var överlycklig över något eller hade bekymmer. Han som körde mig till alla aktiviteter, alla badsjöar och simhallar som finns i Stockholms län, han som tog med mig på konstmuséer, han som öppnade världen utanför vårt hem när morsan låg stupfull. För våra bådas skull, en flykt till verkligheten. Du som tog med på danshak och lärde mig vals och tango,
Min kära vän och pappa, om en liten stund ska jag berätta för dig att att du måste flytta till ett nytt ställe, ett ställe som kallas dödens väntrum; men jag tog beslutet att dina sista år måste vara mer drägliga, för det blir det. Du ska inte behöva gå ut för handla nedför långa backar, ännu mindre upp för dom långa backarna med dina smärtor, inte behöva falla omkull mer. När du har bra perioder säger du att -jag oroar mig inte, varför gör du det?
Jag gör det för att jag vill det, som du sa där på KS Trauma till mig, pappa jag älskar dig, men nu kommer jag att möta din sorgsna blick, när du tror att jag svikit dig och tagit detta val. Det känns ibland som om jag har klippkort till dödens väntrum.
Fick ett samtal idag från ett ställe som jag trodde kunde hjälpa min hjärna och kaoset, eftersom landstinget här inte vill satsa stålar på en utomlänspatient med PTSD, terapin kostar schaber; ett ställe i kommunal regi med psykologer som en resurs.
Hon hade glömt en fråga sa hon. -Har du sökt dig till öppenvården? Jag frågade om hon ”lyssnade” lika mycket som den eventuella psykologen skulle göra? -Vad menar du svarar hon.
Jag menar att jag äntligen för ett par veckor sedan mobiliserade mod och kraft och ringde er, presenterade hela jävla kitet om rundturerna i den här förbannade introverta livrädda satans byhålans proffspsykare. För tamejfan är det precis det det handlar om. Dom psykar ner mig. Bit för bit bekräftar dom hur jävla värdelös jag är, och hur värdefulla dom är som månar om skatteklirret i kassan som jag inte som kvarskriven bidrar till. Monterar ner mig till en nobody, en jobbig jävel som kräver det jag har rätt till.
Ja, nu svor jag inte lika mycket, men budskapet gick in och hon ursäktade sig och sa -förlåt om jag är burdus men, har du sucidtankar?
– Ja, 24/7 ungefär…
– Ja då vet jag inte riktigt om (lite skärrad på rösten) om vi kan hjälpa dig.
Du sa jag, mina självmordstankar begränsar sig till att varje morgon, varje förbannade dag undrar jag hur jag ska överleva det här livet. Annars hade jag väl inte bett om hjälp.
Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.
Tusen tack!
Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?
Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.
Hon är också med i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,
det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.
Nästa vecka ska paps till ett korttidsboende, ett avlastningsplace för dementa och gamla. Hoppas att den här gången blir bättre för honom, han har tacklat av rejält sen dess.
Då,
förra gången, förra året hamnade han där efter att ambulans och polis slagit sig in genom ytterdörren efter att hans gamla barndomsvän larmat. Pappa hade vrålat av smärtor när han ringde, när hjälpen kom fram kunde han inte ta sig till dörren, i brevlådan hörde dom samma sak som vännen. Smärtvrål! Fram med yxan och upp och ut med paps till akuten. Samma dag hade jag fått ett rejält sockerfall och fick själv åka ambulans här i min by till akuten, skulle checka läget med honom eftersom han lät värre och värre under veckan före, men som sagt fixade hans vän det och jag var ”lyckligt” ovetande.
Då,
när Akutsjukan tömt hans knä på bakteriell artrit, som hans husläkare inte noterat för hon drar aldrig av honom brallorna och kikar på benen som han har jävulskt ont i, neuropatiska smärtor så var han ett par veckor på rehabilitering, sedan till korttidsboendet. När jag ringde sa personalen dom att han var så spirituell, dom andra patienterna satt i ring runt honom och lyssnade på hans rövarhistorier, till mig sa han att personalen och käket var toppen. Att jag inte hörde vad han inte sa;
-Det var ju för faan bara dårar där!
Så sa han när han kom hem igen. Det är som sagt en demens/alz avdelning.
Bloggvärldsbloggen Sofia harhjältarsom tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.
Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.
Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.
Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.
Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.
det går fort med alzheimer/demensen nu. Känns som jag inte hänger med, pappa ännu mindre. Efter hans andra fallolycka på kort tid eftersom han envisas trots smärtorna att ”ränna” ut på kvällarna så känner jag att trots mina rädslor att vistas där att jag har nån form av obligation till honom. Att vara där för honom. För att jag vill, som han sa till mig efter mordförsöket och besökte mig varje dag på sjukan. Men inte för att jag orkar, det är tungt nu, därför svarar jag inte på mail eller är aktiv i bloggvärlden. Bara så, jag har obligations till er också kära bloggvänner.
Magganbabe har varit upp och gått; donatorn som ligger i andra ändan av korridoren har blivit ”inskjutsad” till Maggan.
Maggan har en ganska lång återhämtskap, men imorgon får hon i sin bärbara, gå in och gratta vetja http://livsglimtar.wordpresss.com, eller kolla i högerlisten efter henne!
Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.
Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.
Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.
Igår var jag inne på en Telenorbutik och idag bloggar jag från min Iphone 3gs! Det kallar jag kundservice. Bye bye Tre. Dom tre lurar ni har på release kan ni stoppa upp precis var ni vill. Läs mitt förra inlägg så fattar ni varför dom inte kan leverera, jag har beställt en vit lur 16 g men mina ändringar i abbonemanget har alltså resulterat i att dom har trippelbokat. Inte undra på att lagret ryker. tack Sussi och Anna på Telenor, ni är toppen! 🙂
Är en sorglig historia. Beställ inte av dom är allt jag kan säga. Har suttit på flera olika forum angående just Tre:s bedrövliga bemötande angående leveranserna. Bl.a här och här. Telia har en förnämlig supportblogg här, ångrar att jag inte beställde där. Tar beslut om det i slutet av veckan om inte luren kommit då.
På McWorlds forum har jag skrivit en kanske lite rörig sammanställning, men namn och besked framgår tydligt;
Beställde per telefon svart 16g 4/8 av Daniel. 6/8 ringer jag för att ändra till en vit och lägga på en försäkring. Sabina hittar inte till en början min beställning/kundbild men efter lite micklande verkade allt ok. Leverans inom 12 arbetsdagar. 11/8 ringer jag igen för att numret ska vara dolt från början, Morgan hittar då två beställningar av oss (dubbelreggad alltså) deletar en av dom, och säger tolv arbetsdagar igen! Ehh? Mailar till Tre den 12/8, Joel svarar;
I dagsläget vet jag ännu inte exakt när din order kommer att skickas ut till dig då vi inväntar leveransbesked från Apple. En kvalificerad gissning på leveranstiden är två veckor. Vi hoppas så fort som möjligt få fram den exakta leveransdagen, men just nu är detta allt jag kan säga tyvärr. Er order är dock inlagt i vårt kösystem och skickas så fort leverans från Apple inkommer.
Den 13:e svarar Jenny; då jag vill ta bort försäkringen och höra status. Vår order ligger inte i kösystemet, inget ordernummer ”bara ett internt” som jag inte ska bry min lilla skalle med tydligen. Hon tippar på ett par veckors leverans och undrar om jag är initierad eftersom jag frågade om releasad eller hold. ”Vad har dom andra sagt till dig” försöker hon först med, men sen kommer det; 12 arbetsdagar från att vi ska ha lagt på luren.Igen! Under samtalet mumlar hon om deletad release, jag hugger direkt; menar du att ni deletad en relesad lur?- Nej då…tolv dagar är budet. 14/8 svarar Matthias att min beställning inte kommit med den leverans dom fick då på fredagen. Förhoppningsvis skulle den komma nu på fredag. En vit trodde jag, slog en pling idag då jag sett att att andra som beställt efter mig börja få sina lurar. Isak på Tre svarade idag. Att jag fortfarande inte ens kommit så långt som till en renodlad order, bara kundbild! Checkade av hela beställningen med honom. Två beställningar. Svarta 16g. Vafan säger man? Han tog mitt mobilnummer och skulle försöka reda ut begreppen. Och kanske återkomma eller inte. Jag anar ugglor i mossen. Jäkligt stora ugglor.
Kanske är detta orsaken till Tre:s leveransproblem, dubbla beställningar som i själva verket är en enda. Som bara ville byta färg! Nu är jag inte nådig längre.
/ Iphone 3gs 16g VIT beställd 6/8 (ursprungligen 4/8 inmatad i systemet 8/8 med 499pott nytt abb. Skäms Tre!
Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå ;-). Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.
Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!
Idag är en sån där dag jag bara har lust att att langa ner ett par trosor, cigg och plånis i byxfickorna; ja passet också förstås och öppna dörren, hasa ner för trapporna utan att låsa efter mig och bara lämna allt gammalt till den som vill ha. Den som vill ha ett liv som inte blev som jag tänkte mig. Tänkte jag alls? Drömde jag ens en gång om någonting? Mer än mardrömmar.
Har så mycket jag vill skriva så fingrarna blöder, ja ögonen också för den delen att jag måste samla mig och stycka upp dagarna. Låter som en slaktblogg men inget kunde vara mer felaktigt. Jag känner mig glad i sinnet, det var ett tag sedan.
Återkommer; måste läsa ikapp både bloggar och blaskor. Mail också, har ni inte fått svar så vet ni snart varför. Lite förhandsinfo:
Besökt Tonårsmorsa och fixat hennes dator
Min egen stationära krashat, laptopen utlånad
Två jävla översvämningar på två veckor
Startat Twitter utan att fatta ett jota, är den nån som kan tala om hur man lägger in en snygg widget får ni gärna hjälpa mig via mail, jag hinner inte om jag ska sitta och snoka i kulisserna. (var det jag som hjälpte Tonårsmorsa med hennes dator?:)
Har precis plockat av mattallrikarna, indiskt.Onion Baji med myntasås, Rogan Josh på kyckling och naanbröd. Livet känns mumsigt nu!
Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.
En lördag närmare bestämt.För mig som alla andra dagar, helger har ingen speciell betydelse.Så jag har tvättat överdragen på soffan, fan nästan det bästa inköpet jag gjort!Nu återstår bara strykningen, själva kappan är ett aber.Stort och otympligt men jag är på alltskagåhumöret.Tålamodet har jag samlat på länge nu och tänkte tömma det kontot på något rationellt.
Vardagsrummet ser ut som ett hönshus.Fjädrar, dun från sittkuddarna har lagt sig över parketten när jag drog av överdragen.Får mig att minnas en resa i Grekland för länge sedan;
Jag tog en dagstripp med båt till en nästan obebodd liten ö, tror det rörde sig om 50-talet innevånare som levde på svampfiske pch under högsäsong turismen.En enda liten taverna fanns på ön, i övrigt inkentinken.Bada och äta var temat.När vi gick av den lilla skutan över spången möttes vi av en skylt.No nudes på engelska, tyska och grekiska.Jag la mig ganska nära tavernan så att jag kunde köpa något läskande utan att den blev fisljummen innan jag landat på min handduk.En tysk yppig dam kunde inte läsa eller var hon så där nonchig som bara tyskar kan vara på semester (läs dryga), la sig topless precis vid tavernan, vid balustraden och smorde in sig rikligt med sololja.Ovanför henne satt antagligen mormor eller farmor i familjen, i typisk grekmundering.Svart klänning och huvudduk, sjal.Hon glodde stint på tyskan och mumlade, gick fram till av balustraden och visade med gester att hon skulle sätta på sig bikinibehån.Tyskan kikade snabbt upp men valde att inte ”förstå”.Då knallade helt sonika grekiskan nerför den lilla trappan till stranden och tyskan, stödd på sin käpp.Då nästan hör man hur resten av strandens sollapare drar efter andan, tyskan ligger med slutna ögon och det formligen kokar på hennes hud av oljan, doften av kokos ligger som ett dis över sandkornen, luften dallrar.Mest av oss andras förväntan.Vad ska grekiskan göra?
Hon kommer fram till kokoshärden, tar med käppen upp bikinibehån som ligger bredvid tyskan.Lyfter sakta upp den och släpper den på hennes mage, samtidigt som hon snattrar svordomar på grekiska.Tyskan vaknar till liv, sätter sig upp och langar tillbaka behån på sanden.En kort och tyst maktkamp börjar mellan deras ögon.Båda ser väldigt bestämda ut men med olika mål.Den grekiska damen syns kapitulera och går mödosamt uppför trappan igen och in i huset.Vi slappnar av, tyskan skrattar lite triumferande och återgår till solandet.Utan behån.
Jag drar upp en cigg ur bagen och tänder den när jag noterar i splitvision en rörelse från huset/tavernan.Mormor är på väg ut.Hon sätter sig på den lilla pallen strax snett ovanför tyskan.Som har dragit igen korpgluggarna och ligger platt ner.Den grekiska mormodern har sällskap.Av en halshuggen kyckling, kanske den som jag åt senare?Hon stoppar ett pekfinger i munnen, väter det lite och stoppar därefter upp fingret i luften.Som en vindmätare.Flyttar lite på pallen och börjar plocka fjädrar.Som singlar snyggt ner på den sololjeindränkta tyskan.Kejsarens nya kläder?Vilken föreställning!
Om hon fick på sig behån?
Jo, iallafall vid hemfärden på eftermiddagen, såg inte skymten av henne förräns då efter den snabba påklädning och packande efter grekiskans hyss.
Har du något roligt semesterminne?På den gamla kodakbilden ser vi min mamma&mormor och kanske en grekisk mormor eller farmor!
Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…
Aktuellt inom bloggvärlden just nu är näthat och nätkärlek, finns en uppsjö av inlägg om du klickar på orden längst ner i mitt inlägg.
Jag skulle vilja skriva om nätblajjet däremot eller blogglarvet whatever.Det finns några blogguttryck i kommentarsfälten och inläggen som det verkar ha gått troll i!:) Ex;
Det säger mer om den personen än om mig är ett av uttrycken jag avskyr.Att kalla kommentatorer för falska och att ha dolda agendor för att dom bloggar anonymt eller helt enkelt inte har en blogg eller site att hänvisa till är en annan grej jag blir sne på.Att blogginnehavaren inte kan läsa kommentaren för vad den är är också ett jävla sätt.Gå i taket för att den går stick i stäv med bloggarens uppfattning och framförallt, vem som skrivit kommentaren.Har man något gammalt groll med den som svarar, så måste det givetvis vara ett påhopp.Eller hur?Att kalla dom som inte delar ens uppfattning för häxor eller annat nedvärderande, alla över en kam bara!
VendettanBettan 