Och MJ sitter på tåget. Permission. Han reser genom landet, för att nå slutmålets adress….hem.
Det var som var mitt hem. Den lilla inavelsbyn, där tryggheten finns. Där jag känner varje buske och snår. Där jag inte känner mig som en inkräktare. Som jag var tvungen att släppa taget om.För att leva som vilsen.
Vissa stunder för att stå ut, släpper jag taget om mig själv och rasar ner i raviner, man inte trodde fanns. Mer än i mina flashbacks. Därnere ligger jag och trycker, tills stormen, permissionen har bedarrat.
Men som med allt, ger övning och kontinuitet bättre förutsättningar att, hantera skräcken. Rädslan, minnen som bubblar upp. Bubblorna blir som små droppar av kolsyra. Ligger på ytan och småpoppar. Svider till på huden.
Klättrat upp från ravinens botten, avsats för avsats. En mödosam klättring, men fokuserat för att inte trampa snett. Ser du mig där jag sitter i väntrummet, på den sista avsatsen innan verkligheten. Jag skymtar ljuset däruppe.
På söndag kväll, tar jag det sista steget upp, och sätter mig på mitt tåg och fortsätter min resa i livet,
om MJ har satt sig i sitt väntrum…….
Andra bloggar om: mördarjävel, mordförsök, kvinnovåld, kriminalvård, brott, kvinnofrid, våldsbrott, brottsoffer
Läs något intressant
VendettanBettan 
19 01 2007 at 19:42
Du skriver:…”övning och kontinuitet för att hantera”…är vägen. Det är precis så. Det är bara att man måste ha kommit en riktig bra bit på väg innan man kan se det. Du ser det. Det glädjer mig.
*och btw: inget hemarkiv* ; )
19 01 2007 at 19:42
Betts, som alltid önskar jag att jag kunde göra något, säga något eller till å med följa efter den jäveln så att du inte behöver låsa in dig men ord kan inte trösta…Stor varm solig och tröstig kram /F
19 01 2007 at 19:42
Visst känns det att vara tvungen att lämna det som är HEMMA man lämnar kvar så mycket av sitt jag- sin identitet- och blir ssv vilsen, förbaskad o ledsen.Saknar ”min”skog, gamla tanten i fönstret, fyllot på bänken, barnen i parken…Kan nog aldrig se dem igen. Kram P.S vilket vackert bakrundsljud!D.S