När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om demenssjukdomar, bloggosfären, samhälle, äldreomsorg, tacksamhet

Bowlin for paralympics?

Fan jag blir galen.

Lsslägenheten har fått en ny innevånare ovanför mig efter att heffaklumpen med Adhd och missbruksproblematik blev vräkt.

Hon  är också med  i bowlinglandslaget! Det positiva är att hon är definitivt inte en nattmänniska. Men varför måste hon springa maraton i en liten tvåa? Fram och tillbaka, och tillbaka och bakåt. Ge mig frid för helvete, mina nerver är inte bara franska nu, dom ringlar som serpentiner ur öronen. På nätterna vill dom ut på samma gång, så jag vaknar om och om igen när det blir trafikstockning i korsningen hästskon och städet och jag ser ut som en  Medusa. När jag är pressad som nu, blir jag ljudallergiker, alla ljud är som en tsunami i skallen, ju närmare ljudet kommer så växer dom till ett inferno i amygdalan. Och det är inte Dantes, inte Jantes heller,

det är mitt jävla inferno som kallas liv. Och jag gillar det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om grannjävlar, handikapp, samhälle, ptsd, psyke, sinnen

Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om livsglimtar, njurtransplantation, givare, donator, vän, medicin, kärlek,

Släppa taget

Tagit beslut om framtiden. Den blir definitivt inte i den här introverta byn (ja Heidi, jag sa likadant om Aidsbörg oxå . Nu har jag stångats i nästan fyra år utan resultat på någon front. Har börjat så smått att avsluta mina projekt här, även om dom inte är många så är dom komplicerade. Det jag nog tycker är värst är gnällmengöringetmentaliteten. Iofs är lika illa överallt som mentalitet men här är den utpräglad. Hälsa inte på din granne, fyra inte av ett leende vad du än gör. Det ligger en svalhet som inte passar mig över innevånarna, rädsla uppfattar jag det som.

Jag vill leva livet med mina medmänniskor, inte bredvid!

Läs även andra bloggares åsikter om bymentalitet, framtid, samhälle, rädslor

Cancer

Nordkoreas diktator har cancer i bukspottskörteln läser jag på Aftonbladet. Märkligt, trodde han hade en frontallobstumör. Ibland, väldigt sällan är cancer nådig. Hoppas det är ärftligt.

Andra skriver om nordkorea, diktator, cancer, mördare

En dag (höna av en fjäder)

En lördag närmare bestämt.För mig som alla andra dagar, helger har ingen speciell betydelse.Så jag har tvättat överdragen på soffan, fan nästan det bästa inköpet jag gjort!Nu återstår bara strykningen, själva kappan är ett aber.Stort och otympligt men jag är på alltskagåhumöret.Tålamodet har jag samlat på länge nu och tänkte tömma det kontot på något rationellt.

Vardagsrummet ser ut som ett hönshus.Fjädrar, dun från sittkuddarna har lagt sig över parketten när jag drog av överdragen.Får mig att minnas en resa i Grekland för länge sedan;
Jag tog en dagstripp med båt till en nästan obebodd liten ö, tror det rörde sig om 50-talet innevånare som levde på svampfiske pch under högsäsong turismen.En enda liten taverna fanns på ön, i övrigt inkentinken.Bada och äta var temat.När vi gick av den lilla skutan över spången möttes vi av en skylt.No nudes på engelska, tyska och grekiska.Jag la mig ganska nära tavernan så att jag kunde köpa något läskande utan att den blev fisljummen innan jag landat på min handduk.En tysk yppig dam kunde inte läsa eller var hon så där nonchig som bara tyskar kan vara på semester (läs dryga), la sig topless precis vid tavernan, vid balustraden och smorde in sig rikligt med sololja.Ovanför henne satt antagligen mormor eller farmor i familjen, i typisk grekmundering.Svart klänning och huvudduk, sjal.Hon glodde stint på tyskan och mumlade, gick fram till av balustraden och visade med gester att hon skulle sätta på sig bikinibehån.Tyskan kikade snabbt upp men valde att inte ”förstå”.Då knallade helt sonika grekiskan nerför den lilla trappan till stranden och tyskan, stödd på sin käpp.Då nästan hör man hur resten av strandens sollapare drar efter andan, tyskan ligger med slutna ögon och det formligen kokar på hennes hud av oljan, doften av kokos ligger som ett dis över sandkornen, luften dallrar.Mest av oss andras förväntan.Vad ska grekiskan göra?

Hon kommer fram till kokoshärden, tar med käppen upp bikinibehån som ligger bredvid tyskan.Lyfter sakta upp den och släpper den på hennes mage, samtidigt som hon snattrar svordomar på grekiska.Tyskan vaknar till liv, sätter sig upp och langar tillbaka behån på sanden.En kort och tyst maktkamp börjar mellan deras ögon.Båda ser väldigt bestämda ut men med olika mål.Den grekiska damen syns kapitulera och går mödosamt uppför trappan igen och in i huset.Vi slappnar av, tyskan skrattar lite triumferande och återgår till solandet.Utan behån.

Jag drar upp en cigg ur bagen och tänder den när jag noterar i splitvision en rörelse från huset/tavernan.Mormor är på väg ut.Hon sätter sig på den lilla pallen strax snett ovanför tyskan.Som har dragit igen korpgluggarna och ligger platt ner.Den grekiska mormodern har sällskap.Av en halshuggen kyckling, kanske den som jag åt senare?Hon stoppar ett pekfinger i munnen, väter det lite och stoppar därefter upp fingret i luften.Som en vindmätare.Flyttar lite på pallen och börjar plocka fjädrar.Som singlar snyggt ner på den sololjeindränkta tyskan.Kejsarens nya kläder?Vilken föreställning!

Om hon fick på sig behån?
Jo, iallafall vid hemfärden på eftermiddagen, såg inte skymten av henne förräns då efter den snabba påklädning och packande efter grekiskans hyss.

Har du något roligt semesterminne?På den gamla kodakbilden ser vi min mamma&mormor och kanske en grekisk mormor eller farmor!

Läs även andra bloggares åsikter om semesterminnen, grekland, respekt, tyskar, möbelvård,

Kronångest

Har haft alldeles för mycket stök i skallen efter mötet med MJ.Inte Michael Jackson utan Mördarjäveln.Flashbacks som förlamat alla mina uttrycksmedel, sociala sqills.Stängt av telefoner och mail.Inte ens läst bloggar, knappt blaskorna.Haft kronångest helt enkelt.
Nu börjar den äntligen släppa, likaså den förjävlades förkylningen som känns mer som den började i november och bara haft några korta pauser.När stressnivån ligger såhär skyhögt reagerar immunförsvaret, blir svagare helt enkelt.En av alla satans konsekvenser från mordförsöket och ptsd.Jag har inte velat prata med någon för känslan av att ständigt gnälla är inte kul.Vare sig för den som lyssnar eller mig själv.Fast lite borde jag ha lassat av någonstans, för så fort jag yppade lite lite till en vän så kände jag hur det lossnade en bit av barriären jag satt upp.Att en promille av mina tankar fick ljud, hördes, släpptes från sitt fängelse i hjärnan och släppte in en strimma ljus och space i sinnet igen.Så ikväll har jag haft lite fredagsmys med mig själv.Mördegsknyten med fetaost och tomatsallad med rödlök, åt på balkongen som torkat upp efter skyfallen, duvor kuttrar, koltrastarna äter dom sista körsbären från trädet en armlängd från balkongen, en moppe åker förbi.Det skulle kunna vara i Grekland.Stänger jag ögonen så är jag där i tanken.Angenämare minnen än dom andra som jag kämpar med att hålla ifrån mig.Jag är på god väg nu, igen.Att tillåta sig dala en stund, för längst där bakom i hjärnans förnuftscentrum veta att jag kommer igen.Förnuft och känsla hand i hand.Ibland tappar dom taget, acceptera så hittar händerna tillbaka.Till livet.Där dom märkligaste ting händer…

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, ångest, acceptans, grekland, flashbacks,

Olycklig

Det var länge sedan jag kände mig så jävla olycklig som nu. Ensam. Längtar efter mitt gamla liv, mina vänner från förr, min lägenhet ett stenkast från gamla paps. Tyvärr ett stenkast från Mördarjäveln också. Jag mötte rädslan för nå´n vecka sedan, dottern och jag skulle på en mässa. Bestämt sedan en tid just den lördagen, jag tog ett beslut att åka dagen innan till mina gamla kvarter. Sov över hos pappa, märklig känsla att ligga och försöka kvarta ca 45 -50 meter från en mördare, tog en lång stund att varva ner, en skymt att fanskapet på sin balkong strax innan vi åkte iväg till mässan, så är jag så tacksam för vi hade så himla kul.Som balanserade upp det trista men ofrånkomliga mötet med verkligheten.

Jag är ändå olycklig här trots min egen styrka att fejsa verkligheten, att jag mötte min rädsla och klarade av det. Trots att jag haft besök hemifrån i påsk, det ledde snarare till att jag känner en större saknad av det gamla, det som känns välbekant, inte lika många hinder som den här lilla inkrökta bonnhålan där folk är livrädda för varandra, en by utan civilkurage. Där grannen ovanför som jag skrivit om här, och hans ”gäng” terroriserar och äger hela gården, med socialens goda minne och personal vägg i vägg får driva vind för våg och droga, kröka och störa oss grannar dag som natt. På måndag ska det tredje vräkningsbeslutet förhoppningsvis leda till att han försvinner och får den hjälp han verkligen behöver. Men varför skulle han få det, jag får ju inte det, jag är för traumatiserad! Har efter ”hemresan” fått tillbaka många av ptsdsymptomen, panikattacker, riktiga otäcka. Höll på att dåna i vardagsrummet en kväll när luftrören krampade ihop totalt.Tänkte att så här känns det att dö, hur lång tid tar det att borra upp en säkerhetsdörr? Kan jag överhuvudtaget ringa efter hjälp? Vill jag leva? Svaret på den frågan är ja. Om jag flyttar tillbaka, inte nödvändigtvis till samma område, men väl stad. Högst ett år till ger jag den här lilla skitstaden, sen ska jag vara back to roots.Jag vill så gärna ha ett liv värt att leva.

Läs även andra bloggares åsikter om olycklig, ensamhet, hemlängtan, civilkurage, grannfejd, psyke

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

Röka kat (t)

Skrattar så jag pinkar på mig samtidigt som jag blir ledsen för kissens skull. Men kunde inte låta bli kopplingen! Och på tal om droger och missbruk, så ska grannarna jag skrev om här flytta! Yippie, hoppas att dom får den hjälp och stöd som dom behöver. Och att oron i kåken försvinner.

Stoppade sin katt i haschpipa | Nyheter | Aftonbladet.
Kat

Läs även andra bloggares åsikter om droger, röka katt, kat, grannfejd, hasch, nyheter aftonbladet, flummigt, adhd, damp

Utnämningar/Awards

Jag är en tävlingsmänniska men skriver inte bloggar för att vinna. Betraktar inte bloggvärlden som en tävling lika lite som mordförsöket. Jag menar att jag fick, får kommentarer när jag mår pest och pina att jag ska rycka upp mig alternativt inte låta mina svarta svackor ta över för då ”låter jag Mördarjäveln vinna” ?

Nä, men desto gladare blir jag att få olika awards av goa bloggare som uppskattar mina rader, som t.ex blev jag nominerad av bloggpanelen i Stora Bloggpriset, en av dom 774 av alla registrerade bloggar på Bloggportalen. I skrivandes stund 52326! Jessica (som glömde skriva in sin url så jag hittar inte tillbaka;-) och Soulsis har länkat till mig med uppmuntrande awards; läsvärda bloggar, givit cred som är en av förutsättningarna i bloggvärlden. Glöm inte att länka ni bekväma bloggskribenter, som Alma/Alter Ego skulle ha skrikit på sin Norrköpingska!:-)  Rart och varmt känns det. Jag började blogga för att ventilera mina tankar när jag flyttade på solokvist till en helt ny ort, bröt kontakter av praktiska skäl, en del kan inte hålla näbben. Dom flesta har jag ingen gemensam nämnare med, så det blev en befrielse på sätt och vis.

Tack ni som läser, ni ger mig något som saknas i min värld. Bekräftelse, att jag kan se, höra med nya infallsvinklar, spegla mig i min begränsade värld. Men  i drömmarnas eller fantasins värld finns inga ramar, inga gränser… tack.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, bloggteknik, mördarjävel, mordförsök, reflektioner, sinnen, stora bloggpriset, awards, helene almgren, vänskap,

Heja Jimmy och Next3 / Melodifestival 2009

Alter Ego min bloggvän som avled i december efter en kort tids sjukdom, jävla cancer kanske ler från sitt bloggmoln ikväll. (tyvärr har hennes domän upphört så jag kan inte länka dit) Men hennes abblogg med tips och tricks för blogging hittar du här!

Jimmy, hennes son uppträder i gruppen Next3; läs vad rörande han säger om sin mamma i länken nedan och här.

Mamma var vår manager, hon skjutsade oss hit och dit..

Grabbar lycka till ikväll, och ni andra smsa eller ring in några poäng till dom, uppmuntra unga lovande grabbar som är tillbaka på banan igen!

Jimmy, 18, hedrar sin döda mamma i tv – Melodifestivalen 2009 – Expressen.se.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestival, next3, alter ego, oral ventilation, cancer, död, liv, familj, jimmy, helene almgren, bloggosfären,

Vad håller jag på med

Jo,

nuför tiden så Jabu`shear jag mig morgon och kväll. Går på LCHFkost och handlar gärna på Lidl. Jag har börjat använda mössa. Jag fiser i alla rum och gärna. Jag har inte rakat hugget sen dackefejden. Jag muttrar på sta´n. Jag använder rabattkuponger. Jag bryr mig inte om att mysdressen är totalt omatchad.Tröjan är blommig och byxorna randiga. Inte lika långrandig som jag hade tänkt att detta inlägg skulle bli, så jag avslutar med att säga

det är härligt att vara en MEDELÅLDERS TANT soon to be a PANTERTANT

Läs även andra bloggares åsikter om medelålder, pantertanter, golden age, tillåtelse, privilegium, jabushe, kläder, rabattkupong,lchf

Inte en spänn

Hittade följande kommentarer *pekar neråt* hos Ingrid Carlqvist, en ”riktig” journalist som har startat något så viktigt som en ny inredningsporrblaska;

Villaliv, Villervallajournalistik kallar jag det för. Inte en enda krona ska landa i den människans ficka. Vad tror ni dom tar vägen? Han, Osama ni vet? Han som är det verkliga offret får väl lita på det svenska rättsväsendet eller varför inte skriva en bok? Antonsson sufflerar nog gärna det som inte hörs bakom muschen, så kan dom dela på stålarna. Fy fan!

Anonym sa…

”Osama säger att i MA:s bok att pengar inte betyder något för honom. Ändå misshandlade han Caroline när denne anmälde till försäkringskassan att hon ville få bidragsförskott. Osama nämligen vägrade att delta i det gemensamma barnets underhåll på frivillig basis.
Trots att pengar inte spelar någon roll för denna gentleman ansåg han ändå att skulden hos FK var tillräckligt skäl att misshandla det gemensamma barnets mor på en öppen gata med en knytnävslag på kinden.

Nej, det bär emot att samla pengar till en sådan här ansvarslös kräk!

Om det däremot var helt säkert att de eventuella pengarna som Osama skulle få som skadestånd från Mia och Lisa och Piratförlaget skulle oavkortade gå till välgörande ändamål (och i inte i hans egna fickor) – då skulle även jag vilja bidra till rättegångskostnaderna.

Tillägg 19/2 en kommentar från Ylva, klistrar in den nedan.

Men jag vill gärna inte ge mina pengar till en man som dels anser att svenska staten ska försörja hans barn och dels att han kan misshandla alla sina fruar, gifta sig för att få uppehållstillstånd (i Kanada) och skilja sig när det faller honom in (en gång från kusinen i Kanada och tre gånger från nutida frun)”

Peter

en medmänniska sa…

”Verkligen svårt att förstå av vilken orsak skulle man bilda en fond åt en misshandlare och bedragare.
När Osama gifte sig med sin kusin i Canada hade han på ett bedrägligt sätt tillskanat sig ganska mycket dollars för att börja ett nytt liv där. Fyra gånger gällde misshandeln han blev dömd till gällande Mia. Och tredje frun har han gift sig med flera gånger. Misshandel oxå där , men som sedan tagits tillbaka. Misshandel oxå med andra frun som berättar om sitt liv med Osama. Nej denhär mannen borde ha utvisats från Sverige då hade inte Mia behövt leva sitt liv i skräck . Jag försöker verkligen vara en medmänniska, men att hylla obotliga misshandlare tar verkligen emot”

Jag kopierar reginas kommentar innifrån Monica Antonssons blogg.

”Det är lite läskigt hur alla nu skriker om att Osama förtjänar en ursäkt och skadestånd och allt möjligt. I Sanningen om Gömda finns inga bevis för att Osama är oskyldig till den grova misshandeln och förföljelsen av Mia som beskrivs i Gömda. Det som finns är hans egen utsago, hans fru (och båda de säger emot sig själva och ljuger – först hävdar Osama att han aldrig slagit Mia, sen erkänner han endast de tre tillfällen som han är dömd för, de säger att han aldrig slagit sin nuvarande fru, men sen kommer det fram att hon anmält honom för misshandel en gång men dragit tillbaka anmälan, Michael minns att Osama försökt köra över honom och Sara i barnvagnen, men det viftas bort som att han bara ville skrämmas, men samtidigt ville Luis inte skrämmas när han körde på Osama utan det var mordförsök det)
Jag tycker att Osama framstår i Sanningen om Gömda som en opålitlig man som ljuger om det han tror att han kan komma undan med och som har misshandlat minst 3 kvinnor; Mia, Carolin och sin nuvarande fru. Vad han mer gjort än det som han själv och de andra inblandade erkänner kan man bara fantisera om.”

Läs även andra bloggares åsikter om gömdabråket, osama awad, ingrid carlqvist, monica antonsson, journalist, insamlingar, kriminellt, fonder, bedrägeri, misshandel, pengar

Dyslektisk mördare?

På förekommen anledning vill jag meddela att jag inte är dyslektiker eller är förövaren!

Men vad fan ere me folk? Döda granar, knulla cyklar, världen är galen!

Läs även andra bloggares åsikter om granar, grannar, dårar, idioti, dyslexi, media, galenskap

JobBlogg eller Blowjob?

Statistiken talar om att min blogg läser folk eller fä, eller fi?:-) på veckodagarna. Eight to fiveblogg  Under helgerna ekar det i statistikdalarna. Dessutom verkar den självgående, när det är glest mellan inläggen så kikar läsarna ändå in i en jämn ström. Tack för det! eller ska jag sluta skriva undrar man ibland? Tant Rasch och Psykbryt skriver om ett annat ämne i samma kategori; rubriksättning av bloggar, hur väl speglar blogginlägget rubriksättningen? Antar för andra gången en utmaning, det kära läsare är en bloggsensation! Bara för att jag inte direkt blev utmanad antar jag, kärringen mot strömmen you know. Dom vill veta vilka tre rubriker man själv diggar bäst, jag vänder på det och ber dig skriva en kommentar vad du tycker är mina tre bästa rubriker, dom som bäst matchar själva inlägget.

Kom igen nu! Antagligen får ni sparken från jobbet för att ni bloggar på arbetstid. Men vad gör det? Då kan du starta en bloggkarriär, trava i bloggträsket med oss andra klassens journalister och bli en bloggmurvel. Utan ära och helt fria händer att förtala och misskreditera andra, fördumma och fördöma helt gränslöst, skapa egna sanningar, konspirationsteoretisera och sist men inte minst;

Raljera över andras människors olycka.
Vad sägs om det?

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, monica antonsson, mia, gömda, sanningen, rubriker, psykbryt, tant rasch, damptanterna, bloggutmaning, journalism, konspirationsteorier, lögn, dårskap, prestigetanter, samhälle, media, rubriker,

Schhhh !

Söndag. Sabbat. Stilla.

Framförallt tyst. Ljuvliga tystnad. Stängt av tvn som brukar skramla i bakgrunden, mobil och telefon avstängda, stereon på off. Nästan ingen granne är hemma, eller så sover dom utan snarkningar. Det är tyst och jag gillar det.
Bor i ett hus med ett gruppboende, LSSlägenheter i trappen och huset mittemot. Det är mindre angenämt eftersom kommunen har stoppat in brukare med trista dubbeldiagnoser. Tror att det är s.k vuxna (obehandlade) ”bokstavsbarn” som självmedicinerar och rent ut sagt, inte är klara för den här sortens boende. Det är en ständig oro i kåken som är överjävligt lyhörd.Man ringer för skojs skull på våra ytterdörrar dag som natt när man ”springer” förbi, som barn drar dom nycklar eller liknande utefter trappräckena. Balkongen har jag fått plocka fimpar från, nyårsafton lekte dom med smällare; en kanonsmäll och rökutveckling resulterade i att pappersförpackningen (rykandes) hamnade på min balkong. Det var Fireworks från China, 1,4 kilo. Brukaren ovanför som flyttade in i somras; en heffaklump på två meter och korridortjackstjock á la 150 pannor springer fram och tillbaka. Det skallrar i rutorna och mitt huvud när han drämmer igen dörrarna i sin kvart. Speciellt ytterdörren. Varför kan unga i allmänhet inte stänga en dörr nuförtiden? Han går som om han skulle braka in genom mitt tak. Hos honom brukar hela ligan samlas. Företrädevis kvällar och nätter. Springer fram och tillbala i trappen, mellan husen finns en ”JoakimvonAnkagång” av rännandet. Basplagget träskor langar man av sig så det låter bowlinghall, om man nu orkar ta av sig alls. Som värst ca. 10 ggr i timmen. Samma med pinkerierna, låter som dom häller skurvatten i muggen och spolar med en trasig flottör med samma intervaller, och för säkerhets skull spolar man en extra gång efter besöket. Av någon outgrundlig anledning så drabbas våra källarutrymmen av inbrott, med nyckel in till själva förråden sedan maffialedaren ovan mig flyttat in. Av samma konstiga anledning så utnyttjas tomma förråd av förvaring av bildäck och cykellik. Brukarna brukar åka till Åland med personalen och bunkra ölplattor, men dom låser man in serru! Kulmen på detta problem för mig var att jag tjatat på elleverantören om mina skyhöga räkningar. Det visade sig att jag sedan inflytten för ett år sedan betalat gruppboendets el!!!

Hur i hela friden tänker kommunen när dom placerar sina brukare? Möjliggörarna för att citera sekten. Iaf att dricka sprit och ägna sig åt småkriminella tjuvtricks. Men sedan tisda´n har mina klagomål tydligen gett resultat. Det har varit en hyfsad nivå på dessa ständiga störningar. Och jag får ersättning för elen. Men det som stör mest är grannarna som inte är brukare. Dom ”normala” som gnäller. Till mig (!) angående brukarna, för i den här byn har man inget civilkurage. Gnäll gärna, men gör inget åt problemen. Låt någon annanskötadetmentaliteten.

Men idag, njuter jag bara av tystnaden.Schhh…

Läs även andra bloggares åsikter om lss, brukare, gruppboende, grannterror, adhd, bokstavsbarn, diagnos, psykiatri, tystnad, småkriminella, samhällsproblem, dunder, brak,

Att göra en Valentinare

Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.

Filippa kan det här, en handlingskraftig medkännande bloggerska. Bloggvän. Fick ett mysko sms häromdagen.
Du har blivit rosad;
Gå till närmaste Blommogrambutik och hämta din ros, uppge kod xxxx, och en länk till ett bifogat meddelande. Från Filippa!

Hur glad och varm blir man inte av en sådan gest? Så imorgon, på Alla Hjärtans Dag ska jag göra en Valentinare. Jag ska hämta ut min ros då! Tack så mycket.

Min andra Valentinare blir som sedvanligt upplysa blogggvärlden om att februari är alla Hjärtebarns månad. Via HjärtLungfonden och Hjärtebarnsföreningen ska vi i år samla in till fyra  nya forskartjänster. Om du tycker att en ros är löjligt; sätt in den slanten på någon av dom två fonderna jag länkar till .  Huxflux blev det inte så löjligt, eller hur?

Gör en Valentinare! Gör någon glad. Idag. Imorgon! NU!

*ger alla bloggare en Valentinekram*

Buda på Mikaelas tröjor till förmån för Hjärtebarnsfonden

Malin Wollin tänker högt och bra

Buda på ekologiska barnkläder hos Abbes pappa till förmån för hjärtebarnen

Läs även andra bloggares åsikter om hjärta, hjärtebarnsfonden, hjärt lungfonden, valentin, alla hjärtans dag, glädje, forskning, barnkardiologi, donera, ros, blommogram, bloggvänner

Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, självmord, överleva, kärlek, familj, relationer, arv, social, mordförsök, mordförsök, missbruk, alkoholism, personligt

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

- Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum