Vi satt i samma båt tror jag. Jag såg inte dig. Då. Lika lite som du ser mig. Nu.
Att bära på en rygga med PSTD, och inte bli sedd av någon. Någon som kan tänkas hjälpa en ur skiten. Skuldskiten. Som man får som bonus när det blir för mycket. Proffshjälpen flyr. Vi är för medvetna, för tydliga att synliggöras. Vi har sett för mycket, för att höras. Att lyssna på vår sorg, vårt svarta helvete är för mycket begärt av vårt ”trygga” samhälle. Svensk sjukvård har allt att lära; det är inte länge sedan man avfärdade oss med Posttraumatiskt stressyndrom som, jobbiga jävlar.
För jag är övertygad om att det var det som slutligen knäckte dig. Och kommer att knäcka mig;
För dom som skulle kunna hjälpa, VILL inte förstå……..för det är uppenbarligen plågsammmare för dom att höra oss. Vi som sett för mycket. Som känner för mycket.
Nästa gång, så ses och hörs vi hoppas jag, i en annan båt…..
VendettanBettan 
15 02 2007 at 19:42
Nej Vb, snälla låt det inte knäcka dej. Försök vara stark. Plz.
Tänker på dej.
Kram
15 02 2007 at 19:42
Var det de hon hade i ryggsäcken.
15 02 2007 at 19:42
hej Vb!
Vilken otroligt vacker blogg du har!
..Jag hoppas sjukvården lyssnar på människor mer, så många händelser som skett som inte borde få hända. Och när de lyssnar, förstå vad de skall göra.
Många kramar från Marcus
15 02 2007 at 19:42
Bettan… Vet inte vad jag ska säga… Även om jag känner igen det där med att inte bli trodd och sedd… Jag vill säga ”ge inte upp” men jag hör ju själv hur patetiskt det låter….
Kram
15 02 2007 at 19:42
Tack, men min övertygelse är att Johanna utvecklade ett ptsd efter tsunamin.Har man andra obearbetade sorger, så blir det där när man överlever det ofattbara, oöverstigligt.Om man inte får hjälp, och just traumahjälp är eftersatt i Sverige.
16 02 2007 at 19:42
Jag tyckte jag läste någonstans att tsunamin inte var första gången hon var nära döden. Jag tolkade det som att hon kanske hade en hel del i sitt bagage.
Hursomhelst. Den enda som verkligen kan hjälpa en är en själv. Allt annat är mer som första hjälpen. Det kan vara livsnödvändigt(!) då, men till sist måste man möta sig själv.
Den som verkligen skulle kunna hjälpa dig är du.
Jag önskar dig massor av kärlek.
16 02 2007 at 19:42
Så tungt att känna så starkt och inte få hjälp.
Jag kommer att läsa dig iaf, och lyssna på din text.
*kramar om*
🙂
16 02 2007 at 19:42
Jag har missat att du flyttat och undrat och undrat hur du har det… Så bra att jag nu funnit dig igen!
Pust!
Ha det gott! /Katrin
PS Vilken underbart vacker musik! Med flöjter och fågelkvitter… dröm-musik
16 02 2007 at 19:42
Vilken fin blogg du har fått nu gumman…
Tack för din kommentar i natt, den värmde jätte mycket..
Men man känner sig rätt ensam just nu för man känner sig bara jobbig när man håller på att prata om detta med sina vänner mfl…
Jag hoppas att du får en så bra dag du kan ha gumman,tänker mycket på dig.
Massa kramisar Mlain
16 02 2007 at 19:42
Kommentarstoken är igång. Alla ord är liksom för små, allt man kan göra är att finnas där. Jag tänker inte förringa varken dina känslor eller upplevelser genom att säga att du inte ska ge upp men Betts, snälla försök dumpa bagaget hos oss.
*kramar och klappar snällt på kinden*
16 02 2007 at 19:42
Anton>
Helt rätt, men lite hjälp på traven med mentala kryckor sitter inte fel.Någon som föser tillbaka en i verkligheten.
Och att Johanna varit nära döden flera gånger, stärker bara min egen teori om att hon led av PTSD.
17 02 2007 at 19:42
Hej Bettan. Nu har jag ”länkat rätt” jag gillar ditt utseende på din blogg och framför allt din musik här.
Avlslappnande och skön musik.
Ja du Bettan. Ekonomin kan knäcka en totalt allt blir dyrare och dyrare och ekonomin sjunker och sjunker. Man får mindre och mindre chans att betala tillbaka det man är skyldig. Jag sitter själv i skiten plus att jag mår dåligt i övrigt.
Jag borde vända mig till psykvården för så dåligt mår jag men jag litar inte ett dugg på dom och har tyvärr fått den uppfattningen att kommer man dit ja då ÄR DET DÅ man gör beslutet att göra slut på skiten eller i alla fall komma på tanken ännu starkare.
Jag ser hur det gått för en som stått mig nära som är mycket sjuk och inte får han någon hjälp. De bara proppar i honom en massa nya mediciner hela tiden sedan får tiden anvisa om ”det hjälper” och sjukare blir han och sjukvården gör inget.
”VI ÄR INTE HÄR FÖR ATT DÖMA FOLK” har jag fått till svar av en skötare på sjukvården.
Vaddå döma folk, sa jag att de skulle döma någon? Nej jag pratade med dom för att jag var orolig för en patient som låg på deras avdelning och misstänkte att han inte berättade hur dåligt han mådde och tyckte det var viktigt att de visste vad han sysslade med på sina permissioner… etc.
Men se det var inte lönt för då var en annan ”dum i huvudet” och mer.
Kim
17 02 2007 at 19:42
Filippan, ”toka” på du!:)
Kimberleyhjärtat, se till att du mår bra först och främst.Ibland lyckas jag med det tänket.Hur har det gått med bostadsfrågan?
Massa love till dig!