Sekretärens sorgliga historia

En gång i tiden, för länge sedan så föddes en stor barnaskara i Norrland. 9 syskon om jag minns och har hört rätt. Dom bodde och föddes upp i en sån där typisk kåk, röd med vita knutar alldeles vid vägen, med utsikt över viken. Havsviken. Alldeles längst upp i backen, krönet. Längst ner i backen vid bruket låg handelsboden, där jag som en liten snorunge handlade godis i strutar, för två och femöringar, doften när man kom in var kaffe, sötaktig sådär och man talade om för Lunka vad man ville ha över disken.

En av alla dessa syskon var mormor, en modig kvinna som fick barn med en som räknades till societeten i stan. Rederifamiljen. Och tog all skit fast dom inte gifte sig, det kallades troförlovning. När min mamma som var fukten av deras kärlek, var tre år så emigrerade han som kallas min morfar till Amerikat och skaffade sig en ny familj. En familj som vi kände till, inte den amerikanska familjen.

Mormors bror, en gammal sjöbjörn, som seglat runt hela jordklotet, en underbar man som berättade både skrönor och var han varit under seglatserna. En man med en ett säreget utseende, underläppen som var ett ärftligt drag, brukade mamma och mormor förklara för mig, att det var för att flaskan hade satt sina spår, låg liksom rätt. Men också den snällaste man, man kan tänka sig. Han kom hem till oss i Stockholm i början av 60talet med bananer, en sensation på den tiden, han kom med en docka en gång när vi hämtade upp honom från Durban, som var dubbelt så stor som jag själv.
På slutet när han och mormor var dom enda överlevande av den stora syskonskaran och delade hushåll och hem, kåken som hade en speciell doft. Av trä och såpa, av nystekta kantareller, en doft som gjorde mig lycklig, när jag var där med mamma och pappa, på sommarloven, och hans rövarhistorier från dom sju haven, är oförglömliga. Han var oförglömlig, ibland när han hade lutat flaskan för mycket på sin underläppp, brukade han ta fram sin gamla guldklocka och undra för sig själv, vem i släkten som skulle få den. Jag älskade att höra på honom.

Så renoverade han den gamla sekretären, många timmar ägnade han i ”verksta´n”, mycket kärlek la han ner i sekretären, den som hade funnits i hans barndom. Den var hans livsverk på landbacken. Vackrare får man leta efter, just pga att man visste hur mycket tid och omsorg han la ner på den.

När mormor gick bort började cirkusen. En av mina bröder ringde till den gamle sjöbjörnen på fyllan och frågade om möjligen han kunde få den när han dog. Omdömeslöst som fyllon ofta är. Och på den vägen är det, idag har den auktalliserats på ett lika minst sagt taskigt sätt.

Too be comtinued…..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

3 responses to “Sekretärens sorgliga historia

  • Filippa

    Tycker det låter som om sekretären har haft ett bra liv fram till nu på senare tid, tänk om så gamla möbler kunde tala ? Tror sekretären längtar efter dig ?
    Själv har jag – ute hos pappa – ett spegelskåp som är 195 cm högt och väger bly som jag undrar hur jag en gång i framtiden ska få upp 3 trappor ?

  • Niki Loong

    Jag tror att du och sekretären hör ihop. Jag vet ju inte vem av dina brorsor som tiggde till sig den, men antar att det är han DEN DÄR.

    Har knappt varit på bloggen på sistone, men saknar dig och dina vackra ögon. HD-Bosse är alldeles såld på dom…

    Kram

  • Niki Loong

    Och nu är jag här också.
    nikiloong.wordpress.com

    kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: