När bloggvärlden visar sin fina sida

Förra veckan fick jag ett mail av en helt okänd människa. Hon skrev att hon följt min blogg sedan Abtiden, men kommenterade inte, fine with me. Jag t.ex är dålig på att svara på era kommentarer, eftersom jag tycker allt är said and done i inlägget. Men som sagt tacksam både för kommentareroch  för denna okända kvinna som jobbar på ett företag med information om bl.a äldre och demenssjukdomar. Hon erbjöd sig att skicka över material om jag var intresserad. Om jag är! Ja, kunskap är makt. Så idag hade trappsnigeln problem hörde jag att proppa ner posten. Två tjocka kuvert fullmatade med informationfoldrar och tidningar i ämnet.

Tusen tack!

Nu när pappa är på korttidsboendet kanske jag kan koppla av och få ro att läsa, visst är bloggvärlden something special?

Läs även andra bloggares åsikter om demenssjukdomar, bloggosfären, samhälle, äldreomsorg, tacksamhet

Vaglorupå?

Matte lajjar med Iphonen, nu funkade det!

Hjältar á la Vb

Bloggvärldsbloggen Sofia har hjältar som tema denna vecka, jag hänger på för en gångs skull.

Jag mötte för inte så länge sedan en av mina hjältar. Anders, som kom till undsättning när jag höll på att bli mördad. Anders och hans son hörde mina ångestvrål den där ljumma fredagsnatten i september 2003 när Mördarjäveln hade huggsexa. Utan deras snabba insats och civilkurage hade jag inte överlevt. Med fem knivhugg i buken och minst tre artärblödningar från levern handlar det om minuter för att inte säga sekunder innan man hamnar på ”slaktarbänken”, operationsbordet. Jag minns ju inte vad som hände mer än fragment som känns som om det rör någon annan än mig själv, desto mer rörd blev jag när det berättades för mig under konvalecsensen. Anders hade kuraget att ställa upp i rättegångarna också som vittne. Det blev ett kärt och varmt möte, hans fru var med. Hon som under tiden han och sonen sprang ner till mig ringde SOS och höll dom informerade om läget.

Kirurgen som bokstavligen räddade mitt liv, Mats Lindbladh är också en hjälte, precis som hela traumateamet på KS, ambulansens Anna Brolin är också en hjälte i sammanhanget. Och apropå kirurger, så är nog den största hjälten i mitt liv, barnhjärtkirurgen på Lunds Universitetssjukhus.

Peter Jögi som lagade min älskade dotters hjärta, utan dig Peter hade livet inte varit värt att leva, att komma tillbaka till efter huggsexan. Tillbaka till det enda som betyder något. Kärleken till och från dottern. Hon som är den sanna hjälten att stå ut med mig.

Tack för att ni finns, jag vårdar er ömt i mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälte, mordförsök, civilkurage, sjukvård, trauma, kirurg, familj, kärlek,

Maggan mår ganska bra!

Livsglimtar, kära Maggan har transplanterats igår.. Hennes nya njure började fungera på operationsbordet, ovanligt. Jag pratade med hennes dotter idag, som tyvärr inte får besöka Maggan hon har en förkylning, men hon ska försöka uppdatera Maggans blogg ikväll eller soon.

Maggan, här sitter jag med tårar av tacksamhet och glädje rinner ner för kinden. Hur känner du inte då, trots starka smärtlindringar? Jag är så in i helvete glad för din skull. Att du finns, att du är den du är. Och nu, förhoppningsvis den du var innan sjukdomen som lakat ur din kraft både mentalt och fysiskt.

Vågar jag skriva välkommen tillbaka? Och tack Rositan, donatorn som inte backade.

Ni är fantastiska!

Läs även andra bloggares åsikter om livsglimtar, njurtransplantation, givare, donator, vän, medicin, kärlek,

Nätblajj

Aktuellt inom bloggvärlden just nu är näthat och nätkärlek, finns en uppsjö av inlägg om du klickar på orden längst ner i mitt inlägg.
Jag skulle vilja skriva om nätblajjet däremot eller blogglarvet whatever.Det finns några blogguttryck i kommentarsfälten och inläggen som det verkar ha gått troll i!:) Ex;

Det säger mer om den personen  än om mig är ett av uttrycken jag avskyr.Att kalla kommentatorer för falska och att ha dolda agendor för att dom bloggar anonymt eller helt enkelt inte har en blogg eller site att hänvisa till är en annan grej jag blir sne på.Att blogginnehavaren inte kan läsa kommentaren för vad den är är också ett jävla sätt.Gå i taket för att den går stick i stäv med bloggarens uppfattning och framförallt, vem som skrivit kommentaren.Har man något gammalt groll med den som svarar, så måste det givetvis vara ett påhopp.Eller hur?Att kalla dom som inte delar ens uppfattning för häxor eller annat nedvärderande, alla över en kam bara!

Tagga ner bloggbabes.Note to myself aswell!

Läs även andra bloggares åsikter om näthat, nätkärlek, nätblajj, bloggosfären, häxor,

Mjukt klonk

I brevlådan igår, kära Maggis har stickat dom finaste små tossor till mig.:-) Vackra färger och välstickade, behövs nu när jag röker på ballekongen. Det blir mindre cigg och jag avskyr rökdoften som sätter sig i stort sett allt. Därför kör jag så det ryker med skurtrasor; torkar inuti skåpen och garderober, alla målade ytor fejas av, tvättar det går som går att tvättas, vädrar kläderna på balkongen. Inte när jag röker förståss! *lipar* Langar massor av grejor jag inte behöver. Trasiga sockor bl.a! Idag kom brillorna som jag för säkerhets skull gav en poste restanteadress för leverans eftersom Skatteverket fibblar, men hur nu i hela friden det gått till så kom dom som stort brev från Skatteverket med namnet jag har på brevlådan. Helt fucking otroligt. Behövde inte legitimera ut det stora brevet tack och lov. Här har jag ringt och sprungit till postkontoret hela veckan för att få mina nästan gratisbrillor…i kuvertet låg det också en kompensation från elleverantören förutom den stora sudden jag lagt ut för någon annan. Bad om energisnåla lampor. Fick blomcheckar. Jaja, nu ska jag käka middag; Crunchy cheez doodles och Marabous mjölkchoklad med saltlakrits, smaka den. Himmelskt god. Kosten kallas AgDk, allt godis du kan tänka dig.:-)

pennan la jag där för att ni ska se vilka bautafötter jag har!Maggan klicka på bilden och läs länkadressen!:-)

Läs även andra bloggares åsikter om bloggvänner, posten, glasögon, lensway, livsglimtar, handverk, husdjur, katt, röka, städa,

Mycket post nu

Skickar gurgelvatten hit och dit, väntar på en rejäl sudd, återbetalning från elleverantören för att jag pyntat för ett dygnetruntföretag, väntar på Maggis brev (tror det är ett grisigt brev fått en bekräftelse på att dom nästan gratis,specialerbjudande 200 pix kompletta, glasögonen från Lensway kommer om någon dag, nekad terapi för mitt posttrauma p.ga att jag anses för traumatiserad och inte har ett tillräckligt socialt nätverk omkring mig (hur man nu ska kunna ha det som kvarskriven), käkar Postafen för slängen av Meniéres gör sig påmind av stressen,

postar pustar ut med värme i hjärtat efter dotterns besök förra veckan. nu kan gärna post mortem få vänta! Eller vänta nu, är det efter döden jag lever?

Läs även andra bloggares åsikter om ptsd, mordförsök, trauma, post, död, liv, familj, dotter, kärlek, terapi, vendettanbettan, billiga glasögon, livsglimtar, skyddad identitet, gömd, listerine, lensway, psykologi, elleverantörer

Att göra en Valentinare

Alla hjärtansdag imorgon! En del fnyser åt det dumma amerikanska kommersiella påfundet men, det blir väl vad man gör dagen till? Visst fasicken behöver vi uppmärksamma någon med en ros eller hälsning! Visst fasicken är det hur najs som helst med en liten vänlig gest? Tror att vi svenskar behöver en speciell dag, vi är dåliga på det här med spontana omtankar.

Filippa kan det här, en handlingskraftig medkännande bloggerska. Bloggvän. Fick ett mysko sms häromdagen.
Du har blivit rosad;
Gå till närmaste Blommogrambutik och hämta din ros, uppge kod xxxx, och en länk till ett bifogat meddelande. Från Filippa!

Hur glad och varm blir man inte av en sådan gest? Så imorgon, på Alla Hjärtans Dag ska jag göra en Valentinare. Jag ska hämta ut min ros då! Tack så mycket.

Min andra Valentinare blir som sedvanligt upplysa blogggvärlden om att februari är alla Hjärtebarns månad. Via HjärtLungfonden och Hjärtebarnsföreningen ska vi i år samla in till fyra  nya forskartjänster. Om du tycker att en ros är löjligt; sätt in den slanten på någon av dom två fonderna jag länkar till .  Huxflux blev det inte så löjligt, eller hur?

Gör en Valentinare! Gör någon glad. Idag. Imorgon! NU!

*ger alla bloggare en Valentinekram*

Buda på Mikaelas tröjor till förmån för Hjärtebarnsfonden

Malin Wollin tänker högt och bra

Buda på ekologiska barnkläder hos Abbes pappa till förmån för hjärtebarnen

Läs även andra bloggares åsikter om hjärta, hjärtebarnsfonden, hjärt lungfonden, valentin, alla hjärtans dag, glädje, forskning, barnkardiologi, donera, ros, blommogram, bloggvänner

Löften

Angående mitt förra inlägg vill jag spinna vidare, så mina tankar inte fastnar i bara mitt huvud. Det är då det går galet. Det är då som för mig bloggen är ovärderlig. Bolla, spegla, få andras vinklingar i det som rör oss alla. Livet och döden. Man kan vända ordföljden om man vill?

Jag växte upp med en mamma som var alkis. Hon dog -99. Hon dog nykter! Vi möttes egentligen inte förräns jag födde dottern. Där någonstans så kände vi igen oss i varandra. Skillnaden är; var att jag gav min dotter redan i ”magen” några löften, som jag har infriat. Några inte. Dom flesta håller än idag. Därför skulle jag aldrig drömma om att lägga bördan på hennes axlar, jag bär den själv. Och ibland blir det så jävla tungt. Överjävligt tungt, för att man får inte tänka så svarta tankar i vårt samhälle. -Så kan du inte tänka svarar man mig. Vadå får? Jag tillåter mig det mesta. Tom att nästan bli mördad. Av den jag trodde mig älska och trodde mig bli älskad av. Kärlek är en komplex känsla. Därför blir det ibland så fel. Som min drastiska känsla alldeles nyss, som den där septembernatten för fem år sedan. Då jag hade möjligheten att gå. Från ”kärleken”. Och det var det jag försökte.

Jag lovade henne att inte bli som min mamma. En fyllpåse, en mamma som var långt borta men nära. Närheten var oerhört plågsam, långt borta kunde jag skönja en mamma som i sagoböckerna.

I min saga är ingenting som det borde vara, den har fortfarande inte slutat, även om jag försöker så gott jag kan. Skriver jag med ett snett leende. Sagor har ett slut, ett lyckligt slut om man ser till huvudrollsinnehavarna. Birollerna glömmer vi oftast, men det är dom tar stryk. Det är dom som är kanske dom riktiga offren. Om det är så att vi ser oss som just offer. Och det är nog det jag kämpar med allra mest. Att inte vara ett offer. För mina egna omständigheter.

Och du ”Ingen”, hinta att du är kvar! Du gör skillnad och betyder mycket.

Läs även andra bloggares åsikter om död, liv, självmord, överleva, kärlek, familj, relationer, arv, social, mordförsök, mordförsök, missbruk, alkoholism, personligt

Som man ropar får man svar

I en kommentar av ingen.

Ingen ställer knepigt nog den kanske viktigaste frågan. Nu ställde jag ingen fråga i förra inlägget, bara konstaterade att så var läget. Ingen borde vara den som ingenting undrade men gjorde det.

Kan bara svara att det finns något i mitt liv som får mig att vilja. Leva. Ibland dö. Det är samma orsak och verkan. Samma skuld och skam. Hon som inte får mig att känna värdelös. Så jävla värdelös så mig kan man döda. Det som är mig käraste i hela livet. In i döden.

Hon heter Dotter.
En dotter som föddes med ett allvarligt hjärtfel, mitt hjärta och känslor för denna underbara, ljuvliga människa är större än allt Större än döden, än livet. Jag vet inte om våra gemensamma upplevelser ger oss större utrymme för just kärlek, över alla gränser. Över Hades flod har vi färdats, vi har stått i dödens väntrum allt för många gånger och utan bonuspoäng. En del kallar det tur. Man har inte den turen som vi haft så många gånger. Det handlar om livsvilja, fast döden är ständigt närvarande. Jag har haft ynnesten att ”föda” dottern två gånger, jag har fått en katts liv, multiplicerat med många tal.

Dotterns namn namn som ekade över nejden den kvällen när Mördarjäveln hade bestämt sig och köpt biljett av skepparen till Dödsriket för min del, kom från min strupe. Hade jag inte när jag föll av dom fem knivhuggen i buken som trasade sönder lever och tarmar  på öppen gata vrålat hennes namn hade ingen reagerat.Jag hade inte överlevt utan dom snabba insatser som gjordes, och att jag hade en obändig livsvilja. Det räcker inte bara med kirurgisk skicklighet och modern utrustning, patienten måste vilja själv. Undermedvetet. Jag har en nästan total psykologisk amnesi av mordförsöket. Tackocklov kanske ni tänker men det sitter i kroppen, minnen. Det gör så ont men inget morfin i hela världen skulle kunna lindra dom smärtorna.

Ingen; förutom dottern. Som jag när det blir för pressat tror att jag gör en henne en tjänst att försvinna.

- Nej, jag kanske inte ville dö. Jag kanske bara ville ha ett slut på just det här förbannade livet jag lever just nu. Som då;

När jag satt och ammade min älskade dotter, som vanligt med mina händer smekte och bara kände dom där små söta fossingarna, flätade liksom. Så trött, eftersom hon inte kunde andas på samma gång som åt, blev det ungefär 1/tim, jag var helt färdig av sömnbrist, nästan ingen vågade hjälpa mig för hon kunde dö. Då i min överhettade hjärna tänkte jag;
om jag tar hennes fossingar och dänger henne i väggen.

Livrädd för mina tankar. Vänder snabbt mitt huvud från henne, skuld. Hur kan man tänka så? Ser hennes hoppgunga. Tänker kanske man hänga sig i den.

Och det var så jag tänkte den här gången; det måste bli ett slut. Och det är så jävla mänskligt men skuldbelagt.

Am I somebody eller anybody

Läs även andra bloggares åsikter om självmord, suicid, död, liv, familj, kärlek, isolering, psykologi, överdos, insulin, svart, vitt, hjärtebarn, ptsd, överleva, dödens väntrum

Bitterljuv

Är känslan jag sitter här med denna annandagjul.Året är 2008 och kanske, möjligen, jag dristar mig att säga förmodligen är det den sista julen jag firar.

..med min kära gamla, trötta pappa. Han fyller snart 85 år, hedersvärda år! Han är en skugga av sitt forna jag. Den atletiska pappan med det stora tålamodet. Pappan som jobbade nästan dygnet runt på reklambyrån för att  försörja mamman och dom fyra ”ohängda” ungarna. Pappan som ändå lyckades vara så närvarande, i alla fall för mig. Sladdungen som kom sist, den enda lillasystern till dom tre äldre brorsorna. Dom fyra ungarna som var som natt och dag, så olika till både utseende och personligheter.
Den äldsta blond, nästan på gränsen till rödhårig och ett svalt, distanserat sätt till sin omgivning. Oerhört kunnig och påläst, men så in i helvete tråkig och högtravande. Han slogs nästan jämt med nästa broder. Som jag har beskrivit så många gånger, en del av er har läst hans störda kommentarer här på bloggen, den mörkhåriga lilla pojken som den alkoholiserade mamman utvecklade ett knepigt förhållande till. Daltade honom till en narcissistisk personlighet som avled förra året av sin egen alkoholism. Han som tog ut sina aggressioner till sin äldre brorsa på mig. Efter honom kom fullträffen! En grabb som var längre än alla andra i familjen, och med det vackra mörklockiga håret, sin milda framtoning och sunda värderingar och leverne faktiskt ”stack” ut i den vilda, annorlunda familjen.

Ja, så kom jag då. Sent omsider, sist som sagt var som enda flicka i den vilda familjen, vi fick det som kallades fri uppväxt. Vet inte om det spelade någon roll i våra personliga utvecklingar. Pappa blev överlycklig att äntligen få en liten dotter. Pappa som själv blev adopterad som barn av barnhemsföreståndarna, det som blev min farmor och farfar. Hans biologiska mamma har på ett märkligt sätt varit närvarande men frånvarande. Hennes familj var goda vänner med farfars släkt, så jag har åtminstone träffat alla i den klanen utom just min biologiska farmor. Henne placerade den nedre Östermalmsfamiljen på ett kloster när det uppdagades att ”mänskan” blivit gravid utom något som helst äktenskap. Hon var en skam. Det sägs att vi är lika till temperament och utseende; hon det levde det ljuva livet i teaterkretsar, hon sägs ha varit en livsbejakande kvinna och det sågs inte med blida ögon på den tiden. Hon var vild och vacker. När hennes syster dog var jag i vuxen ålder. Jag minns att pappa fick då ett tjockt kuvert som var brev från hans riktiga mamma.Hon skrev hjärtskärande brev till familjen om att få komma hem. Bara jag har fått läsa dom av oss syskon. Det sägs att en skådis är fader till paps. Sett honom i några filmer från 40-talet. Likheten är slående.

Vad långt det här blev då. Men det är minnen som dyker upp efter paps julbesök. Vi pratade om döden. Hans död. Julaftonskvällen när han ätit sig proppmätt och var så tacksam att ha fått äta hemlagat, så satt han i soffan och lurade till allt som mest. När jag försiktigt väckte honom ganska sent för att be honom att gå och lägga sig i sängen så säger han; -jag känner mig så konstig, så trött. Kanske det känns så här när man ska dö. Jag tar ett djupt andetag och svarar honom med att fråga -känns der verkligen så? Ja, svarar han. Och det känns inte skrämmande, inte upprörande. Vi är väldigt öppna mot varandra och osentimentala. Livet tillhör döden, om än bara lite senare, så resonerar vi. Det oundvikliga får man inte skygga för, och jag tror att det var därför paps kom till mig denna jul, hans första besök hos mig sedan jag fly (k) ttade från hemtrakterna.

Vi har haft en fantastisk julhelg ihop. Jag är så tacksam att ha en pappa som min, som stått vid min sida när det blåser kallt, som aldrig tappat tron på mig, som lärt mig så mycket, som älskat mig förutsättningslöst. Den här julen ska jag spara i mitt hjärta, jag ska minnas den alltid, minnen som jag ska plocka fram när det väl är dags. Det  var inte dags nu, inte denna jul.Men vi är väl medvetna om att döden närmar sig för honom, och vi har tagit avsked, på ett sunt sätt och jag inbillar mig att smärtan kommer bli mer hanterbart den dagen, den sorgen.

Tack kära pappa för besöket

Läs även andra bloggares åsikter om intressant, döden, livet, julen, gemenskap, föräldrar, barn, släkthistoria, dysfunktionell familj, bröder, adoption, lillasyster

Julmummel

Den här julen kommer att gå till historien som den sista men första julen. Ja, hur går det här ihop då? Jo;

Det är den sista julen med Mördarjäveln bakom galler men med sedvanlig julpermission i huset bredvid min pappa. Under våren släpps han villkorligt, för i Sverige sitter man bara av två tredejedelar av straff som överstiger två år.Åtta år blir 5 och några månader. Och det har det gjort då. Han har ”sonat” sitt brott. Hur man sen kan sona nå´t man inte ångrar är en annan femma. But believe me. Det blir ingen frigivning i försoning. Ingen förlåtelse från min himmel trots dom pompösa helgdagar som julen står för. No, no! Jag tror jag kommit på hur jag ska handskas med ”frigivningen”. Det handlar om att undvika. Till varje pris. Känns som ett för stort ansvar, men bara jag och ingen annan ansvarar för mitt liv, min sinnesfrid. Mördarjäveln däremot försökte ansvara för min död.

Det blir den första julen på några år som jag inte firar i ensamhet, själv. Jag får celebert sällskap av en kär vän som aldrig varit här förut, så jag lägger lite x-a på käket, på pynt, på julstämning. Vem avslöjar jag inte nu. I förmiddags stod jag i nattsärken och tjocka badrocken på balkongen och fäste julgransgirlangen ordentligt, påbörjade det projektet för någon vecka sedan men det fick vila. med hälften kvar på golvet. Nu hittar jag inte den j-a transformatorn! Jävulberg!!!Jag vill ha ljus!

Äh, då skiter jag i att ens ge mig på att stryka dom nya julgardinerna, jag skiter i att rulla köttbullar, jag tror jag skippar göra Waldorfsallad, jag tror jag

SKITER I JULEN I ÅR OCKSÅ!

tills imorrn…

Läs även andra bloggares åsikter om jul, pynt, mat, mördarjäveln, samhälle, kriminalvård, straff, brott, konsekvenserljus

Μαμά Mia

Det kom en ung vacker kvinna genom ytterdörren. och med raka bestämda steg gick hon fram till mig;
Det kastanjefärgade håret svepte förbi mitt ansikte när hon sträckte sig ner och omfamnade mig. Hon bär en parfym som inte kan inte kan köpas för pengar, det är hennes rena klara sinne,  som slår igenom hela hennes väsen som doftar så ljuvligt. Som vitt linne. Oskuldsfullt. Och det är mitt privilegium.

Grattis på 14årsdagen mitt hjärta, min dotter

mamma

Edit; Bloggtiteln är på grekiska Mama Mia, dottern har ett grekiskt namn och mamma äääälskar Grekland.

familj, kärlek, värme, dotter, oskuldsfull, sinnen, födelsedag, tonåring

United Kaos AB

Knackar lite försiktigt på pappas sovrumsdörr, hör ljudet av hans gamla transistorradio.Skrapigt vasst ljud, gör ont i mina öron men inte i hans. Tystar tinnitussens brus. Märkligt hur vi kan höra så olika.

På andra knackningen hör han, jag öppnar dörren lite försiktigt och säger att klockan är kvart i elva. -Va? Förvirrat tittar han på mig och ler lite och frågar om vi fortfarande är i Sverige.
- Eh, vad menar du säger jag lika förvirrat som hans uttryck. Ja, du vet Norge och unionen….Måste skratta och svarar att även om Tone Bekkestad försöker ta över åtminstone tvrutan är vi fortfarande i Svea Rike.

Jag åkte hastigt till paps i söndags; hörde redan da´n innan att han lät sliten och trött, inte riktigt med i matchen. Konstaterar att han inte ätit eller tagit medicinen som han ska i tre dagar. Han har förlorat hungerkänslorna men äter glatt när jag värmer och ställer fram maten som hemtjänsten stoppat in i kylen. Staplat ovanpå varandra och inte ens funderat på om han äter eller samlar på matlådor kanske? Ringer upp ”Hastjänsten” och undrar varför dom inte ringer mig,  och dom svarar att det ingår inte i biståndet att värma lådorna och mata honom. -Men hallå där, att slå en signal till mig är väl för fan inte för mycket begärt? Ska man behöva skriva in en klausul i kontraktet  om sunt förnuft?

Jag åkte till ett kaos av glömska. Och den mesta glömskan stod hemtjänsten och distriktssköterskan för. Delningen av medicin var fel, det saknades medicin som hon antagligen bett min alzeheimerpappa ta ut på apoteket, smärtisar och bromsmedicin för för just

minnet…

Här får antagligen bloggen vila en stund, jag måste fixa pappas kaos och vara redo för min egen operation i början av oktober. Men bäst av allt är väl att pappa själv inte är riktigt medveten just nu, tyvärr är jag det.

Läs även andra bloggares åsikter om hemtjänst, alzheimers, demens, familj, glömska, samhälle, sjukvård, intressant, pensionärer, kaos,

Kärlek

Fick ett mail idag som gör en knäsvag och lycklig. Saxar det essentiella;

Hallå Mamma!

Tack så hemskt mycket för boken! Har läst ut den ca. 2 gånger nu, så bra var den!

Skolan börjar på Måndag. Ganska kul ändå, att få träffa alla kompisar igen som man inte sett under hela sommaren! Det ända negativa är väl läxorna och alla tråkiga lektioner!

Längtar efter att få träffa dig igen!

MÅNGA pussar och kramar från din M!

Lullar ut och lallar lyckligt……

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, familjelycka, brev, kommunikation, skolstart, lycka

Ser du och inte bara tittar?

Publicera det här

Läs även andra bloggares åsikter om framtid, orangutanger, borneo, bos.sweden, se, viktigt, regnskogsskövling, palmolja, katastrof, apor, människa, hopp

Sådärja

Diskat undan efter lunchen med Barbis igår. Hon hade ett ärende till byn, så vi slog en massa flugor i en  smäll.

Käkade god lunch (sa hon)
Fick tillbaka min cykel som vi bytte häromåret, hennes dotter fick min flickcykel (måste nå ner till pedalerna), jag fick mobiltelefon.
Mobiltelefon pajade, cykeln växte hennes dotter ur. Switch.
Följde med på hennes ärende
Ärendet var inte klart, en annan inblandad som inte fick arslet ur vagnen
Shoppade lite, kikade in i en underbar butik med aromatiska, eteriska godsaker!
Fikade på torget, en ljuvlig café lattemousse för blogginnehavaren, Barbis en halv citronpaj som hon inte rekommenderar
Tillbaka till ärendet, som till slut löste sig
Gick hem, för att få igång magen efter godsakerna, dottoren sa att det är stort inklämt bråck som måste opereras,  annars risk för tarmvred.
Vände strax tillbaka, eftersom en barnfamilj som lagt en hyrfilm på biltaket, glömde den och efter att dom kört över den och jag gick fram och plockade upp den, och såg att videobutiken låg alldeles nära, gick jag dit med den. Fan, världens scout
Fortsatte hemåt,
Glömde mjölken
Gick till macken, köpte mjölk

Men sablars vilket trist inlägg!

Jag vill ju bara säga att jag är så glad över bloggen. Har fått vänner jag antagligen inte skulle träffat annars, alla på olika nivåer.

Barbakvinna som är en nära vän, Rosa likaså, Tonårsmorsa räknar jag in där också, fast vi har mest telefonkontakt. Som härliga Livsglimtar, våra knasiga och långa samtal är så berikande. Jag har inte träffat många bloggare, men samtliga ingen nämnd och ingen glömd, är toppen. Sist men inte minst är MK back in wordpressbusiness! Tack bloggen.

Edit;
Får inte glömma att ResonerarAlma och SpiroSpero är riktiga datanördar och har hjälpt till med förklaringar och datahjälp! Världens tack!

Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfär, bloggvänner, vendettanbettan, barbakvinna, rosa tankar, livsglimtar, mks blogg, tacksamhet, byten,

Skitfåglar

Tog med KisseBus ut i sele för en promenad, tänker att hon längtar efter frihet; så slipper hon sitta på balkongräcket och blåsa ner på backen, så hennes nyfikenhet stillas.

Skiträdd, men kände igen kopplet se´n hösten när vi var på stadsflykt, då tog vi flera promenader om dagen i koppel. Vä ute blev vi attackerade av några satans fåglar. Dom gjorde störtdykningar efter oss, förmodligen hade dom ungar i närheten och gillade inte Kissens närvaro. Tjattrade som besatta, och katten fick lika korta ben som en amputerad. Bestämde att vi skulle gå in, släpa in Bus rättare sagt, som var skräckslagen av pippifåglarna. Strax innan jag skulle ta ett trappsteg, så gör en av dom en sista repa i skyn över oss och;

Skiter med två välriktade bajsbomber på mina nya jeans…..och jag vet vad dom åt till lunch. Nå´t blått. Nå´t som är SKITsvårt att tvätta bort.

Läs även andra bloggares åsikter om fåglar, skit, bajs, katt, djur, hämnd, jeans

Stugsittardag / Midsommarafton

08, inte bara ett riktnummer, utan också en midsommarafton som jag för en gångs skull har möjligheten att fira var jag vill. Eftersom Mördarjäveln har avstått från permis. Å andra sidan vet jag inte vilka ”polare” han har fått på kåken; hjälpsamma polare kanske. Min gamla paps som har alzheimer, kommer inte ihåg det som ligger närma i tiden, men dock mordförsöket, kom med en ny vinkling jag aldrig tänkt på. Ur en psykopatvinkling. Han skulle tamejfan blivit ”profiler”.

- Han ser det här som ett misslyckande, han kommer alltså inte att använda sig av samma metod nästa gång. Det gick inte att försöka döda dig med kniv,

men du måste vara uppmärksam på alla andra möjligheter, att döda dig. Att få tyst på dig.

Och jag tror att han har rätt, min pappa som mött mördarjäveln och redan vid första mötet sa åt mig att skippa honom. Fler har instämt i kören. Alla visste, t.om jag själv, fast jag måste ha varit tillfällig döv.

Inte död, som han vill_e…..

Och bara för att jag har möjligheten att fira en storhelg var jag vill, valde jag hemma, i min mojsiga soffa, framför tv:n, i sällskap med Kissebus som fått en ny klädsel till fåtöljen, som passar den lilla mjuka svarta pälsen som ett karamellpapper. (här hade jag tänkt lägga upp en bild, men WP strular som fan, FAN!)

Go och glà Midsommar till er, här sitter jag i Midsommarstassen och mår……bra!

Läs även andra bloggares åsikter om midsommarafton, mördarjävel, hemma, helg, profiler, samhälle, val, familj, skyddad id, mordförsök, misslyckande, kvinnofrid

Insikt utan utsikt….

Nyss hemkommen från ett blixtbesök hos paps. ALZpappan, den där jag inte känner och inte önskar hade dykt upp.  Eller rättare sagt, problemen som poppar upp. Det är själva fan att man föds som barn och ska dö som ett, precis som om ingenting hade hänt emellan…..glädje, underbara minnen. Fast i ett tomt nu.

Insikt

Demenssjukdomar är en anhörigsjukdom

Utsikt

Som att sitta som en fluga på ett klisterpapper, fast i glömskans olidliga varande

Läs även andra bloggares åsikter om vendettanbettan, familj, demens, alzheimer, smärta, själ, glömska, pappa, neuropsykiatri, psykologi