Sår som aldrig läker / 1

Mördarjäveln förlorade inte sin oskuld till Satan den sista gången han var på mig.Den tog nå´n myrslok i vaggan.Nä, en av gångerna innan som ledde till rättegång var inte lika allvarlig.
Jag vaknade en natt av något som ”kittlade” på ryggen.Hela den veckan hade han en djungelkniv liggandes bredvid honom vid sängen, när han inte hade den på sig.Då är inte jag iaf uppkäftig.
Kittlandet var psychot, som rispade mig upptäckte jag när jag vände mig om.Rollover manövern gjorde att han satte sig på mig grensle, med en blick som Chrille Pettersson skulle avundats.Han såg definitivt inte mig, utan nå´n demon som inte jag känner.Som en spya kläcker han ur sig:
-Du ska dö din jävel, och börjar hacka med djungelkniven i bröstkorgen på mig.Jag vrålar rätt ut, han far upp som ett skållat troll i riktning mot köket.Skräckslagen, yrvaken och kaos i bollen smyger jag efter, risporna var inte så farligt, har varit med om värre you know.
Han står längst in i köket mot fönstret vid spisen, och jag noterar snabbt att han har hackat eller ristat sig själv på magen, nästan rituellt.Det sipprar sakta rännilar av blod ner på golvet.
-Men vad gör du, skräckslaget, tänker var la jag telefonen, och tar spontant ett steg fram.Då gör han ett utfall, jag backar och upprepar
-vad gör du, är du inte klok, det är jag!
Då höjer han sin ena arm och börjar skära sig djupt, så jag ser hur huden fläker upp sig, det sippar inte.Först händer ingenting, sen forsar det fram.Allt det här sker inom loppet av bara några minuter.Och han fortsätter metodiskt att skära djupa, snyggt placerade snitt.Med samma glasartade blick, lost!
Jag är redan på väg tillbaka till sovrummet där mobilen ligger, ringer 112 och bara skriker mitt namn adress och telefonnummer och att vi behöver hjälp omgående.När jag pratar med larmoperatören känner jag hur han börjar rista mig i ryggen, då övergår skriken till nå´t jag inte känner igen.-Lägg inte på manar SOS, lägg inte på, vi är på väg.

Då, som om man tryckt på pause, stannar han bara upp och blicken blir istället förvirrad, ja t.om rädd.Han sätter sig bara lugnt, blödande på en köksstol.Han frågar om snuten är på väg, jag svarar att både dom och ambulans kommer, det forsar ur snitten han gjort på sig själv.Och i mig händer något, jag förlorar kontakten med mig själv.Jag blir två.En som är med, en annan som betraktar.Och jag känner ingen av dessa kvinnor, alltså är vi tre, eller?

Måste vila skallen nu fortsätter imorrn

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: