Vemod

Idag rullade vemodet in. Först kände jag inte igen känslan. Fattade inte vad som hände i maggropen. Det var ett tag se´n. När myndighetssverige tar semester, tar min hjärna sommarlov. För precis så känns det;
Som när man var barn, och kunde konsten att leva i ett medvetet nu, bara nu och ingen annanstans. Inte igår, inte imorgon. Senast igår, ja du hör! Börjar om igen…

Senast igår kände jag frid, skrattade högt åt Regissörernas strumpfilmer, gick en kvällspromenad till rastakossorna för att läsa ur Karin Fossums Jonas Eckel. Har efter möda och stort besvär lyckats  läsa hennes När djävulen håller ljuset, en helt fantastisk historia om hur människor med mörka hemligheter vävs in i varandras liv, för att på slutet, nä, det får du läsa själv. Rekommenderas. En svart, våldsam bok som jag bara klara av att läsa utomhus. Har svårt att koncentrera mig, när jag måste hålla koll på allt omkring. Ljud, ljus, människor, typiska reaktioner när man har ptsd. Men jag har kommit på hur jag ska läsa nu,; utomhus, i naturen! Man hittar sina strategier. Men därnere utanför hägnet finns en ljugarbänk med en vidunderlig vy, ängar, kuperad natur med skogsdungar. Där är det ljuvligt att läsa en bok. Helt distraheringsfritt.

Jag längtar så också efter dottern, som kommer snart! Att få vara det viktigaste som finns .Vara mamma. Våra finurliga samtal, höra hennes drömmar och funderingar. Hennes oro över att börja högstadiet i en ny skola, den gamla klassen har splittrats. Hon vill höra om jag var nervös också då, när jag började i en ny skola. Och jag berättar, och hon skrattar.

Men nu börjar oron gnaga som sagt, JO är tillbaka och ska meddela beslut, Polisanmälan om tjänstefel, vart tog den vägen? Hur mycket vet MJ, det är den stora stötestenen. Den 13:e september är på ingång, årsdagen av mordförsöket, eller ska jag kalla den överlevnadsdagen och fira? Så långt har jag inte kommit än. Hur ska jag forma min framtid? Jag har inte så lång tid på mig nu, i början av januari 2009 infaller den villkorliga frigivningen. Och med tanke hur lång tid allt har tagit hitintills, måste jag noga överväga min framtid. Ikväll får det bli en extra sömnis, extra drömlöst ska jag sova. För dom har börjat nu, drömmarna som jag inte vaknar ur, men barmhärtigt nog, bara kommer ihåg brottsstycken av när jag vaknar. Men kroppen har jobbat stenhårt under natten ont i musklerna.

Godnatt

Det är då som det stora vemodet rullar in

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Annonser

7 responses to “Vemod

  • livsglimtar

    Usch var och en har sitt eget lilla helvete…det glädjer mig att din dottern är på ingång. Men de där drömmarna kunde du vara utan..
    Jag ska ner och träna idag och det ser jag inte fram emot då jag känner mig så svag och ynklig med början igår. Men så slog det mig att sjukgymnasten ska jag ju vara med mig hela tiden idag för första gången och jag får prestationsångest, idioti men sån är jag. Har lovat mig själv att inte vara duktig, utan göra som vanligt orkar jag inte så får man ta en paus. Jag får ångest lätt i sådana situationer, dumt men vad gör man med sig själv och sina automatiska reflexer? Så jag lovar att inte vara en duktig idiot idag.
    Kraam

  • Miss Terious

    Gripande inlägg Bettan.
    Jag känner igen mycket.
    Tänkte på Pugh när jag läste första meningen.
    Skönt att du hittat en plats ute att läsa på. Om man kan så är läsning en bra distraktion. Jag älskar att läsa, gjorde det jämt förr men än så länge styr sjukdomen och då blir det inte många perioder om året men jäklar vad jag läser när dom kommer. 🙂

    Ha det så trevligt nu dottern och du.
    KRAMAR 🙂

  • Birgitta

    Du skriver så fint om relationen till din dotter, tycker jag. Jag är glad för er skull, att ni trots allt kan ha den kärleken och glädjen med och för varandra!

    Men jag läser hopplöshet, frustration och förtvivlan också och det gör mig ont. Det är inte rättvist och enkelt i den här världen. Men jag tycker att du kämpar på jättebra och det är gott att du kan och vill uttrycka dig. Det är bra för oss och nog för dig med.

    Kramar och hopp om mer trygghet och frid till er!

  • ET

    Gumman då, vet inte vad jag ska säga! :-O

    Skickar en cyberspaceiansk stor fet hederlig fjollträskskram åt ditt håll.

    K R A M 🙂

  • Rosa

    Det ärsorgligt att läsa, jag blir ledsen för din skull och dotterns skull. Att det ska vara såhär.

  • whitelady7

    Om jag kunde skulle jag satta ett stort plaster pa ditt hjarta och ett annu storre pa din sjal. Det skulle vara fina plaster med vackra blasippor pa, och de skulle tacka alla saren sa att de lakte pa en sekund. Den trettonde september kan vi nog hoppa over i ar, for det var nog tva av den dagen forra aret och da behover vi ju inte den i ar? Tanker pa dig vannen, krama dottern fran oss pa andra sidan.

  • Lasse

    Hej Bettan!

    Fasen också att du ska behöva ha det såhär… *Suckar*
    Men efter mörker kommer Sol, så är det bara!
    —–
    Svar från min blogg:

    Det är inte en dag för tidigt…
    Nu är det WordPress som gäller, lita på det!
    Aftonbladet kan slänga sig i väggen.

    Bakgrundsmusiken hittade jag på nätet, den franska låten om Milou är så kul! *L*

    Kram /Lasse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: